Kom fram tu Israel med tina patriarcher, Thet andra ock fördolt i tina länder låg. Från bafsens öijar kom från alla fyra väder Tu starcka hedna hop. Ho kan vähl räkna tig? Mång tusend tusende från hundrad tusend städer, Som hafsens grus och sand tu äst oräknelig. Then ganska christenhet, en stor och mäcktig skara, Kan tu ock tählja them hur många the sku vara? Up, folck af bägge kön, j Adams vederlike, Thesslikes skynda tig tu gamla och tu grå; Fram j, som suttit högst här uppå jorderike, Som ahnor hafven fördt och uti sköldar gådt. Fram, folkets domare, samt präster och propheter, Tu bonde, borgare och hvad thet mera heter. The utaf Astaroth, the hieltar, stora resar, The Susim, Emim och the söner Enakim, Thet litzla dvärgefolck, the gepar med the mesar, Ach, hvilken hijslig hop af menniskior och andar! Ho hafver thessa giordt, och hvadan äro the? Se släckter tusendtahls, hör tungor allehanda. Ho känner them igen, the få ej rum kan ske? Min tancka häpnar vid et sådant långt register, Förnuftet griper ej och sielfva synen brister. Men han them känner vähl, som räknar hufvudhåren, Och utan ämne förr giordt sådan bygnad stor. O menniskia, hvart hän? Se Gud i evigheten, Se högden och hans diup, se vidden och hans bredd. Han sträcker sig omkring uti omätligheten, Och sådan enighet är evigt aldrig sedd. I majestätisk kraft rättfärdigheten lågar, Och med sitt rena sken vil skilja svart och bvitt; Thet mörka tänker hon med evigt mörker plåga, Thet rena giör hon än från allo mörker qvitt. Hon väger, mäter af med cirkel, lod och skålar, Och vill ett skakat mått i folkets sköte måla. Til vänster är hon fyld med hämnd och vredes strimmor, Til höger fadrens bröst och brudgums hiertat stå. Alsmäcktigt går här til, hvart bän tu synen vänder, Och ingen dierfs et ord frammumla i en vrå. At gadda sig ihop ell' pocka uppå släckten, At säija: Abraham han är min ätte-far, Thesslikes märck, at han uppå then höga thronen Tu mins hur thenne bad och hiertlig ropte: abba, Fick bannor, mycket hugg och drogs för rådet fram, Kinpustad, törnekrönt, bespåttad och begabbad, Var tolig lika fult och teg just som et lamb, Nu sitter han dock högst alsvåldig uppå stolen, Nu syns hvad härlighet han under törnet bar. Och verldsens ändar nu för honom vördnad bar. Alt ser gudomligt ut, så klart och ganska lifligt, Af pärlor portarna, och gator utaf gull, Gudomligt likaså utom then stadsens murar: Et flätat järnerijs för fiendernas rygg, Et bijsligt afgrunds-diup och mörcka helftes burar, En boning, förr beredd åt gamla drakan stygg, En präss, ther bredevid hvar oväns blod skal rinna; En siö i låga står, som evigt måste brinna. Strax blir et stilla lugn, och uti lägret tystnad, All menskioöron stå vidöpen til at lysna, Hvad thenna långa kladd at innebära har. Et lika lydande, et utdrag utaf thenna, Är delat rundt omkring, ther folket läs uti; Hon heter: Samvets-bok, och lärer them at känna, Hvad hvar och en har giordt, och sen hvad slut lär bli. Nu läsa all i hop och sina värck betrackta; Gud läser öfverliudt, the andre läsa sacktą. Ther efter öpnas ock en bok, med namn af Lifvet; Med samma hand och styl et aftryck är inpreglat Uti hvar trogen siäl, och riksens barnas bröst, Som är med blod och kraft til domsens dag förseglat, At the frimodigt stå och finna genast tröst. Thet är thet nya namn, och nya stadsens stempel, Thet goda vittnesbörd, uti Guds egit tempel. Ach, salig, salig är then thetta namnet äger, Och vorden teknad så, tå han på jorden var, När thet så läsit är, at böckerna bli slutna, Strax domaren en vinck til sina drängiar gier. Som blixt och flygand blåss man uti hopen ser; The sökia, känna gen, the kyssa och famntaga, The fagna på alt sätt och ära himlens barn. The andra snubbas hårt, the ryckia them och jaga, The spierna, spåtta ut, och hålla them för skarn. The lyfta barnen up på högder och altaner, The andre köras i moras på sorgebaner. Nu, käre, se på them, som stå til högra handen, Ell' som tå barnet får sin nya klädning se. Men jämmer, se ock them på vänstra sidan stälte, Som then ther bålet ser och bilan under bälte, Som then på diupet är och mista skal sin båt. Ell' som vanartigt barn, som har förspelt sitt goda, Och eij en vattutår har nånsin at förmoda. Nu lätt oss gifva ackt och märcka konungs-rösten, Alsvåldigt är thet ord, som Herrans munn förkunnar, Knapt sagt, så är thet giort, knapt tänckt, så löpa the. The högre ha så brott at mätta sina munnar, The andre löpa bort, at ingen skal them se. Först gier han barnen bröd, men vilja hundar lukta, Så vil han them med rijs och piska sedan tuckta. Så kommer, käre barn, välsignade Guds vänner, I, som min faders ord och löften trodt uppå. I får, I späda lamb, och I, som digre varit, Som acktat på mitt rop och trogna herda-röst, I, hiortar, som ej släckt i verlden eder törst, |