Sidor som bilder
PDF
ePub

Kom fram tu Israel med tina patriarcher,
Som Guds fördolda ord i tina giömor såg,
Thet ena hade tu förvarat uti arken,

Thet andra ock fördolt i tina länder låg.
I alle, som så fritt igenom bafvet foren,
Och sedan våldsam hand på eder Herra boren!

Från bafsens öijar kom från alla fyra väder

Tu starcka hedna hop. Ho kan vähl räkna tig? Mång tusend tusende från hundrad tusend städer,

Som hafsens grus och sand tu äst oräknelig. Then ganska christenhet, en stor och mäcktig skara, Kan tu ock tählja them hur många the sku vara?

Up, folck af bägge kön, j Adams vederlike,
I alla äfvenså, som uppå Eva brå,
Up utan någon rang båd' fattige och rike,

Thesslikes skynda tig tu gamla och tu grå;
Up alle spenabarn, som bara mjölken supit
Och ntaf modrens arm i jordens giömor krupit.

Fram j, som suttit högst här uppå jorderike,
Och alle j, som här i låga dablar stådt.
I kongar, konungs män, med edra vederlikar,

Som ahnor hafven fördt och uti sköldar gådt. Fram, folkets domare, samt präster och propheter, Tu bonde, borgare och hvad thet mera heter.

The utaf Astaroth, the hieltar, stora resar,

The Susim, Emim och the söner Enakim,

Thet litzla dvärgefolck, the gepar med the mesar,
The grymma nordska troll, the söner Anegrim.
Än tå the slackte-får mong tusend millioner,
Som stupat uti fält för brynjor och canoner.

Ach, hvilken hijslig hop af menniskior och andar! Ho hafver thessa giordt, och hvadan äro the? Se släckter tusendtahls, hör tungor allehanda.

Ho känner them igen, the få ej rum kan ske? Min tancka häpnar vid et sådant långt register, Förnuftet griper ej och sielfva synen brister.

Men han them känner vähl, som räknar hufvudhåren,
Han som om huset rår, nog vet han ho ther bor.
Vist har han rum också, som redan räknat fåren,

Och utan ämne förr giordt sådan bygnad stor.
Ty tänck ej heller så, at du lär bli förglömder,
Men tro, at väckaren nog vet hvar tu äst giömder.

O menniskia, hvart hän? Se Gud i evigheten,

Se högden och hans diup, se vidden och hans bredd. Han sträcker sig omkring uti omätligheten,

Och sådan enighet är evigt aldrig sedd.
En renhet med et lius förutan några fläckar,
Som sig i strålans glantz mot creaturen sträcker.

I majestätisk kraft rättfärdigheten lågar,

Och med sitt rena sken vil skilja svart och bvitt; Thet mörka tänker hon med evigt mörker plåga,

Thet rena giör hon än från allo mörker qvitt. Hon väger, mäter af med cirkel, lod och skålar, Och vill ett skakat mått i folkets sköte måla.

Til vänster är hon fyld med hämnd och vredes strimmor,
Til höger kärleks-flamm och nådes-blickar gå.
Til vänster ryttaren med blancka svärdet glimmar,

Til höger fadrens bröst och brudgums hiertat stå.
Til vänster svärdet vil sin törst i bloden släckja,
Til höger armarna sig efter barnen räckja.

Alsmäcktigt går här til, hvart bän tu synen vänder,
Hvad kraftigt varit förr, är nu som rutit strå.
The jordska lejon stå med mycket spaka händer,

Och ingen dierfs et ord frammumla i en vrå.
At liuga doger ej, ell' at förfalska synen,
Ther allvisheten går med skarpa ögnebrynen.

At gadda sig ihop ell' pocka uppå släckten,

At säija: Abraham han är min ätte-far,
Jag uti silke gick, men tu i blaggarns-dräckten,
Jag viste ej utaf hvar rätta vägen var;
Sij thetta achtas ej hos Gud, som älskat lika,
Och frågar endast nu, hvem hör til himmelrijke.

Thesslikes märck, at han uppå then höga thronen
I sin förträfflighet och dyra högtids skrud
Är utaf Davids stam, och sielfva mennskio-sonen,
Som varit medlare emellan oss och Gud,
Och vil nu til ett slut lefrera all' i sänder,
Som honom ej försmått, uti sin faders händer.

Tu mins hur thenne bad och hiertlig ropte: abba,

Fick bannor, mycket hugg och drogs för rådet fram, Kinpustad, törnekrönt, bespåttad och begabbad,

Var tolig lika fult och teg just som et lamb,
Fast än the huden af til bara benen flängde
Och sen oskyldig man bland röfvare uphängde.

Nu sitter han dock högst alsvåldig uppå stolen,

Nu syns hvad härlighet han under törnet bar.
Hans kläder är som sniö, hans ansichte som sohlen,

Och verldsens ändar nu för honom vördnad bar.
Hos honom stå i ring mong tusend hof-drabanter
Och tiena vid hans thron the himlens anförvanter.

Alt ser gudomligt ut, så klart och ganska lifligt,
Ther är en bröllops-sabl med glädje öfverfull;
En nyss fullkomnad stad aldeles obeskriflig,

Af pärlor portarna, och gator utaf gull,
Then stadsens härlighet blir aldrabäst betrachtad
Af then, som kommer in och är thess värdig achtad.

Gudomligt likaså utom then stadsens murar:

Et flätat järnerijs för fiendernas rygg,

Et bijsligt afgrunds-diup och mörcka helftes burar,

En boning, förr beredd åt gamla drakan stygg, En präss, ther bredevid hvar oväns blod skal rinna; En siö i låga står, som evigt måste brinna.

Strax blir et stilla lugn, och uti lägret tystnad,
Då domaren uti then stora boken tar,

All menskioöron stå vidöpen til at lysna,

Hvad thenna långa kladd at innebära har.
Han heter: Allvishet, i honom står beskrifvit
Hvart enda mennskio-lif, och hvad the ha bedrifvit.

Et lika lydande, et utdrag utaf thenna,

Är delat rundt omkring, ther folket läs uti; Hon heter: Samvets-bok, och lärer them at känna, Hvad hvar och en har giordt, och sen hvad slut lär bli. Nu läsa all i hop och sina värck betrackta;

Gud läser öfverliudt, the andre läsa sacktą.

Ther efter öpnas ock en bok, med namn af Lifvet;
Jag tror, at sielfver Gud then samma bundit har,
Samt af begynnelsen med gyldne stafvar skrifvit,
Och i sin egen barm haft henne i förvar.
The som i lamsens blod sin kläder tvagit hvita,
Har Gud med egen hand i thenna boken ritat.

Med samma hand och styl et aftryck är inpreglat

Uti hvar trogen siäl, och riksens barnas bröst, Som är med blod och kraft til domsens dag förseglat, At the frimodigt stå och finna genast tröst. Thet är thet nya namn, och nya stadsens stempel, Thet goda vittnesbörd, uti Guds egit tempel.

Ach, salig, salig är then thetta namnet äger,

Och vorden teknad så, tå han på jorden var,
Ty thetta mycket mer än jord och himmel väger;
När thessa fly sin kos, så har man thetta qvar.
Man står här af så vähl hos domaren i tycke,
Och hela Gudens hof the älska en så mycke.

När thet så läsit är, at böckerna bli slutna,

Strax domaren en vinck til sina drängiar gier.
Rätt underligit, at the hieltar, oförtrutna,

Som blixt och flygand blåss man uti hopen ser;
Rätt underligt, hur snält the giöra sina tienster,
Och skilja hopen åt til höger och til vänster.

The sökia, känna gen, the kyssa och famntaga,

The fagna på alt sätt och ära himlens barn.

The andra snubbas hårt, the ryckia them och jaga,

The spierna, spåtta ut, och hålla them för skarn. The lyfta barnen up på högder och altaner, The andre köras i moras på sorgebaner.

Nu, käre, se på them, som stå til högra handen,
Hur theras mun är full med längtan til at lee.
Liksom the af ett haf ha kommit uppå stranden,

Ell' som tå barnet får sin nya klädning se.
The glädja sig som then til bröllop blifvit bådad,
Och som en riker son, tå han får arfvet skåda.

Men jämmer, se ock them på vänstra sidan stälte,
Hur the försagde stå, upståppade med gråt.

Som then ther bålet ser och bilan under bälte,

Som then på diupet är och mista skal sin båt. Ell' som vanartigt barn, som har förspelt sitt goda, Och eij en vattutår har nånsin at förmoda.

Nu lätt oss gifva ackt och märcka konungs-rösten,
Jag tror hon gäller mer än i the förra da'r,
Tå hon bekymrad gick och klappade på brösten,
Then ena hörde ej, then andra gaf ej svar.
Nu har hon svärdet hväst, nu bär hon honungs-kaka,
Nu slipper du at tro, nu får du genast smaka.

Alsvåldigt är thet ord, som Herrans munn förkunnar,

Knapt sagt, så är thet giort, knapt tänckt, så löpa the.

The högre ha så brott at mätta sina munnar,

The andre löpa bort, at ingen skal them se. Först gier han barnen bröd, men vilja hundar lukta, Så vil han them med rijs och piska sedan tuckta.

Så kommer, käre barn, välsignade Guds vänner,
I, som frimodigt här på högra sidan stå,,
I ären tecknade, jag eder alla känner,

I, som min faders ord och löften trodt uppå.
Och I, som ej försmått, thet jag i verden giorde,
Tå jag vid prässen gick, som eder alla borde.

I får, I späda lamb, och I, som digre varit,

Som acktat på mitt rop och trogna herda-röst,
Tå I bland ulf och ram i bärgen vilse farit.

I, hiortar, som ej släckt i verlden eder törst,
I, som på thetta berg er fasta byggning murat,
Och såleds säkre bodt tå satan på ehr lurat;
XIII: 20.

« FöregåendeFortsätt »