Sidor som bilder
PDF
ePub

Kom fram tu Israel med tina patriarcher,

Som Guds fördolda ord i tina giömor såg,
Tbet ena hade tu förvarat uti arken,

Thet andra ock fördolt i tipa länder låg.
I alle, som så fritt" igenom bafvet foren,
Och sedan våldsam band på eder Herra boren!

Från bafsens õijar kom från alla fyra väder

Tu starcka hedna bop. Ho kan vähl räkna tig? Mång tusend tusende från buodrad tusend städer,

Som bafsens grus och sand tu äst oräknelig. Tben ganska christenhet, en stor och mäcktig skara, Kan ta ock täblja them bur många the sku vara?

Up, folck af bägge kön, j Adams vederlike,

I alla äfvenså, som uppå Eva brå,
Up utan någon rang båd' fattige och rike,

Thesslikes skynda tig tu gamla och tu grå;
Up alle spenabarn, som bara mjölken supit
Och ntaf modrens arm i jordens giömor krupit.

1

Fram j, som suttit högst här oppå jorderike,

Och alle j, som bär i låga dablar stådt. I kongar, konungs män, med edra vederlikar,

Som abnor bafven fördt och uti sköldar gådt. Fram, folkets domare, samt präster och propheter, Tu bonde, borgare och hvad thet mera heter.

The utaf Astaroth, the bieltar, stora resar,

The Susim, Emim och the sõver Enakim, Thet litzla dvärgefolck, the gepar med the mesar,

The grymma Dordska troll, the söner Anegrim. Än tå the slackte-får mong tusend millioner, Som stupat ati fält för brynjor och canoner.

Ach, bvilken bijslig bop af menpiskior och andar!

Ho bafver thessa giordt, och hvadan äro the? Se slăckter tosendtabls, bör tungor allebanda.

Ho känner them igen, the få ej rum kan ske? Min tancka häppar vid et sådant långt register, Förnuftet griper ej och sielfva synen brister.

Men ban them känner väbl, som räknar hufvudhåren,

Han som om boset rår, nog vet han bo tber bor. Vist har ban rum också, som redan räknat fåren,

Och utan ämne förr giordt sådan bygoad stor. Ty tänck ej heller så, at du lär bli förglömder, Men tro, at väckaren nog vet hvar tu äst giömder.

O menniskia, hvart bän? Se Gud i evigheten,

Se högden och hans diup, se vidden oeb hans bredd. Han sträcker sig omkring uti omätligheten,

Och sådan enigbet är evigt aldrig sedd.
En renhet med et lius förutan några fläckar,
Som sig i strålans glantz mot creaturen sträcker.

I majestätisk kraft rättfärdigheten lågar,

Och med sitt rena sken vil skilja svart och bvitt; Thet mörka tänker hon med evigt mörker plåga,

Thet rena giör hon än från allo mörker qvitt. Hon väger, mäter af med cirkel, lod och skålar, Och vill ett skakat mått i folkets sköte måla.

Til vänster är hon fyld med bämnd och vredes strimmor,

Til böger kärleks-flamm och nådes blickar gå. Til vänster ryttaren med blancka svärdet glimmar,

Til höger fadrens bröst och brudgums hiertat stå. Til vänster svärdet vil sin törst i bloden släckja,

Til höger armarna sig efter barnen räckja.

Alsmäcktigt går här til, bvart bän tu synen ränder,

Hvad kraftigt varit förr, är nu som rutit strå.
Tbe jordska lejon stå med mycket spaka händer,

Och ingen dierfs et ord frammumla i en vrå.
At liuga doger ej, ell' at förfalska synen,
Ther allvisbeten går med skarpa ögnebrynen.

At gadda sig ihop ell' pocka uppå släckten,

At säija: Abraham han är min ätte-far,
Jag uti silke gick, men tu i blaggarns-dräckten,

Jag viste ej utaf hvar rätta vägen var;
Sij thetta achtas ej hos Gud, som älskat lika,
Och frågar endast nu, hvem hör til himmelrijke.

Thesslikes märck, at ban uppå then höga thronen

I sin förträfflighet och dyra bögtids skrud Är utaf Davids stam, och sielfva mennskio-sonen,

Som varit medlare emellan oss och Gud, Och vil nu til ett slut lef'rera all' i sänder, Som honom ej försmått, uti sin faders bänder.

Tu mins bar thenne bad ocb biertlig ropte: abba,

Fick bannor, mycket hugg och drogs för rådet fram, Kinpastad, törnekrönt, bespåttad och begabbad,

Var tolig lika fult och teg just som et lamb,
Fast än the buden af til bara benen flängde
Och seu oskyldig man bland röfvare uphängde.

Nu sitter ban dock bögst alsvåldig uppå stolen,

Nu syns hvad härlighet ban under törnet bar.
Hans kläder är som sniö, bans ansichte som soblen,

Och verldsens ändar nu för bonom vördnad bar.
Hos honom stå i ring mong tusend hof-drabanter
Ocb tiena vid bans tbron tbe himlens anförvanter.

Alt ser gudomligt ut, så klart och ganska lifligt,

Ther är en bröllops-sabl med glädje öfverfull;
En nyss fullkomnad stad aldeles obeskriflig,

Af pärlor portarna, och gator utaf gall,
Then stadsens härlighet blir aldrabäst betrachtad
Af then, som kommer in och är these värdig achtad.

Gudomligt likaså utom then stadsens murar:

Et flätat järnerijs för fiendernas rygg,
Et bijsligt afgrunds-diup och mörcka helftes burar,

En boning, förr beredd åt gamla drakan stygg,
En präss, ther bredevid bvar oväns blod skal rinna;
En siö i låga står, som evigt måste brinna.

Strax blir et stilla lugn, ocb uti lägret tystnad,

Då domaren uti then stora boken tar,
All menskioöron stå vidöpen til at lysna,

Hvad thepna långa kladd at innebära bar.
Han beter: Allvisbet, i honom står beskrifvit
Hvart enda mennskio-lif, och hvad the ha bedrifvit.

Et lika lydande, et utdrag utaf thenna,

Är delat rundt omkring, ther folket läs uti;
Hon beter: Samvets-bok, och lärer them at kända,

Hvad hvar och en har giordt, och sen hvad slut lär bli.
Nu läsa all i bop och sina värck betrackta;
Gud läser öfverliudt, the andre läsa sacktą.

Tber efter öpnas ock en bok, med namn af Lifvet;

Jag tror, at sielfver Gud then samma bundit bar,
Samt af begynnelsen med gyldne stafvar skrifvit,

Och i sin egen barm baft henne i förvar.
The som i lamsens blod sin kläder tvagit hvita,
Har Gud med egen band i thenda boken ritát.

[ocr errors]

Med samma hand och styl et aftryck är ippreglat

Uti hvar trogen siäl, och riksens barnas bröst,
Som är med blod och kraft til domsens dag förseglat,

At the frimodigt stå och finna genast tröst.
Thet är tbet' nya namn, och nya stadsens stempel,
Thet goda vittnesbörd, uti Guds egit tempel.

Ach, salig, salig är then thetta namnet äger,

Och vorden tekpad så, tå han på jorden var,
Ty thetta mycket mer än jord och himmel väger;

När thessa fly sin kos, så bar man thetta qvar.
Man står bär af så vähl bos domaren i tycke,
Och hela Gudens bof the älska en så mycke.

När thet så läsit är, at böckerna bli slutna,

Strax domaren en vinck til sina drängiar gier.
Rätt underligit, at the bieltar, oförtrutna,

Som blixt och flygand blåss man uti hopen ser;
Rätt underligt, hur snält the giöra sina tienster,
Ocb skilja hopen åt til böger och til vänster.

The sökia, känna gen, the kyssa och famntaga,

The fägna på alt sätt och ära bimlens barn.
The andra snubbas hårt, the ryckia them och jaga,

The spierna, spåtta ut, och hålla them för skarn.
The lyfta barnen op på högder ocb altaner,
The andre köras i moras på sorgebaner.

Nu, käre, se på them, som stå til bögra banden,

Hur theras mun är full med längtan til at lee. Liksom the af ett haf ba kommit uppå stranden,

Ell som tå barnet får sin nya klädning se. The glädja sig som then til bröllop blifrit bådad, Och som en riker son, tå ban får arfvet skåda.

Men jämmer, se ock them på vänstra sidan stälte,

Hur tbe försagde stå, upståppade med gråt. Som then ther bålet ser och bilan under bälte,

Som then på diupet är och mista skal sin båt. Ell' som vanartigt barn, som har förspelt sitt goda, Ocb eij en vattutår har nånsin at förmoda.

Nu lätt oss gifva ackt och märcka konungs-rösten,

Jag tror hon gäller mer än i the förra da'r,
Tå hon bekymrad gick och klappade på brösten,

Then ena hörde ej, then andra gaf ej svar.
Nu har hon svärdet hväst, nu bär hon honungs-kaka,
Nu slipper du at tro, nu får du genast smaka.

Alsvåldigt är thet ord, som Herrans munn förkunnar,

Kuapt sagt, så är tbet giort, knapt tänckt, så löpa the. The högre ha så brott at mätta sina munnar,

The andre löpa bort, at ingen skal tbem se. Först gier han barnen bröd, men vilja hundar lukta, Så vil han them med rijs och piska sedan tuckta.

Så kommer, käre barn, välsigoade Guds vänner,

1, som frimodigt här på bögra sidan stå, . I ären leckpade, jag, eder alla känner,

I, som min faders ord och löften trodt uppå. Och I, som ej försmått, tbet jag i verden giorde, Tå jag vid prässen gick, som eder alla borde.

I får, I späda lamb, och I, som digre varit,

Som acktat på mitt rop och trogoa berda-röst, Tå I bland ulf och ram i bärgen vilse farit.

I, hiortar, som ej släckt i verlden eder törst, I, som på thetta berg er fasta byggning murat, Och såleds säkre bodt tå satan på ebr lurat;

XIII: 20.

« FöregåendeFortsätt »