Så lät oss hålla råd om vissa rum och ställen,
Ther vi i evighet sku säkert komma an,

Hvar vij få hus och mat för oss beredd til qvällen,
Och icke ovist gå på thenna vedjobahn.

Två hem allenast är, tit thessa vägar leda:
Mon tu then smala går ell' löper på then breda?

Gud gifve at tu ej vor drucken, oförvägen,

Gud gifve, tu med lius i mörkret för tig såg,
Ty thenna resan är tig mycket angelägen,

Och bör tin utgång ej så hängia på en våg.
Tu skulle likvähl så på thenna vägen laga,
At tu på verldsens storm fick ro och goda dagar.

Har du förståt och känt hvad fall och synd betyder?
Af lag och löftets ord i biertat blifvit rörd?
Fått sårg, tå tu har hört, hur lagsens banna lyder,

Och bli't af Herrans Christ til nådens längtan förd?
Om tu är vorden led och stygg åt synder alla,
Och siälen har thess smak för vämjelse och galla;

Om tu mot syndens skuld, thess straf, titt samvets domar,
Mot satans klagomål, mot död och helf'tis glöd,
Med bön och klapp i kapp för himlens dörar kommer,
Och ber at blifva fri i Jesu blod och död,

Samt at then mannens kamp, rättfärdighet och lydnad,
Må blifva skänckt åt tig til frid och evig prydnad;

Om tu än håller an med daglig kamp och böner,
At trones svaga lius må tändas mer och mer;
Om tu ock trones kraft i goda fruckter röner,

Och uti hvad tu giör på Jesu förbild ser;
Om tu i harnesk går och andans vapen sköter,
Tå synd och satau sielf med glödand skått tig möter;

Om tu så växer til, är villig och beredder

At taga korset på, försaka lif och gods,

Vet hålla verldsens ting för skarn och bara flädder,
Om tu i ändan blir så stadiger til mods

Och skattar öfveralt tig himlen angelägen,
Tå dör jag ther uppå, at thet är rätta vägen.
XIII: 21.

Men stackar du, som går så blinder och så säker,
Så känslolös och hård, så död, at tu ej bör,
När man tig ropar till, och tig i lustar vräker,

Just lik et brutit vrak, som vågen med sig för,
Ej bielper tala om, at Gud är god och kärlig,
Ej at han grymmer är och i sitt straff förfärlig.

Ja tu, som konstigt lärt med Christi namn tig dölja,
Men aldrig än försökt at honom trösta på;
Är nögd om bara tu kan stora hopen följa,

Och på utvärtes vis kan kyrkovägen gå,
Är nögd, at bättring står på blåtta utanskriften,
Fast innantil är stanck och bara döde-griften.

Hvad tu, som blåser up och färdas öfver alla,

Ja, näpplig buga vil för himlens stora Gud, Vil ändtlig menskior ha til tina fotapallar,

Som tycker om tin mull och stutzar up tin hud, Tu Zions folck, som styft tin låckar krusar, bakar, Och glömmer bort at Gud han skallar af och rakar.

Hvad tror tu om tig sielf, som efter godset famlar,
Som ther uti tin dehl titt hopp och nöije har,
Som skatter utaf guld och mull i hopar samlar,

Och under fagert sken vähl trählens kaka tar,
Har glömt at tu skal alt i morgondagen mista
Och bäddas låttelös uti tin like-kista?

Jag ynkar tig med skäl, som öfverflöd vil giuta

Uti tin öpna graf af jordens must och märg; Och tycker tu mår bäst med sådan lastad skuta,

At tu har buken full och synen har god färg, Ty se, tin broder fick bel tom och torstig ligga Och utaf Abraham en vattudroppa tigga.

Hvart vil then kåta kalf, then hingsten betzellösa,

Som all sin siäls begär i brunstigt väder drar? Tu, som ur främmand brunn vil läskevatten ösa

Och ofrar brunnens Gud then kraft och guld tu har,

Ach, om ock Lazarus et skörte ville låna,

At man fick täckja blygd på kåt och naken kåna.

Jag ser, jag ser ej hvar, Gud vet hvar thesse stanna
Nog är then vägen bred, the tycks ha goda dar,
Thet smakar, säja the, för them som bara manna,

Men mästdehls lemnas ther en bitter galla qvar,
Thet vet jag. Älska the en enda synd allena,
Så skiutas the sin väg uhr himlen för then ena.

Ach, biertans Jesu tu, som förr har kunnat vinna,
Fast thet bar kostat kamp och död i gudablod,
Se til, at tu ock må the arma siälar hinna,

Som löpa oförvägs uti sit yra mod.

Tu vest hvad glädje strax i himlens våning höres,
Så snart et enda får til hiorden återföres.

Hör, Herren ropar tig ock nu i thessa rader:

Hålt stilla, löp ej så, rätt nu är timman all, Kom hem, förlorad' barn, til tin ömhierta fader,

Thet grämer mig at se, tin död och olycksfall, Förtag tig ej på thet, som verlden för tig sätter, Kom, spisa vid mitt bord och smaka himlens rätter!

Kom, ät af lifsens träd och drick af elfven klara,

Som rinner likt christall från Guds och lambsens thron, Kom, blif min arfvinge, om tu vilt girug vara,

Thet gods skall tiufvars hand ej röfva tig ifrån, Kom, älska fadrens bröst, om tu vilt kärlek sköta, Och lusta tig utaf tin brudgums kyssar söta!

Skal en af gudaätt, til himmelsk crono födder,

Hvars gods och rijkedom sig sträcker öfver sky, Sig giöra så gemen at somna in bland slödder,

Och välja vist qvarter i en förderfvad by? Then, som i kungens hof kan högsta skönhet finna, Vil gå och fästa sig vid usligan trälinna!

Nej, verlden menar så: Om hon kan tig behaga,
Om hon får locka tig til skam och boleri,

Så vil hon innan kort tig åter gen bedraga,

Och rymma se'n sin kos, at tu skal ensam bli. Nog kan man henne se och i thess bygning gästa, Men aldrig doger thet at sig med henne fästa.

Ty om to thetta giör och Herrans post är kommen,
Som ant'en möter tig med hastig död och slag,
Ell' ock, at väcktaren han klämtar tig til domen,
Hur vil thet tå med tig och bruden taga lag?
Kan tu i sådan hast beredd och färdig vara,
At gifva skiljobref och glad til himlen fara?

Ty tro thet Petrus sedt och lär af honom dömma,
Som säger: Tabors berg är bättre at bebo;
Han hade hiertlig lust at hela verlden glömma,

Och i en hydda ther sig sättja ner i ro.
Thet samma kunna ock vähl trones barn besanna,
Som fåt en liten smak af himlens liufva manna.

Så gack, tu himla-folk then vägen tu har börjat,

Upskörta manteln vähl och giorda tig omkring, Tin syn tu daglig skal med ögnasalvo smörja,

I med- tu sackta gack och uti motgång spring. Gud före tig vid band och styrke tig med stafven, Til thess tu tråkat fram och bördan lagt i grafven!

Om tu hör härars gny, lät thet tig ej förtryta,

Om synd, om nöd, om död vid vägen stå på post, Om helftet gapar up, och tu hör satan rytą

Som lejon, tå thet vil til rof och fordrar kost,
Lät thetta buller tig ey någon ting förskräckja,
Ty Jesus vil ju strax tig hielp och handen räckja.

Vil vedermödan tig på vandringsvägen följa,

Lät henne ha sin tid, hon stadṇar vähl en gång, Hon står med skam, när the med mull tig öfverhölja Och kan ej liknas vid tin härlighet så lång. Hvad hielper liten tid vid Babels elfver pusta, När man i Canaan får evigt sig förlusta.

At oxen tågar fram i fohren in til renen,

At öken ifrigt draar, för branta klippan opp,
At mulan med sitt lass går lika styf på benen,
At jägarkopplet ej upgifves i sitt lopp,
At myran släpar tungt frå morgonstunden arla,
Thet giör, the vänta rast, the äro dagakarlar.

Nu solen hastar sig, at ned til bergning skrida,
Och Karlavagnen är til hiul och axel nött;
Här synes öfver alt til dystert mörker lida,

Och gamla kroppen blir i sina lemmar trött.
Så väntom vij at Gud skal snart vår jämmer vända,
Och creaturens suck med vår skal få sin ända.

Så skyndom oss med flijt och dragom dagsens heta, Vi ej tilbaka sen ell' in på torget gå.

Ho äger största mackt, bör ifrigast arbeta,

Vid qvällen hvar och en skal ricktig penning få. Se'n dagas ock en dag, som aldrig afton hinner, Tå öfver marken all man ingen möda finner.

Kom hela Sverge, kom, kom folck af norr och öster,
Kom all then menighet, som har et menskio-liud,
Kom, lät oss stämma hop i tro och bättrings-röster,
At thet i Jesu namn må hinna up til Gud!
Sij, tine händers värck för tig på jorden liggia,
Och om en salig död och domedag nu tiggia!