Om kärleken til nästan.

(1746.)

Om thet ur bruket blir at få och taga gåfvor,
Och han, som gifva kan, behåller sina håfvor,
Då måste ocean ock ändtlig torcka ut,

Och all naturen snart få se sitt sidsta slut.

Hvar skulle verlden sielf tå något få til bästa
At fägna alla them, som uti henne gästa?

Hvar vil lejinnan tå och örnen finna rof,
Och hur skall oxen få ur krubban sitt behof?

Af gåfvor menniskan har varelse och lifvet,
Hon kan och dela med, hvad henne skänkt har blifvit,
Ty första gifvaren på gåfvan skref en lag:
At hon bör vandra kring igenom natt och dag.

En grundlag therför är i alla verldsens lagar:
Then ena gifva skall, then andra gåfvor taga;

I alla samfund är en sådan anstalt giord:
Then ena har sitt bröd uppå then andras bord.

Then ena sitt qvarter i annars buske tingar,
Then ena får sitt skiul in under annans vingar,

Then ena plåstrar om then andres bräck och sår,
Then ene sig et skiört utaf then andre får.

Vist är tå illa giort, om menniskian för andra
Vill ensam börja på at thenna lagen klandra,

Vill gerna gåfvor ta, men lägger sig ther på,
Och hindrar theras lopp att kring til andra gå.

Uti vår arma släkt nog armlingar här gifvas,
Som utan andras hielp och gåfvor aldrig trifvas,

En hungrar och en frys, en vet sig intet hem,
Then fierde ey förmår att röra någon lem.

The ropa öfverliudt så himmelen må remna,
At man them kläder, mat och herberge skall lemna,
The vänta på hans hand, som hör korpungars liud,
The tro all verldsens far är också theras Gud,

Men undra ofta på, om the förgätne blifvit,
Tå han uti sitt håf anordningen har skrifvit,

Om han, som riktigt har för allo köttemat,
Har sombligom beskiärt en alt för ringa stat.

Nog vist at ingen giort sig mer förtient än andra,
Och therför ingen bör på annars förråd klandra;

Sin gåfva må ju Gud få gifva hvem han vill,
Och dela bonom mer, then andra mindre till.

Men när så olikt mått han åt sitt husfolk gifvit,
Så har han genast them en regla föreskrifvit,

At then, som mera fått inom sin hand och lås,
Skal bli then andras vård, at ingen må förgås.

Then, som har hälsan fått, skall sköta väl then siuka, Then, som har mat och drick, skall för en hungrig duka, Then, som två kiortlar har skall kläda naken kropp, Then fallne brodern skall en stadig hielpa opp.

En husvill bör ha hem, en varmer säng med mera
Hos then, som bofast är och hafver kamrar flera,
Alt bör gå lika till, och hvar få sitt behof,
Om annorlunda sker, är skaffaren en bof.

Hvarföre skall just tu så fet och snygger vara,
Men han förtårkad gå med sina lemmar bara?

Hvarföre skall tu ha mång våningar och mat,
Men han skall ingenstäds få hvila under tak?

Ell' menar tu att Gud, som gifvit foglar näste,
Som skaffar vilda diur och gräs the kläder bäste,

Som hiortar vatten ger och sparfvar theras fröö,
Vill folk skall utaf brist och utan nåde dō?

Ney, lät oss hvar för sig i våra giōmmor leta
Hvad stämpel godset har, så få vi säkert veta,
Att fattiges behof i våra händer är,

Then sådant håller qvar, en tiuf han vara plär.

Then fattige med oss bör hafva hus och kläder,
Han skall ha mat och dryck, han lefver ey af väder.
Han skall sin skiötsel ha och olja i hans sår,
Ty han en menskia är, en lem och broder vår.

Så skynda nu och gif, tu hör hvad han behöfver, Men mins at sielfver Gud vår räkning skall se öfver; I domen kommer fram, tå lönas smått och stort Gud gifve kärleken tå varit som han bort.

Öfver studenten Lars Falcks död i Upsala.

(1725.)

Uti lunder, gröna parker,

Ibland rosor, tusend slag,
På de härligt klädde marker
Gingo min camrat och jag,
Tänckte på det höga berg,
Hvar de säija karlar gästa,
Som ha' skattat bijens näste,
Och af biörnar sugit märg.

Denna stråt väl syntes dryger,

Men han var med blommor grön,

Genom törne om man smyger,
Sen blir hela vägen skiön.
Här vij plåckad' rosor nog,
Blomster af de skiönste luchter,
Träden hängde ned af fruchter,
Som oss snart i synen slog.

Här vj drucko utaf brunnar,
Doppade i Aganipp,
Till at läska våra munnar

Nympher sprungo kring i tripp.
När man något längre kom,

Blef än vägen mera fager,
Ty man såg then gröna lager,
Som så mongen teflar om.

Ifrån berget fick vij höra,

Hur de dantza, hur de språng,

Sielf Apollo hade giöra

Med musique och nymphers sång.

Fåglar til et mächtigt tal, Sutto bredevid i skogen, Aldramäst i spelet trogen,

Var then lilla näktergal.

Men, Lucinia, du kiära,
Låna mig ditt lilla näf,
Så skal jag der efter skiära
Mig ett röör af spansker säf,
At jag til din tungos drill
Kunde med min svaga anda
Några sårge-toner blanda,

Ty du gråter, när du vill.

När jag en gång liufligt sitter,
Och i skogen gläder mig,
Hörer uppå fogle-qvittar,

Ser hur jorden smyckar sig,
Sij, hvad ser jag kommer här?
En helt blek och faslig möija,
Lång, uti en hviter slöija,

Med et blodigt, skarpt gevär.