Sidor som bilder
PDF
ePub

Om kärleken til nästan.

(1746.)

Om thet ur bruket blir at få och taga gåfvor,
Ocb han, som gifva kan, bebåller sina båfvor,

Då måste ocean ock ändtlig torcka ut,
Ocb all naturen snart få se sitt sidsta slut.

Hvar skulle verlden sielf tå något få til bästa
At fägna alla them, som uti henne gästa ?

Hvar vill lejinnan tå och örnen finca rof,
Och hur skall oxen få ur krubban sitt bebof?

Af gåfvor menniskan har varelse och lifvet,
Hon kan och dela med, hvad benne skänkt har blifvit,

Ty första gifvaren på gåfvan skref en lag:
At bon bör vandra kring igenom natt och dag.

En grundlag therför är i alla verldsens lagar:
Then ena gifva skall, then andra gåfvor taga;

I alla samfund är en sådan anstalt giord:
Then ena har sitt bröd uppå then andras bord.

Then ena sitt qrarter i annars buske tingar,
Then ena får sitt skiul in under annans vingar,

Then ena plåstrar om tben andres bräck och sår,
Then ene sig et skiört utaf then andre får.

Vist är tå illa giort, om menniskian för andra
Vill ensam börja på at thenna lagen klandra,

Vill gerna gåfvor ta, men lägger sig ther på,
Och bindrar theras lopp att kring til andra gå.

Uti vår arma släkt nog armlingar här gifvas,
Som utan andras hielp och gåfvor aldrig trifvas,

En bungrar och en frys, en vet sig intet bem,
Then fierde ey förmår att röra någon lem.

The ropa öfverliudt så himmelen må remna,
At man them kläder, mat och herberge skall lemna,

The vänta på bans hand, som bör korpungars liud,
The tro all verldsens far är också theras Gud,

Men andra ofta på, om the förgätne blifvit,
Tå ban uti sitt bảf anordningen har skrifvit,

Om ban, som riktigt har för allo köttemat,
Har sombligom beskiärt en alt för ringa stat.

Nog vist at ingen giort sig mer förtient än andra,
Och tberför ingen bör på annars förråd klandra;

Sin gåfva må ju Gud få gifva hvem han vill,
Och dela bonom mer, then andra mindre till.

Men när så olikt mått ban åt sitt busfolk gifvit,
Så har han genast them en regla föreskrifvit,

At then, som mera fått inom sin hand och lås,
Skal bli then andras vård, at ingen må förgås.

Then, som bar hälsan fått, skall sköta väl then siuka,
Tben, som bar mat och drick, skall för en hungrig duka,

Then, som två kiortlar har skall kläda naken kropp,
Then fallne brodern skall en stadig hielpa opp.

En husvill bör ba hem, en varmer säng med mera
Hos then, som bofast är och hafver kamrar flera,

Alt bör gå lika till, och hvar få sitt behof,
Om annorlunda sker, är skaffaren en bof.

Hvarföre skall just tu så fet och snygger vara,
Men han förtårkad gå med sina lemmar bara?

Hvarföre skall tu ba mång våningar och mat,
Men ban skall ingenstäds få bvila under tak?

Ell' menar tu att Gud, som gifvit foglar näste,
Som skaffar vilda diur och gräs the kläder bäste,

Som biortar vatten ger och sparfvar theras fröö,
Vill folk skall utaf brist och utan nåde do?

Ney, lät oss hvar för sig i våra giömmor leta
Hvad stāmpel godset bar, så få vi säkert veta,

Att fattiges bebof i våra bänder är,
Then sådant båller qvar, en tiuf han vara plär.

Then fattige med oss bör hafva bas och kläder,
Han skall ha mat och dryck, ban lefver ey af väder.

Han skall sin skiötsel ba och olja i hans sår,
Ty ban en measkia är, en lem och broder vår.

Så skynda nu och gif, ta bör hvad ban beböfver,
Men mins at sielfver Gud vår räkning skall se öfver;

I domen kommer fram, tå lönas smått och stort
Gud gifve kärleken tå varit som han bort.

Öfver studenton Lars Falcks död i Upsala.

(1725.)

Uti londer, gröna parker,

Ibland rosor, tusend slag,
På de härligt klädde marker

Gingo min camrat och jag,

Tänckte på det höga berg,
Hvar de säija karlar gästa,
Som ba' skattat bijens bäste,

Ocb af biörnar sugit märg.

r nog,

Denna stråt väl syntes dryger,

Men han var med blommor grön,
Genom törpe om man smyger.

Sen blir hela vägen skiön.

Här vij plåckad rosor
Blomster af de skjönste lacbter,
Träden bängde ned af fruchter, ..

Som oss spart i syden slog..
Här vj drucko utaf brunnar, 1

Doppade i Aganipp,
Till at läska våra muppar

Nympber sprungo kring i tripp.

När man något längre kom,
Blef án vägen mera fager,
Ty man såg then gröna lager,

Som så mongen teflar om.

Ifrån berget fick vij böra,

Har de dantza, hur de språng,
Sielf Apollo hade giöra

Med musique och nymphers sång.

Fåglar til et mächtigt tal, Sutto bredevid i skogen, Aldramäst i spelet trogen,

Var tben lilla näktergal.

Men, Lucinia, du kiara,

Låna mig ditt lilla näf, Så skal, jag der efter skiära

Mig ett röör af spansker säf,

At jag til din tangos drill Kunde med min svaga anda Några sårge-toner blanda,

Ty du gråter, när du vill.

När jag en gång livligt sitter,

Ocb i skogen gläder mig, Hörer appå fogle-qvittar,

Ser bur jorden smyckar sig,

Sij, hvad ser jag kommer bär? En helt blek och faslig möija, Lång, uti en hviter slöija ,

Med et blodigt, skarpt gevär.

Högg och skar ehvad bon råka,

Utan ringsta fog och skjäl, Alla diuren, de hon påka,

Slog bon äfven straxt ibjäl,

Gräset, det hon trådde på, Börjad' genast at förvisna, Jag satt tyster, skalf och bissna,

Min camrat hon bögg också.

Ach, du bistra mordeqvinna,

Gack din väg från denna ort, Jag aldeles ej kan finna,

Hvad den unga drängen giort.

Bort med ditt förbittrad' mod, Lät de unga biertan vara, Skona då den täcka skara,

Spar de ungas varma blod.

« FöregåendeFortsätt »