Om kärleken til nästan. (1746.) Om thet ur bruket blir at få och taga gåfvor, Och all naturen snart få se sitt sidsta slut. Hvar skulle verlden sielf tå något få til bästa Hvar vil lejinnan tå och örnen finna rof, Af gåfvor menniskan har varelse och lifvet, En grundlag therför är i alla verldsens lagar: I alla samfund är en sådan anstalt giord: Then ena sitt qvarter i annars buske tingar, Then ena plåstrar om then andres bräck och sår, Vist är tå illa giort, om menniskian för andra Vill gerna gåfvor ta, men lägger sig ther på, Uti vår arma släkt nog armlingar här gifvas, En hungrar och en frys, en vet sig intet hem, The ropa öfverliudt så himmelen må remna, Men undra ofta på, om the förgätne blifvit, Om han, som riktigt har för allo köttemat, Nog vist at ingen giort sig mer förtient än andra, Sin gåfva må ju Gud få gifva hvem han vill, Men när så olikt mått han åt sitt husfolk gifvit, At then, som mera fått inom sin hand och lås, Then, som har hälsan fått, skall sköta väl then siuka, Then, som har mat och drick, skall för en hungrig duka, Then, som två kiortlar har skall kläda naken kropp, Then fallne brodern skall en stadig hielpa opp. En husvill bör ha hem, en varmer säng med mera Hvarföre skall just tu så fet och snygger vara, Hvarföre skall tu ha mång våningar och mat, Ell' menar tu att Gud, som gifvit foglar näste, Som hiortar vatten ger och sparfvar theras fröö, Ney, lät oss hvar för sig i våra giōmmor leta Then sådant håller qvar, en tiuf han vara plär. Then fattige med oss bör hafva hus och kläder, Så skynda nu och gif, tu hör hvad han behöfver, Men mins at sielfver Gud vår räkning skall se öfver; I domen kommer fram, tå lönas smått och stort Gud gifve kärleken tå varit som han bort. Öfver studenten Lars Falcks död i Upsala. (1725.) Uti lunder, gröna parker, Ibland rosor, tusend slag, Denna stråt väl syntes dryger, Men han var med blommor grön, Genom törne om man smyger, Här vj drucko utaf brunnar, Nympher sprungo kring i tripp. Blef än vägen mera fager, Ifrån berget fick vij höra, Hur de dantza, hur de språng, Sielf Apollo hade giöra Med musique och nymphers sång. Fåglar til et mächtigt tal, Sutto bredevid i skogen, Aldramäst i spelet trogen, Var then lilla näktergal. Men, Lucinia, du kiära, Ty du gråter, när du vill. När jag en gång liufligt sitter, Ser hur jorden smyckar sig, Med et blodigt, skarpt gevär. |