Sidor som bilder
PDF
ePub

Fierde söndagen efter trettonde dagen.

Text: Rom. XIII: 8 ad 10.

Ej finnes någon dygd, som ej sin svårbet känner,
Ty törsten ofta nog bårdt nychterbeten klämmer,

På ödmiukhet plär ej påfölja stort föracht,
Fast af högmodigom, som öfva stolthet, pracht.

Men kärlek endast är then dygd, som ingen svårbet
Vet säija nånsin af, och aldrig någon bårdbet

Then trycka mächtig är; ty tiente Jacob just
Siu åhr för Rachel täck; then tiden gick med lust.

Och thepna ädla dygd förstå, kärleken rena
Skal ingen nästan sin på något sätt förmena,

Hälst hvar man skyldig är, sin nästa bafva kär'
Och honom giöra godt, fast ban än ovän är.

Ach lyd, min christen god, nu bälsosam förmaning,
Och älska nästan tin, ty omotsäylig sanning

Är, at then brodren sin ej älskar, kan ej Gud
Kär hafva, utan långt, långt träder från hans bud.

Men tben som andre giör, thet han vil hafva sedan
Af androm giordt igen, han lagen allaredan

Fullbordat, fruchta ej behöfver eller han,
Ty honom med sitt hoot ej lagen skada kan.

Femte söndagen efter trettonde dagen.

Text: Coll. III: 12 ad 17.

Som Jacob, patriarch, sin Joseph kärast hade
Af sine söner all', han sig och vinning lade

At kläda honom väl. Sij, så beflitar sig
Apostlen Paulus om at kläda dig och mig,

Rätt härlig, täck och skiön, med alfvar anbefalla, Bestående utaf barmhertighet och alla

The flera dygder, som bär nämner texten vår. The pryda ganska väl; ej någon prächtig går,

Som icke vänlighet, ödmiuk-sachtmodigheten,
Långmodighet ther til ikläder, ty I veten

At hvar kärleken ej framgifver sådan frucht,
Ther blifver Gudi en hebl obebaglig lucht.

Gudz frijd regera skal jämväl i allas bierta,
At icke någon lem må känna ring'sta smärta

Af ofrijd, som ett stygt och elackt foster är
Thet Satan visserlig födt hafver och frambär.

Men ser nu, christne, til at I må prydde vara
Som Herren hafya vil, at ingen uti fahra

Må råka någon sin; men frij för onda fall
I tiden lefva och Gud tacka med högt skall.

Söndagen Septuagesima.

Text: 1 Cor. IX: 24 ad 26. Cap. X: 1 ad 5.

A11

ting man pröfva skal och til thet goda basta, Thet onda tber emot förgäta och bortkasta;

Ty som på vädjobahn the löpa alla fort,
Men then, som löper bäst, han hämtar lönen bort,

Altså bland cbristna och thet äfven är beskaffat,
Then, som vil löpa rätt och bafver vapea fattat,

Och kämpa satt sig för then rätta trones kamp,
Han vapen hafva bör och icke rör och svamp,

Han väpnad vara skal med tro och dygder många,
Som Christus har befalt; märck, then til stridz kan gånga

Mot satan aldrabäst, som späker köttet sitt
Och onda lustar ej tillåter löpa fritt.

[ocr errors]

När kamp och loppet nu påstår skal tu tig trösta,
At utaf Christo vi vähl äre återlösta,

Igenom dopet ba' vi Jesum oss iklädt.
Och i sin nattvard gier han oss en bimmelsk rätt,

En spijs, som evigt oss apbåller och stadfäster
Och giör at vi en gång bli paradisetz gäster;

En oförgängelig skiön crona vist vi få,
När i en lefvand' tro vi vandra här ifrå!

XIII: 3,

Söndagen Sexagesima.

Text: 2 Cor. XI: 19 ad 26 etc.

Ordspråket lyder så: Berömmet luchtar illa,
När thet af egen mun utgår, vil ingen gilla,

Ty säger Salomon: Lät andra Jofva tig,
Och ej tin egen mun til titt roos öpna sig.

Sij thetta har sitt rum. Då roos framställer verlden,
Som mycket fara plär med idel lögn och färden;

Men christne menniskior förvisso hafva lof
Berömma sig emot falsk gudztienst, när behof

Gjörs, såsom Paulus här i sin epistel giorde,
När han om mången falsk apostel sådant sporde,

Som mycket Christi folck bedraga villig var,
Och stämma Paulum fram, ty giör han sitt försvar

Och visar huru han, som stora andans gåfvor
Undfått, han måste ock förnimma många plågor,

Mer arbete än the; vår Jesum bafver sagt:
Jag honom visa skal, jag lidande pålagt.

Lät nu, min christen, tu berömmelsen tin vara
Titt samyetz vitnesbörd, at icke kjötzlig snara

Tig fånga', utan tu kan i enfallighet
Här vandra, samt tin Gud til all behaglighet.

Fastlags-söndag.

Text: I Cor. XIII: 1 ad fin. capitis.

Then

hen icke vägen vet, ban reser offta vilse, Förthenskul, vandringsman, med högsta flijt tu tilse

At träffa vägen til ther gåfva ypperst är;
Apostlen samma väg i texten visar, lär,

Då kärlek reen ban oss således föreställer
Såsom en säker väg til dygden, som ej gäller,

Ther som hon intet är beprydd med kärlek sann,
Men dygden zirad blir af kärlek bos hvar man,

Kärleken tolamod och allan mildbet öfvar,
Ehvad, som kommer på, fördrager, ej bedröfvar,

Han ifras, skalckas ej, upblåses ingalund',
Han höflig skickar sig mot allom alla stund.

Han söker icke sitt, men nytta androm skaffar,
Han then, til bitterhet sig reta låter, straffar,

Han täncker intet argt, han ingom skada giör,
Han glädz ej öfver våld och orätt aldrig föör;

Men öfver sanning sig rätt frögdar, all ting fattar,
Jag menar, troor; han hopp för mycken vinning skattar;

Alting ban lijda kan. Ach, salig then vist är,
Som uti hiertat sitt uprichtig kärlek bår.

« FöregåendeFortsätt »