Fierde söndagen efter trettonde dagen. Text: Rom. XIII: 8 ad 10. Ej finnes någon dygd, som ej sin svårhet känner, Ty törsten ofta nog hårdt nychterheten klämmer, Men kärlek endast är then dygd, som ingen svårhet Then trycka mächtig är; ty tiente Jacob just Och thenna ädla dygd förstå, kärleken rena Ach lyd, min christen god, nu hälsosam förmaning, Men then som andre giör, thet han vil hafva sedan Af androm giordt igen, han lagen allaredan Fullbordat, fruchta ej behöfver eller han, Ty honom med sitt hoot ej lagen skada kan. Femte söndagen efter trettonde dagen. Text: Coll. III: 12 ad 17. Som Jacob, patriarch, sin Joseph kärast hade Af sine söner all', han sig och vinning lade At kläda honom väl. Sij, så beflitar sig Rätt härlig, täck och skiön, med alfvar anbefalla, Bestående utaf barmhertighet och alla The flera dygder, som här nämner texten vår. The pryda ganska väl; ej någon prächtig går, Som icke vänlighet, ödmiuk-sachtmodigheten, At hvar kärleken ej framgifver sådan frucht, Gudz frijd regera skal jämväl i allas bierta, Men ser nu, Söndagen Septuagesima. Text: 1 Cor. IX: 24 ad 26. Cap. X: 1 ad 5. All ting man pröfva skal och til thet goda basta, Thet onda ther emot förgäta och bortkasta; Ty som på vädjobahn the löpa alla fort, Men then, som löper bäst, han hämtar lönen bort, Altså bland christna och thet äfven är beskaffat, Han väpnad vara skal med tro och dygder många, När kamp och loppet nu påstår skal tu tig trösta, Igenom dopet ha' vi Jesum oss iklädt. Och i sin nattvard gier han oss en himmelsk rätt, En spijs, som evigt oss uphåller och stadfäster XIII: 3. Söndagen Sexagesima. Text: 2 Cor. XI: 19 ad 26 etc. Ordspråket lyder så: Berömmet luchtar illa, När thet af egen mun utgår, vil ingen gilla, Sij thetta har sitt rum. Då roos framställer verlden, Som mycket fara plär med idel lögn och flärden; Men christne menniskior förvisso hafva lof Berömma sig emot falsk gudztienst, när behof Giörs, såsom Paulus här i sin epistel giorde, Och visar huru han, som stora andans gåfvor Lät nu, min christen, tu berömmelsen tin vara Här vandra, samt tin Gud til all behaglighet. Fastlags-söndag. Text: 1 Cor. XIII: 1 ad fin. capitis. Then icke vägen vet, ban reser offta vilse, Förthenskul, vandringsman, med högsta flijt tu tilse Då kärlek reen han oss således föreställer Ther som hon intet är beprydd med kärlek sann, Kärleken tolamod och allan mildhet öfvar, Han söker icke sitt, men nytta androm skaffar, Han täncker intet argt, han ingom skada giör, Men öfver sanning sig rätt frögdar, all ting fattar, |