Sidor som bilder
PDF
ePub

Syndaånger.

0

evig Gud, i himlars thron okk säte, Jag högt dig prjsa vill, okk aldrig mer förgiäta! Gak ej til doms mäd mig, som iag bar mot djg felat, Dy min okk allas brott är genom djn död belat. Hvem kunde för djg stå, om du så skulle dömma, Som vj ba väll förtiänt, då vj ditt namn bortglömma? Nej, dân mäd himlaspjs sin siäl ej kunde styrkia, När han ej ville dig, o söta Jesu, dyrkia! Utplån min syndabok, aftvag orena händer Uti ditt röda blod, i dina helga länder, Så är jag viss uppå, en salighet at niuta, Så är jag trygger nog, när jag mitt ljf vill sluta, Män iag vill dokk först bos min grannor bär på jorden En skylloing bafva fram, däm iag i värkk okk orden Förtörnat har hvar dag, hvart ögnablek okk stunder, Dig okk, o Jesu vän, i salighetz förbunder! Sen kommer iag till djg mäd ångerfulle tankar, Min outsäjli skuld, ödmiuklig på dig sankar; Dy om jag intet vill mitt biārta där till böija, Så vill ej, du o.Gud, min magra siäl förnöija Mäd ditt bestänkta blod, som för min synd bar runnit På korssetz dyra trä, som bar okk märklig vunnit På satans stora mod, på hans upblåsta sinne, Som mente fullt ok fast, sin ljka kund' finnas. Emedan jag bar ljf, så lät din mildhet flyta, Dy hvem kan prjsa dig, när kropp bljr grafvens byte? Jag ängslas okk är trött af mine diupa sukker, Ljk som en skytt i skog, iag dagli mig nedbukkar, Uti min nattesäng, en ångersvett jag finner, Af mörka ögons hvarf, en tårefiod utrinner, Mitt ansikt tvinas bortt, en sårgeryokia drager, En snåler syndematk mitt bryst, mitt biärta gnager,

Min röst är alt för svag, min hårväxt dagli grånar,
Min band en bleknad drar, min by af svårbet trånar,
Min bud uppå mitt ben, alt mer okk mer sig skifter,
Min däilig skapnadz färg far af i mörka giffter.
Jag fatti mänskiobarn, som ståft i ståftet famnar,
I alla moders skiöt, i jordens läger hamnar,
Min siälz sten-tunga synd är under lagsens 'bammar;
O Jesu, Jesu Gud, min brist till dig anamma!

En annan. Ak, hvad för skiäpnad är mäd mänskiors stålta sinne, Som när en stakkug stund, som synd bar hos sig inne. Hiälp jag mäd bättringzbot, ej längre må förbala, Ej städse dväla fritt i syndz osäkre dvala, Så tviflar jag ej på Gudz godhetz runna håfver, Ej på hans sanna ord, ej på dät han mig låfver, Ej på bans andli spjs, ej på hans stora under, Män skiuter mig uti hans hägn, på honom grundar, Så väll när lykkau vill mitt usla tilstånd nåda, Som när hon sökier till, dät under fötter tråda. Hiälp Jesu, at jag kunde mig nu strax onvända Mäd Esra, Jsrels barn, så vill du mig nåd sända, Mäd Maccabeus okk en del af blinde judar, Josia mäd en Hiob, så flyr iag falske gudar, Mäd Niniviters hop, Manasse, andre dera, Så ökias mitt förstånd, där af uplyses mera.

En annan. Du fromme bimlagud, vårs Herres Jesu fader, När jag dig blidka kan, min siâl det sen ej skader, El okk min syndakropp i dänna timli bydda, Då nyttier iag alt gott, okk från alt ondt beskyddas. Mitt svåra samvett kann ej tynghet njera bära, Ett synda-dagli ok, mitt hjärta vill förfära. O berre, herre Gud, du vest at iag ej blifver Förpöider uppå jord, om du ej synden drjfver Utur min svaga kropp, mä dän iag har föraktat Ditt biärt-bevekli ord, som jag ej har betraktat; Dokk efter dänna dag, vill iag min ljfztjd föra, Okk styran på din stig, så mykket iag kan giöra,

Så mykket som min kraft förmår at eftersträfva,
Så mykket som iag kan in för din åsyo bäfva,
Dy jag slätt intet kan tillfyllest lagen fylla,
Ej eller djg, o Gud, mäd kjärlekzfägnad hylla!

En annan. Alzmāktig herre Gud, om jag har girig vurit, Mäd Judas, Nabal, Felix, Abab, Achan, burit Dān häre styggia fel, uti mitt ondska sinne, Som är en rot till alt ondt som man kan upspinna, Om iag har mig försedt mäd borisk-leder smärta, Okk varit David, Sichem ljk uti mitt hjärta, En Ruben, Jacobs son, en Abner, flere andra, Som för dän grofva synd, af redligt sione klandras, Om iag till äfventyrs har en dåraktigt rådat, En Arods, A basiæ sinnen ved mig lådat; Om iag har varit ljk i drikkenskaps olusta Uria okk en Noach, må iag väll nu pusta, En Amnon, Holofernes, sljke sådan männer, O herre, herre Gud, iag sådan skuld erkiänner! Iag bar i syndens söl rätt oförtrutin farit, Ej i ditt bönebus mäd andra menskior varit, Dy mitt illaka kiött har retat mjg till kiättia, Till at förbrylla djg mäd skamlöst tal i lättia, Mäd sodomiters last, mäd stöld okk truldomssaker, Mäd tankars böga mod ej varit mot djg fraker.

En annan. Trofaste

rofaste herre Gud, iag syndi siäl dig beder, Du täkkes på min synd ej vara grym okk vreder, Dy iag dän şamma har ärft utaf mjna fäder Okk sedan dagli dagz dän i min kropp ikläder. Jag är ett flyktigt löf, ett halmstrå, hvart jag vankar, Förgås som rutit as, en synd på synd bopsankar, Mitt lif en skugga är, en väfspol, Ayktigt väder, Ett ståft, ett damb, ett bö, så länge iag bär träder. Du, som utbrer djn nåd till många tusen leder, Du, som förlåter synd, enär man trogit beder, Djg ataf hjärtans grund mä Capineskans sinne, Du, som ransakar alt, hvad uti biertat finnes

Du, som utstryker synd okk bar dän ej i minne
Enär som syndarn vill ditt löfte sjg påminna.
Iag ber djg troligt, at du mjna fel ej knyter
I knippor, sedan tror jag dät min siäl ej tryter
En mäkta liuflig spjs, en smak mäd liufva lukter,
Som friskar up mja siäl som okk mio styrsell tuktar.

En annan. När ing, o berre Gud, af bättringz sötma smakar, Så kan ej världens Gud mjn kropp og siäl omaka, Så kan jag lossas från hans evig-grymma plåga, Från hans tilltagna hop, från bans oslekkli låga, Så sankar iag ej bop uppå djn dag nå'n vrede, Då säkrar sig min siäl, at skjördmän henne leda I Abrams söta skiöt iblan djn trogoe skara, Som får en evig ro, en kröningzdag ärfara, Då börer jag djn röst: Din tro bar djg nu ljsat, Då bar iag späkt mitt kiött, all onda luster rjsat, Då aktar iag ej fanens pokk og diärfva tråtzbet, Män vjker mig ifrån, mäd stränga båijors bårdhet. När som iag tänkier diupt, lydaktigt sinne råder, Så ser jag idel synd, som ved mitt bjärta låder, Som är en stränger lag, tyran mot siälens våning, En andlig-svårer död, en starkk-förgiftat håning, Orenlighetens släkt, ett affall från Gud fader, En vederstyggli ting, som siälens gränsor skader, En vandring emot Gud, en orm, som siälen stingar, En fallskhet, giäld okk skuld, hvar i mjo siäl sig kringar. Stor synd bedrjfver en Eumenides, en Phirra, Pernesius okk Nero, sitt förstånd förvirra; Så äfven bar iag synden in tills nu insupit, Okk mäd min fötter på en olyksban kringlupit, På sielfva syndens väg, ljk villdiar uti skogar, Ej kiändt ditt rena ord, män mig nu till dät fogar, Okk vill nu mig ibland en syndahop värdera, Bland en förlorat son, bland Petrum, andre flera, Har iag föröst dän synd, mäd orätt giort mig rjker, Och varit ati list en Ziba, Cercops ljker, Herodes, Jesabel, en Haman, Artasastha, Eu Laban, Saphira, så vill jag dät bårttkasta;

Har iag mjo far okk mor, ej giärna lydig varit,
Är skattat för en Ham, som sådant hafver sparit,
För Abslon, Samuls barn, för Esau, för andra,
At man på sådant fel kan mycket ha at klandra,
Så tag mig åter giän uti din gunst okk nåde,
Iag skall härefter i ditt fotspår giärna tråda.

En annan. Så brist djn hiärtas sten, böi böga tankars quister, Kryp fram, o sial, o sial, mot Jesu nådes strålar, Rjf djg ur dödzens svallg, afskudda syndzens lister, Lät djg i Jesu dräkt, i Jesu kiärlek pråla, Tag Mosis tafor fram, ransak og i däm skåda, Om du har däm förslöst, däm skiötzlöst uti händer Framburit i Gudz hus, rop: Jesu, gif mig nåde! Rop: Jesu, solsens lius, iag bättringzfakklor tänder! Omskiönt än lagen vill, djg för djo synd förbanna, Så signar ljkväll Gud okk biälper dig ur fara, Ej vill ditt syndalopp skall mitt i ångest stanna, Män under sina nådes vingar djg förvara. Rop: herre, herre Gud, o Jesu, Jesu kiälla, Lät hafsens stårmeväg ej på min svaghet bryta, Män lät mig heller tårar öfver synden fälla! Af djna skott, o Gud, mitt hiärta yokligt blöder, Uti mitt svaga kiött är idel värk og sveda, Djn hand mä vidrighet, med siukdom mjg utöder, Iag tvingas, trånas bortt alt för djn grymma vrede, Ett dagligt syndaok in för min åsyn vankar, Mjo siäl har ingen ro, mitt biärta är i dvala, Ett satans smikkretal oroar mjne tankar, Hans värktyg, diäflaskap är för mjo ögon fala, Af syndens rutna sår en slemmer stank atsiyter, lag krokug är i rygg, iag mig til ståfft nedböijer, Iag svimmar, tröttner af, på syndens fåkk förtryter, In under sårg okk nöd iag dagli svett upplöijer; Män du, en evig Gud, mjg uti ångest styrkier, Var snar, var snar, mjg biälp okk på din arm mig lätta, Förlåt, förlåt mig ej, dy iag djg troligt dyrkier. Var snar, du ljfsens sol, mjn usla siäl nprätta.

« FöregåendeFortsätt »