Syndaånger.

evig Gud, i himlars thron okk säte,

Jag högt dig prjsa vill, okk aldrig mer förgiäta!

Gak ej til doms mäd mjg, som iag har mot djg felat,
Dy min okk allas brott är genom djn död helat.
Hvem kunde för djg stå, om du så skulle dömma,
Som vj ha väll förtiänt, då vj ditt namn bortglömma?
Nej, dän mäd himlaspjs sin siäl ej kunde styrkia,
När han ej ville dig, o söta Jesu, dyrkia!
Utplån min syndabok, aftvag orena händer
Uti ditt röda blod, i dina helga länder,
Så är jag viss uppå, en salighet at niuta,

Så är jag trygger nog, när iag mitt ljf vill sluta,
Män jag vill dokk först hos min grannor här på jorden
En skyllning bafva fram, däm iag i värkk okk orden
Förtörnat har hvar dag, hvart ögnablek okk stunder,
Dig okk, o Jesu vän, i salighetz förbunder!
Sen kommer jag till djg mäd ångerfulle tankar,
Min outsäjli skuld, ödmiuklig på dig sankar;
Dy om jag intet vill mitt hiärta där till böija,
Så vill ej, du o. Gud, min magra siäl förnöija
Mäd ditt bestänkta blod, som för min synd bar runnit
På korssetz dyra trä, som har okk märklig vunnit
På satans stora mod, på hans upblåsta sinne,
Som mente fullt ok fast, sin ljka kund' ej finnas.
Emedan jag har ljf, så lät din mildhet flyta,

Dy hvem kan prjsa dig, när kropp bljr grafvens byte?
Jag ängslas okk är trött af mine diupa sukker,
Ljk som en skytt i skog, iag dagli mig nedbukkar,
Uti min nattesäng, en ångersvett iag finner,
Af mörka ögons hvarf, en tåreflod utrinner,
Mitt ansikt tvinas bortt, en sårgerynkia drager,

En snåler syndematk mitt bryst, mitt hiärta gnager,

Min röst är alt för svag, min hårväxt dagli grånar,
Min band en bleknad drar, min by af svårhet trånar,
Min hud uppå mitt ben, alt mer okk mer sig skifter,
Min däilig skapnadz färg far af i mörka giffter.
Jag fatti mänskiobarn, som ståft i ståftet famnar,
I alla moders skiöt, i jordens läger hamnar,
Min siälz sten-tunga synd är under lagsens 'bammar;
O Jesu, Jesu Gud, min brist till dig anamma!

En annan.

Ak, hvad för skiäpnad är mäd mänskiors stålta sinne,

Som när en stakkug stund, som synd har hos sig inne.
Hiälp jag mäd bättringzbot, ej längre må förhala,

Ej städse dväla fritt i syndz osäkre dvala,
Så tviflar iag ej på Gudz godhetz runna håfver,
Ej på hans sanna ord, ej på dät han mig låfver,
Ej på hans andli spjs, ej på hans stora under,
Män skiuter mig uti hans hägn, på honom grundar,
Så väll när lykkan vill mitt usla tilstånd nåda,
Som när hon sökier till, dät under fötter tråda.
Hiälp Jesu, at jag kunde mig nu strax omvända
Mäd Esra, Jsrels barn, så vill du mig nåd sända,
Mäd Maccabeus okk en del af blinde judar,
Josia mäd en Hiob, så flyr iag falske gudar,
Mäd Niniviters hop, Manasse, andre fera,
Så ökias mitt förstånd, där af uplyses mera.

En annan.

Du fromme himlagud, vårs Herres Jesu fader,

När jag dig blidka kan, min siäl det sen ej skader,
Ell okk min syndakropp i dänna timli hydda,
Då nyttier iag alt gott, okk från alt ondt beskyddas.
Mitt svåra samvett kann ej tynghet mera bära,
Ett synda-dagli ok, mitt hiärta vill förfära.
O herre, herre Gud, du vest at iag ej blifver
Förnöider uppå jord, om du ej synden drjfver
Utur min svaga kropp, mä dän iag har föraktat
Ditt hiärt-bevekli ord, som iag ej har betraktat;
Dokk efter dänna dag, vill iag min ljfztjd föra,
Okk styran på din stjg, så mykket iag kan giöra,

Så mykket som min kraft förmår at eftersträfva,
Så mykket som iag kan in för din åsyn bäfva,
Dy iag slätt intet kan tillfyllest lagen fylla,
Ej eller dig, o Gud, mäd kiärlekzfägnad hylla!

En annan.

Alzmäktig herre Gud, om iag har girig vurit,

Mäd Judas, Nabal, Felix, Abab, Achan, burit
Dän häre styggia fel, uti mitt ondska sinne,
Som är en rot til alt ondt som man kan upspinna,
Om jag har mig försedt mäd horisk-leder smärta,
Okk varit David, Sichem ljk uti mitt hiärta,
En Ruben, Jacobs son, en Abner, flere andra,
Som för dän grofva synd, af redligt sinne klandras,
Om jag till äfventyrs har en dåraktigt rådat,
En Arons, Ahasia sinnen ved mjg lådat;
Om jag har varit ljk i drikkenskaps olusta
Uria okk en Noach, må iag väll nu pusta,
En Amnon, Holofernes, sljke sådan männer,
O herre, herre Gud, iag sådan skuld erkiänner!
Iag har i syndens söl rätt oförtrutin farit,
Ej i ditt bönehus mäd andra menskior varit,
Dy mitt illaka kiött har retat mjg till kiättia,
Til at förbrylla djg mäd skamlöst tal i lättia,
Mäd sodomiters last, mäd stöld okk truldomssaker,
Mäd tankars höga mod ej varit mot djg fraker.

En annan.

Trofaste herre Gud, iag syndi siäl dig beder,
Du täkkes på mjn synd ej vara grym okk vreder,
Dy iag dän samma har ärft utaf mjna fäder
Okk sedan dagli dagz dän i mjn kropp ikläder.
Jag är ett flyktigt löf, ett halmstrå, hvart iag vankar,
Förgås som rutit as, en synd på synd hopsankar,
Mitt if en skugga är, en väfspol, flyktigt väder,
Ett ståft, ett damb, ett hö, så länge iag här träder.
Du, som utbrer djn nåd till många tusen leder,
Du, som förlåter synd, enär man trogit beder,
Djg ataf hiärtans grund mä Canineskans sinne,
Du, som ransakar alt, hvad uti hiertat finnes

Du, som utstryker synd okk har dän ej i minne
Enär som syndarn vill ditt löfte sig påminna.
Jag ber djg troligt, at du mjna fel ej knyter
I knippor, sedan tror jag dät mjn siäl ej tryter
En mäkta liuflig spjs, en smak mäd liufva lukter,
Som friskar up mjn siäl som okk min styrsell tuktar.

En annan.

När jag, o herre Gud, af bättringz sötma smakar,

Så kan ej världens Gud mjn kropp og siäl omaka,
Så kan iag lossas från hans evig-grymma plåga,
Från hans tilltagna hop, från hans oslekkli låga,
Så sankar jag ej hop uppå djn dag nå'n vrede,
Då säkrar sig min siäl, at skiördmän henne leda
I Abrams söta skiöt iblan djn trogne skara,
Som får en evig ro, en kröningzdag ärfara,
Då hörer iag djn röst: Din tro har djg nu ljsat,
Då har iag späkt mitt kiött, all onda luster rjsat,
Då aktar jag ej fanens pukk og diärfva tråtzhet,
Män vjker wjg ifrån, mäd stränga båijors hårdhet.
När som jag tänkier diupt, lydaktigt sinne råder,
Så ser jag idel synd, som ved mitt hiärta låder,
Som är en stränger lag, tyran mot siälens våning,
En andlig-svårer död, en starkk-förgiftat håning,
Orenlighetens släkt, ett affall från Gud fader,
En vederstyggli ting, som siälens gränsor skader,
En vandring emot Gud, en orm, som siälen stingar,
En fallskhet, giäld okk skuld, hvar i mjn siäl sig kringar.
Stor synd bedrjfver en Eumenides, en Phirra,

Pernesius okk Nero, sitt förstånd förvirra;
Så äfven bar iag synden in tills nu insupit,
Okk mäd mjn fötter på en olyksban kringlupit,
På sielfva syndens väg, ljk villdiur uti skogar,

Ej kiändt ditt rena ord, män mjg nu till dät fogar,
Okk vill nu mig ibland en syndahop värdera,
Bland en förlorat son, bland Petrum, andre flera,
Har iag föröst dän synd, mäd orätt giort wjg rjker,
Och varit uti list en Ziba, Cercops ljker,

Herodes, Jesabel, en Haman, Artasastha,
En Laban, Saphira, så vill iag dät bårttkasta;

Har iag mjn far okk mor, ej giärna lydig varit,
Är skattat för en Ham, som sådant hafver sparit,
För Abslon, Samuls barn, för Esau, för andra,
At man på sådant fel kan mycket ha at klandra,
Så tag mig åter giän uti din gunst okk nåde,
Iag skall härefter i ditt fotspår giärna tråda.

En annan.

Så brist djn hiärtas sten, böi höga tankars qvister,

Kryp fram, o siäl, o siäl, mot Jesu nådes strålar,
Rjf djg ur dödzens svallg, afskudda syndzens lister,
Lät djg i Jesu dräkt, i Jesu kiärlek pråla,
Tag Mosis taflor fram, ransak og i däm skåda,
Om du har däm förslöst, däm skiötzlöst uti händer
Framburit i Gudz hus, rop: Jesu, gif mig nåde!
Rop: Jesu, solsens lius, iag bättringzfakklor tänder!
Omskiönt än lagen vill, djg för dju synd förbanna,
Så signar jkväll Gud okk hiälper dig ur fara,
Ej vill ditt syndalopp skall mitt i ångest stanna,
Män under sina nådes vingar djg förvara.
Rop: herre, herre Gud, o Jesu, Jesu kiälla,
Lät hafsens stårmeväg ej på mjn svaghet bryta,
Män lät mig heller tårar öfver synden fälla!
Af djna skott, o Gud, mitt hiärta ynkligt blöder,
Uti mitt svaga kiött är idel värk og sveda,
Djn hand mä vidrighet, med siukdom mjg utöder,
Iag tvingas, trånas bortt alt för djn grymma vrede,
Ett dagligt syndaok in för min åsyn vankar,
Mjn siäl har ingen ro, mitt hiärta är i dvala,
Ett satans smikkretal oroar mjne tankar,
Hans värktyg, diäflaskap är för mjn ögon fala,
Af syndens rutna sår en slemmer stank utflyter,
Iag krokug är i rygg, iag mjg til ståfft nedböijer,
Iag svimmar, tröttner af, på syndens flåkk förtryter,
In under sårg okk nöd jag dagli svett upplöijer;
Män du, en evig Gud, mjg uti ångest styrkier,

Var snar, var snar, mjg hiälp okk på djn arm mjg lätta,
Förlåt, förlåt mig ej, dy iag djg troligt dyrkier.
Var snar, du ljfsens sol, mjn usla siäl nprätta.