Sidor som bilder
PDF
ePub

0

Mot diäfvulen.

himla-herre, Gud, vår siälabrunn og kiälla,
Lät Leviathans makt ej mot vår svaghet giälla,
Låt honom intet rå, at sålla oss som hvete,
Lät og haus lögn ej rå på oss, som christne beta.
Enär vi gå till sängz, i ditt namn villia såfva
Okk offra djg vår siäl, med gudlit hiärta låfva,
Så skyl du, herre Gud, oss under dine vingar,
Statt mäd oss trogit bi, lät honom intet tvinga

Oss till hvad som är styggt, hvad som vj kunn' vanära
Ditt oförfalska ord, af dät vj andligt näras,
Af dät vj uti nöd kunn' svaga sinnet hiälpa,
Af dät vj uti nöd kunn' satans bryller stiälpa,
Af dät vj genom tron in uti himmlen hinna.
Lät oss ej firan så, som de i Dagons kyrkia,
Dy de för bästa höllt, att stundlig honom dyrkia.
Ak, du vår herre Gud, vår allerkiärste fader,
Afstäkk hans grymma makt, at ban oss intet skader!

Om en salig ändalykt.

Frjdförste, herre Gud, min grundsten, bästa skatter,

När som min kropp är svag, af siukdom synes matter,
När jag ej orkar mer dän sega världen sljta,
Så vill jag djg, o Gud, i himmels sal tilljta
Om frögd för utan tal, blan djn gudfrukti skara,
Som iag i evig tjd hop mä dän vill vedfara.
Undfår där mykket gott, en präktig hufvudbona,
En evig salighet, rättfärdighetens krona,
En kåst som är förmer än Ahasveri rätter,
En smak af liuflig lukt, som är i värde bätter.
Hiälp Jesu, at jag så mjn siäl djg kunde sända
Som Stephanus har giordt, så fekk iag lykkli ända,
Så fekk iag då må djg, mäd alla helgons skara
I himmel-blanka tält evinnerligen vara.
En iordisk kiortel iag afläggier, okk ikläder
Mjg himla-sällhetz dräkt, till änglaorter träder;
Här är iag blind okk döf, här tåreflod utgiuter,
Män där en evig syn förklarat kropp ärniuter,
Här har iag varit rädd för dödzens hvasse pjla
Män där odödligt ljf undfår mäd glädiehvjla,

Här syns olykkans fall, män där en stadig lykka,
Här höres hurusom de rjka armod trykka,

Män där är enighet, en vällust utan ända,

En drik af kåstbar smak, som Jesus skall mjg sända.
O Gud, min nådes kong, gif mjg ett saligt öde,
Lät mjg ej mer på jord invefvas hop mäd möda.

Morgonbön.

Lyksälla dagsens skien, som nu så mildt uptittar,

At iag af solsens strål ett rundligt nöije hittar,
Jämväll af Jesu nåd, uti mitt ringa säte,

Dät iag in till mjn död ej nånsin skall förgiäta.
Låf skie djg, högsta Gud i himla-sällbetz rike,
Iag vill mäd största takk ifrån min säng bortvjka,
Okk offra mäd mjn munn mäd oskrymtakti tankar
Mitt hiärta, ja mjn siäl, af sielfva tronens ankar.
I nordens aflebarn, I män, som börijen gråna,
Instämmer nu mäd mjg: Siung, siung, du sol, du måna.
Mjn siäl hon skall mäd all andäktighet diupt sukka,
Mitt ansikt emot jord sig heligt nederbucka,
Iag har förskyllt ej på nå't sätt okk vjs tillfyllest,
Dän minste gnista af djn milldhetz stora byllest,
Män för mjn grofva synd, osäili många brister,
Iag från djn bljda syn bord' vara hän afvister
Till hälfvitz afgrundz putt, till sielfva satans näste,
Där kropp mäd syndig siäl bord' evigt, evigt gästa.
Dokk har du mjg på djn söt-liufve armar hägnat
Mäd faders hiärtelag, mjg hvario tjma fägnat.
Up up mitt siälalius okk skynd djg at afkasta
En mörker syndenatt, okk djg till Jesum hasta,
Lät ögat dit af njt i vatten för synd smällta
Okk låfva att du ej i dän djg mer ska vällta;
Befjt djg altid om, att efter Jesum sökia,
Djn nästas okk ditt egit gagn förkåfra, ökia.
Giör du, min Gud, mitt hus fullt utaf lykkans grönskning,
Lät mjg ha om mjn nästa dagli vällment önskning,
Lät ej en hastig död mitt lefnadz mål förgiöra,
Gjf at iag mjna ben mäd blygsell må ej föra
För ärans fasta stöd okk altjd gröna krona,

Lät mjg intill mjn död ärnå dän rätte trona,

Gjf mjg djn anda, nåd, at iag rätt stundli vjker
Från synd, från diäflars makt okk efter djg städz fjkar,
Lät mjg till världens prakt okk stollthet ha en vämia,
Lät migh mitt svaga kiött hvar stund okk tjma tämia,
Lät okk djn nåd, ditt ord, hos mig inrjtat vara.
Gjf däm djn anda, som ett fredsens ord försvara.
Giör Svea konung stark, befrämja rjksens ständer,
Gjf seger, hälsamt råd, gjf lykka i bans bänder,
Lät jorden blifva mätt af frukt, af alskiöns gröda,
Gif af ditt vatten en nödtorftig spjs okk föda,
Vällsigna hvars mans hus, bevara dät från våda,
Lät mig uti ditt spår mäd ödmiukzfötter tråda,
Lät bvario utan synd sin boning uparbeta,
Lät mjg okk efter djna mildhetzrätter streta,

Mjn sårg, mjn änglighet, som dag okk natt mjg trykkier,
Förlindra Jesu vän, du som de arma styrkier,

Lät okk en gång en ro mjn trägna längtan niuta,
Som tvingar mig nu til at tårars färg utgiuta.
Lät migh ej någon tår utaf din godhetzkiälla
Förspilla, slösa bortt, dän uti dårskap fälla,
Lät ej ett ormaråd mäd en behändig snara
Förvilla mina steg anföra ljf i fara,

Invikkla mig i garn okk på sitt värktyg hyssa,
Män lät rättvjsan, fred, sig mellan dagli kyssa,
Rättfärdighet se ner af stiärne-hvalfda rjke,
Vår gränsor nyttia fred okk ofred långt bortvjka.
Gif mig djn anda in, at iag all synd försakar,
Vällustens drikkeskål, till siälens band ej smakar,
Gjf at ej olykzmåln anfaller på min hiärna,
Män lys uti mitt sinn', du Jacobs sol okk stiärna.

En annan.

När solens torra strål vill nattens mörker nöta,
Så vill jag mäd all takk för denna dagen möta
Min fredzens förste Gud okk honom trogit låfva
Förr än iag i min säng åstunder til at såfva.
Lät märg okk blod ej tårkas bårtt af syndens heta,
Lät nåden finna väg, lät odygd mig ej reta,
Lät diäflens stora lögn ej på min plågor ökia,
Gif mig din nådes kraft at dagli eftersökia

Dig i mitt hiärtas rum okk satans damb utsopa,
Inreda för dig rent, mäd trägin röst anropa:
Vällkommen ädla Gud, haleluia, o godhet,

Min bästa Jesu vän, min siäleskatt okk trohet!
Vill dödens pjlars gift mitt iordska hem vist giästa,
Så har iag i Gudz famn mitt trygga siälanäste.

Förʼn bärg okk dalar sågz, för'n jord okk himmel skaptes,
Vast du en evig Gud, okk förr än som iag taptes
I Eva, vardt iag på din milda tankelängder,
Du ällskte mig uti din son, som vardt uphängder
På korssetz dyra trä så väll för mig som alla,
Som undergikk en död, som drakk en bitter galla.
Nu rinner solen opp okk jorden härligt gläder,
Förgyller ax i säd, till nordens stålpar träder,
Upliummar bvad är dött, upfrisker kalla länder,
Gir mat uppå vårt bord, vällsignar trogna händer.
Så var nu glad som kan, lät stämmor liufligt klinga,
Stig opp från jordens klot, till himlens orter svinga
Mäd takk til tusen tal, mäd låfsång utan ända,
Vår Jesum siälevakt, vår tro, vårt hiärta sända.
Frisk up, min siäl, var glad, din ångest lät borttfara,
Min gröna lefnadzblan skall herren Gud bevara,
Han skall i denna dag mig gifva kraft okk styrkia,
At iag uti mitt kall kan honom rättli dyrkia.
Du vet bäst af min nöd, o herre, okk dän kiänner,
Min lykkas växlegång är uti dina hänner.

Du skåder alt förut okk lindrar sielf min våda,
Hvad villt du mera, siäl? Lät herren Gud alt råda.
Skall jag på denna iord för brödesmulor svetta,
Skall jag på villan haf min kropps uphälle hetta,
Så är jag viss uppå min Gud skall hos mig blifva,
Min tarf uti min band af gifmildt hiärta gifva.
Ak, lät mjg denna dag, o Gud, i dygd förnöta,
Lät siälen för min synd ej evigt, evigt böta,
Lät ej min bug, mitt sinn', till världens gunst sig böija,
Män mäd en hiertesukk till djg, mjn Gud uphöija.
Gjf du vårt kongahus mångfalldig fred okk lykka,
Mäd kiärleks gyllenband dät stadigt ville smykka.
Lät Svea gräns ha ymn af frukt uti Gudz skiöte,
Lät sanning ha sin gång okk rätten dristigt möta.
Vak upp, min siäl okk slå på dina trones stränger,
Siung för din herre Gud, såf, siälakropp, ej länger,

Giör mä ditt takk ett språng till himlens vjda runder, Giör stårm på stiärnebärg mäd sång okk psalmedunder.

En annan.

Lys opp i Jesu namn du önskli dag, du stund,

Haf takk du söte natt för bvjla, ögneblund,
Mjn inra del frisk up, frisk up, I ådrar, blod,
Hembära frälsarn låf för ro af gudlit mod.
Dän mörka natt gik bortt, en liuser dag smög opp,
En sol sitt sikte fekk, en värma gaf min kropp,
En död. en diäfvul för min ögon svunno bårrt,
Som ville stäkkia af mitt ljf okk giörat kårtt.
Rinn up, mjn Jesu sol, för mjg en lykta var,

Lät mjg en näfst ha mot mitt kiött, som synden drar,
Lät ej mitt samvet ba bekymmer, diäfleagg,

Lät mjg ej hämta rosor bland hans tistletagg,

Fräls mjg från tungors nät okk från bin ondes hand,
Lät mig försiktigt gå förbj ders gillerband,

Gjf mig dät djg är täkt, mäng du min lefnadz skål,
Ej som mitt kiött dät vill, män efter djna mål,
Vällunna rjksens land, lät fetma af ditt bord
Kringflöda mädan jag har lefnad uppå jord,
Tröst mjg uti min nöd, hugsvala sårgemod,
Lät synd ej ändra by okk rotas i mitt blod,
Lät hugnas, glädias sidst mjn siäl uti djn famn,
Synd, jämmer rutna ner mjn iorde-lösa hamn.

Vak up mjn siäl, mjn hug, vak up okk hollt djg glad,
Träd in för Herrans ark, mäd renhet gak åstad,
Spräng luftens stora ås mäd tungans rop okk tröst,
Bär biärtat fram til Gud, fyll dät med tro okk tröst.
Kringvärf mig mä djn nåd, mä ditt dät rena ord,
Mä djna herdars röst, som höres ved ditt bord,
Vårt land som Zions bärg du fyll mäd liuflig lukt,
Olykka röi af väg, gjf växt af ymnig frukt,
Lät tjden flyga bortt i fred intill mitt mål,
Gjf mig ett saligt lopp, handräk mjg dödzens skål,
Lät buller störtas kull, okk enigheten rå,
Lät ej min vandringzfot på onda vägar gå.
I aftons blef mitt lius, min lampa släkt af hand,
Mjn Jesu, du min Gud, var då mitt siäleband,

« FöregåendeFortsätt »