Sidor som bilder
PDF
ePub

Mjn kropp okk nådes kraft, sig sträkte på djn arm, Mjn söta hvjlobädd låg i djn mildhetz barm.

Iag därför vill nu strax up till ditt altar gå,

Mjn trogna tåreström till offer läggia på.

Dän dag som var i går har nu förnött sin kropp,
Män denna nyttier iag i tjdzens gång okk lopp.
Vällsignelse hos mig lät blomstras, altjd gro,
Lät girughetens rot bortvjka från mitt bo,
Djn myndighet, ditt ord, giör här i norden fast
At iag från dagzens skien i mörkret bljr ej kast,
Gjf bröd till hvario stånd, befrämia hvars mans kall,
Bevar hvar christen siäl från ett brå-dödligt fall,
Besök de siukas hus bespjs en hungru siäl,
Gjf dän ett annat sinn', som är en diäflaträl.
Mitt segervärkk dät går okk knäppar, har ett liud
Så länge som mitt ljf förvidgas af mjn Gud.

Aftonbön.

När mörker, trötthet, natt, min ögon falla an,

Var du mjn Gud, mjn bårg, mjn rätta undersman.
Har iag i danna dag djg brutit mot mäd mord,
Mäd bolerj, mäd svallg, försakt min tiänst, ditt ord,
Så bess iag om förlåf okk ångrar alle dar.
Misskunn dig öfver mig, o herre Gud, min far,
När som jag öde når okk såfver i min graf,
Då är min siäl hos dig okk inte vet af qvaf.
Lät en sårgbunden träl, en faderlös, en arm,
Sin hugnad, sitt försvar ha i din nådebarm.
Iag ser min dödebild i dagli sårgenöd,
En dag, en natt, en tjd förkunna mig en död.
Du bafver qvikt mig up mä ditt tröstrjka ord,
Min siälalemm har haft bespjsning ved ditt bord.
Träd fram I änglabär, bebåden frjd okk frögd,
Så väll min siäl som kropp af Herrans stora högd.
Här på jag går till sängz, min Jesus föllie giör,
Min Jesus är min värn in tills iag saligt dör.

En annan.

Dän präkti-klara sol, som hela världen lustar,

Nedsänkier nu sin strål, från ögon sig afrustar.

O ljfzens goda far, lät dig hos mig nu vandra,
Så at ej skamm, ej last kan på min blyghet klandra.
Ak Gud, du skall ej ur min trohetz händer slippa,
Iag säkert bor i dig, du är min faste klippa.

I dag, i dag är dät mig vederfarit nåde,

At satans anslag ha ej kropp, ej siäl nertrådat.

Om iag i dag har felt mäd siäleskamm okk synder,
Så flyr iag till dig, Gud, mig ödmiukt till dig skynder,
Ber hiärtans gärna at du vilt däm nu aftvätta

I Jesu röda blod, ej gå mäd mig till rätta.

Jag nu därmed till sömns min trötta ögon kringar,
Dy synden är försont, som elliest hiärtat stinger.
Mjn sömnbehagli säng af Cherubim försvaras,
Mitt ljf, mjn enda siäl skall Jesus sielf försvara.
Jag såmnar i Gudz fred, mjg skall ej satan väkkia,
Okk ej mäd någon dröm ell diäflasyner skräkkia,
Mig nalka intet ondt på minste blodedroppa,
I sömnens liufva ro iag på min Jesum hoppas.
Slut himlen i mitt sinn', giör hug okk tankar rena,
Lät ej ett satans mod mitt goda namn förklena,
Afvärg ifrån min syn en satans lokkedrufva,
Lät hennes söta saft mjn siäl ej underkufva.
Du har i dänna dag min kropp förnöit mäd näring,
Mäd nåd af himmelskt mått, mäd måttelig förtäring,
Uplyst mjg mä ditt ord, utbret djn store ära,
Gitt tåligt hiärtans hopp, gitt mjg dän rätte lära;
Så är ju ingen ting som Gud i himlen tryter,
Af hvilkens nådebarm en godhetz kiälla flyter.
Dän liufva sol går ner, dät qvällas mer okk mera,
Dokk går i morgon opp, okk tårkar markens lera;
Så skiftes tjden om, så växlas alla stunder,
Sj, sådan makt och kraft har Herrans stora under.

0

Världens fåfänglighet.

herre Jesu, siälaherde, morgonstiärna,

Gudz vjshet, hednas lius, Gudz lamb, jag ber dig gärna
Du ville rymma ur mitt minne världzli tankar,
Dy världen tistell drar, en sårgedimba sankar.
En lager-gröner gren, som fagert af dig skapas,

Af nordan vär okk blåst, sin prydnad måst borttapa.

Ett lykke spel ett hiul uphöijer, män mäd jämmer
Nedstörter mjg i grund, mjg mäd olykkan stämmer,
Bedrar mjg låkkevän, mjg tubbar okk försmäder,
När hennes gunst är döf iag till olykkan träder.
Hvad är ett stykke gull, som hugen plär åtfika,
Än orre kutter-spel, än skrymtning hos de rjka,
Ett skarn, en träkk okk mull, en siäls, en kropps förspilling,
En kistegud i miugg, en tillväxt i inbilling,

En lykta utan lius, en snikhet, blindhet, vandring,
En strypning för mjn siäl, ett ovett, en förandring,
En båtnad af stor synd, ett linneplagg i grifter,
En vinter utan kiöld, envettenhetz bedrifter,
En maga utan mat, en solgång utan strålar,
En zkugga utan kropp, ett ting, som vår-likt prålar,
Ett hus på löser sand, en fiäder på en böllia,
En gnista i en rök, en ovettz bitter möllia,
Ett solskien utan rägn, en sommar utan gröda,
Ett öga utan sömn, en ögnero mäd möda,
En drufvelöser saft, förmätenhet i sinne,
En dagli löijevän, ett dagligt sus i minne,
En lampa utan fett, af ingen olja mätter,

Ett skiepp för utan rol, ell giästbud utan rätter?
Hvad är mjn stålthetz dräkt, än ögne-fagra frögder,
Bedragning mot mitt vett, en fallskhet, många drögder,
En natte-girug hug, ny klädedräkt at finna,
Förmätenhetens rof, bedrägerj i sinne,

En ogunst hos mjn Gud, en frögd i satans näste,
En ängels suk på suk i sitt blå-dunkla fäste,
Beskiäftighetens del, ovettetz fulla nöije,
Gensträfvughetens mor, okk redlighetens löije?
Hvad är mjn girughet, än ursprung till all laster,
Skrymtaktighetens mor, en räddhet som sig hastar,
En väderflyktighet, en snikhet uti hiärta,

Ett dollt förgifft, ett skott, en armodz dagli smärta,
En redlighetz förakt, en mattke-fuller telning,
En fallskhetz hufvudstad, en dagli samvetz stelning?
Hvad är min vrede, än saktmodighetz förspillan,
Ovettetz aflebarn, en tankas stor inbillan,
Ett sanningz lius förakt, rättvijsans tysterinna,
Endräktighetens bat, en tokhetz ägarinna?
Hvad är mitt fägringzskien, än väder-flykti lysta,
Högfärdens ättegren, en mattkesäkk i tysta,

XIII: 23.

En kiättias arfvedel, ett kongarjkes öde,
Troianers turturöst, förvettetz magre föda,

En kyskhetz bräkklighet, en skiörbet, ond upväkning,
Ett saftlöst lilliebla, okk sielfva åldrens släkting?
Hvad är mitt vandringzlopp, än synd, skamfulla fläkker,
En oro i mitt bröd, en svett mä dagli bräkker,
En sårgetjd till låns, en mattkegraf, ett väder,
Benägning til alt ondt, en dödlighet, ett fläder,
En kånstnär öfver svek, ett munnabruk om heder,
Hon är dän samma, som mig till all odygd leder?
Hvad är min afvund, än en råst i mina tänder,
Högfärdens dotters prål, en list, hvart jag mig vänder,
En bleknad i mjn munn, en gallas dagli grönskning,
En eldbrann i min hug, en huggorm, handaliömskning,
En diäflalast, en sömns, ett löijeliudz-föraktning,
I lungan ett förgift, en diäfla fallsk upvaktning?
Hvad är min högmodz kropp, än trätor i bedrifter,
Ett rutit as, en stank, ett ormedraf i grifter,
Ett ögnblek i mitt stånd, en rök af ringa värde,
En mistning af min död, ett dödeligt affärde,
Ett obistånd i lopp, okk lasters fula våning,
En lager-rutin rot, en saftlös blandat håning?
Hvad är mitt fyllerj, än ålders ägarinna,
En tungas väderlek, förvettetz mästerinna,
Vanmäkti neslighet, ett förebud till kiättia,
En blygselz oförrätt, en föderska till lättia,
En kyskhetz bräkklighet, ett skieppzbrott för mitt sinne,
Skiöraktighetens fnösk, ett griller uti minne?

Hvad är mjn flödighet, än krjg emot Gud fader,

En ovänskap mot dygd, en sårg, som vettet skader,

En betsker frukt i blomm, ett svärd emot min lunger,
En rutnad i mjn kropp, ärgirughetens hunger?

O öfverflödighet, hvars ämne är en strupa,

Som utom skikk og hof, kan vått okk tårt upsupa,
Hvars eld är högmodz skien, hvars gnistror stygga seder,
Hvars rök är last-värdt namn mäd tunnor tusen eder,
Hvars aska är ett söl, hvars mål är diäfars hamnar,
Som när där sidst sitt lopp, som sist om diäflar famnar?

Et korrt tal

om

de utvalda siälars glädje

ok

de fördömda siälars plågor,

rjm-vis framfördt

af

Petter Oluffson Warnmark,
vermel.

Kong Davids himla-frögd med Påfvels andras fler'
Å denna jorde-rjk ej syftat efter mer,

An henne främja fort, och daglig efter stå,
Förnögdt der med sitt sinn, att de den skulle nå.
Ok såledz skaffat bort bekymmer, ångest, pjn,
I ställe glädiat sig af Gud uti sitt sinn'.
Dy när vj tänkja diupt, ok tankar låta rå
I detta fall ok mål uti vårt hierta gå,
Ok anse noga till hvad för varaktig frögd
Fins uti himmels tält, i himlars höga högd,
Så är en jorde-ro mot detta rättli sagdt

Ej annat än ett skrymt med verldsens fiäs ok prakt,
Än en sken-fager syn, än en bedräglig list,
Än ett bortflyktigt fnas, än en osämjog tvist;
Men en söt-himmelsk lust är ständig i all tjd,
Osäjlig med ett ord, en obeskriflig id.
Hvar om mitt upsåt är utföra denna gång,
De trogna siälars lön hop med de dömdas tvång,
Upoffrar högdt en bön til er, som lyda på,
Att hvad för fel här hörs till klandring ej må gå.

Hvad för en kostlig frögd i detta rjke gifz,
Det ej tillfyllest nog med pennan visligt skrifz.

« FöregåendeFortsätt »