Sidor som bilder
PDF
ePub

Dy ej Euclides sielf den samma mäta vet,
Ey Ciceronis tal utty des liuflighet,
Som det sig noga bör. O bur' lyksalig är
Du gudli-menskio kropp, som slipper alt besvär,
I ställe tages an med bierte-fägne rop,
Ok kommer til den ort, til Jesu fårahop,
Der Herran Christus sielf skall säja dessa ord:
Jag har utprydt mitt land, iag bar beredt mitt bord,
Vid hvilket J sku få åtniuta bimmelsk kost,
Befrjas evigt från en ise-klädder frost,
Från en illsnidig list, från ett motbändigt tal,
Från sqvallersammer art, från pina, vånda qval,
Från ett oroligt folk, från en besvjklig led,
Från anletz drypna svett, från en ohygglig sed,
Från gutin tåreflod, från bat, gensträfvogt snakk,
Från tvedräkt, raseri, från jordiskt tyg ok pakk,
Från afvundz leda rot, från lögn, uproriskt slag,
Från girig-nitiskt sinn', från nöd ok usselt klag,
Från samvetz niupna agg, från verldsens syndig'lopp,
Från bakdant, slemnia ord, från jordiskt fåfängt bopp,
Från blodz utgiutningz ymbo, från ett illpliktigt fund,
Från ifver-våldsamt kön, från menniskiors förbund,
Från dödsens skarpa tand, från siukdom, svarter iord,
Från svordom, örlogt krig, från hunger, dierfhet, mord,
Från bufvu-bry ok gräl, från fängsel, falskhet stor,
Från alt bvad vidrigt, slemt i verlden innebor.
Der skall han skänkja er gott samvett, kärlekz id,
Der sku I hvila i hans famn till evig tid,
Der skall han sättja er på sina faders knä,
Ok kärligt fägna er såsom en moder plä
Väll unna sina barn med bierte-liufig frögd,
Der skall er siun's åtrå högst-lykklig blj förnögd,
Der skall ban gifva er uphöjning, ängla-sång,
Der skall han nöija ehr med himla-zjrligt prång,
Der skall han utan mehn förära er en glantz,
Der skall han läggia på ert hufvud vridin krantz,
Der skola edra ben snart grönskas, stå i flor,
Der sku J lusta er bland Herrans ängla-chor,
Der skall bå öron, munn, bå syn ok ögons rund,
Bå bierta, niurar bröst, hvar tima, evig stund
Upfyllas utaf frögd. Der skall martyrers sorg
Bli lindrat med en hast på denna hvalfda borg.

Hvem jämrar, ynkiar sig utöfver skräkkligt qval?
Hvem skrålar, gråter blan de dömdas långa tal?
Hvem skrier, ropar der: Jag är en ynklig sial,
Akk såta Jesu Christ inred mig i ditt väl!
Hvem brister i the ord: Jag hafver mykit ondt
Giordt uti iordsens kretz, den ussla ei förskondt!
Hvem är som dämner der: Jag har med mången skänk
Ok mutor till stort tal, der jämte irrig ränk
Försedt och brutit mot den stränga Herrans lag,
De armas trägna bön, med ett sorgfälligt klag.
Är ju då ikke de försagda siälars hop,
Som stupat, snaflat ha uti en ryslig grop,
Undvika kunna ej ett sinnes frätand' gnag.
Dy sådant skickat är förmedelst Gudz behag.
Der liudes sorl ok gny, der liudes fasligt rop,
Der koxa de sig om, der trängas de i bop,
Der trängtar deras munn alt efter hvad är vått,
Ok fika efter det, hvad de ba förr försmått,
Men ikke äga få för deras svikfull’list,
Som de missvyrdat ba mot frällsar’n. Jesum Christ.
Der synes svafvel-rök stå utur helvitz haf,
Der synes buru som de stålta gå i qvaf,
Der synes utan fel bur’ satans grymma mackt
Sig yppar väldelig med häftig, mäktig vackt,
Der synes lågans kraft, som tärer, bränner opp
De galnas, slemmas skokk, med deras snöplig kropp.
Hvem vill i sådan putt sin sälle-rjka kropp
Gi åt bin båles kiäft ok lykta så sitt lopp
Med vidrig ändegång, med diuper sukk och pust,
Slikt mista, saka bort all evig, ymnig lust,
Som gladli'n stämmes in i änglars prydlig chor,
Afvärier dödligt skott, ostyrigt ett upror?
I denna trånga sjö för ögon ställes bur
Som fanens arga fund ok sielfva hans natur
Är till att dämpa ner, ok fälla, ba ikoll
I bara mörkste bott, der han ej varder bull,
Der han ej vårdar rjk, ej ussel, fattig, arm,
Ej kind, af porpur röd, ej vakker, fager barn,
Ej blöda ögons hvarf, ej by af finste ferg,
Ej långer, rasker karl, ej oansenlig dverg,
Ej friskt ok kynnigt mod, ej lärd, olärder lemm,
Ej aldragröfste tok, ej den, som synes klemm,

Ej hielte, kunga-blod, ej ett besmykkat prål,
Ej de fördömdas sukk, ej deras låt och skrål,
Men med sin glupna klor, ok tämlig sjda svadz,
Med kiädior, länkjor ban der månde gå i danz,
Ok fägnar sig der af, att han der öfva får
Sin blodesnjkna band på mångens fagra bår,
På mångens skärer hy, på mångens dejlig läpp,
Som tujpas, trånas bort af hårder finger-knäpp.
Ho, som ej dyrkiar Gud, ej följa vill bans bud,
Skall aldrig niuta få en ängla brudeskrud,
Ej evig, flödig frögd i liufste stiärne-tiäll,
Ej nånsin blifva skall högst-nöylig, mykit säll,
Ej bära palmers zjr, ej träda till hans bord
Med belga fäders ro, med hans afbåloa biord,
Ej se gullhårig sol, ej se bans hyllest, nåd,
Ej heller böra få bans altjd vjsa råd,
Ej räkkia anlet hans, ej frögdas i hans famn,
Ej bäras på hans arm, ej lända till den bamn,
Till rätta frögde-län till ängla-bimlars högd,
Der en sann trofast bop skall blifva väll förnögd.
Betänck, o synda lemm, som felat bar emot
Gudz salig-görand' ord på verldsens tunga klot,
Så kan du lossas vist från fångehusetz qvalm,
I ställe krönas med en kranz af gröner palm;
Dy elliest ansikt' ditt skall svälla ok bli miuk
I en grund-faster höl, rätt som en feter buk.
Der skall du liggia som de rjfna slakte-får,
Ok döden gnaga tig, till' hinder vara svår,
Din matk ej eller dö, ok eld ej slokkna ut,
Ej eller på ditt ve bli nånsin något slut.
Det glitter månans sken skall då der skämma sig,
Ok solen blyias vjd des väsend' dagelig,
Som de förgäfves ba i verldsens vjda rund
Vanärat med all ojt ett Herraps stort förbund.
O bur osäller är den, som' i denna grop
Ok breda, slutna dal nedstörtes med ett rop,
Der eld ok torrer ved af dieflens andar bljr
Tändt ljk en svafvel-ström, som stygga lukter gjr.
Då skall vid denna tjd vår kärste frällserman
Ha i sin sträkta hand det, som han kasta kan,
Sin loga ränsa ren, ok hvete utan nöd
För' in j ladons vidd; men uti bellvitz glöd

Sku agnors mykna hop upfrätas uti grund,
Ej lindras, lättas der nån timma, ögnblek, stund.
Hvad mer uptäljas kan uti den helga skrift
Om deras fula flokk, om deras slemm' bedrift,
Vill man det lemna nu, det gjnast gå förbj,
Med klokbetz ädla ting ej tank-sint dvelljas j.

Så åtrar sig mitt sinn', min diktar-pennas Ajt
Med dessa orde-rjm, men lämpa dok sig djt,
Hvaräst de åter genn sin tienst nedläggia vill,
Ok rundligt låfva ut, att den ej ter sig still;
Min skyldighet ok plikt bör hålla sig bär fal,
Ok ödmiukt te sig fram med detta fölljand tal:

Du Herre öfver jord, ok himlars förstes bär,
Var Svea konung mild, ok honom väll beskär
Med Nestors långa år, med lykkans rätta gång,
Med kärleks fortgångz värkk, med guda-mängder sång,
Med kroppz ok sinnes skatt, med ett manhaftigt mod
Mot dem, som ärna ta, utgiuta, krysta blod
Uti vårt fosterland. Med visdoms håfva skön,
Med allt hvad gagnligt är, med en diupsinnig bön.
Beskydda jämväl ok det hela kongzlig bof,
Så sku vj der emot dig bära takk ok lof.
Befrämja med din band, bemannat riksens bär
Från stämpling, elakt råd, så fierran såsom när.
Bevara äfven sljkt vjd denna parnassklint
Den kloka Pallas konst, som bar så vjda hint,
Att skattas främst iblan de andra konsters val,
Som lärer en, bur' han skall föra rätt sitt tal,
Ok lät den altjd ba till verldsens ände-fall
Sin framgång utan brist, ok bindra Momi kall,
Som lastar allas ord. Hör du, o bljda Gud,
Hvad vj ha bedit om med våra tungors liud!
Lät biertat röras af hvad som är du frambrakt,
Lät liufva börslen din bär uppå gifva akt,
Så sku vj prjsa dig, tillbedia med vårt tal,
Sidst siunga seger-sång i högdens sällste sal!

Tukto-Spegel.

Invidia Comes calami.
Hvem hälst dän vara må, som hädar mjg okk mitt,
Han pröfve först sjn kånst okk löpe hem till sitt,

Okk om till äfventyrs han får ej fel mäd sjg ,
Kom sen tillbaka giän, bakdanta mitt okk mjg.

Fis för vredens store krafft,
För des galle-tiokke safft.
Utaf bläst får gnistan glöd,
Utaf vatten bljr bon död.
Girugheten skaff sjo kos,
Dy hon är en sminkat ros,
Emot dygder en förspillan,
För sin pänning en inbillan.
Hvilken mäst begiär, har minst,
Nöije-art ä största vinst.
Låt din vjnquist ympas fort,
Vattna för djo siäla-port,
Lät des grenar ge god lukt;
Goa trä bär tjdig frukt.
Kommer ogräs kring ditt trä,
Eller satans kiättie-fä,
Klipp dät ena mä dja tro,
Har du framgjnt mykken ro,
Slå dät andra på des bröst,
Mäd en trägin gudli röst.
Kom ibug, at satans wakt,
Till din plåga blifver lagdt,
Om du ikke prässer saft
Ur Gudz nåde-drufvors kraft.
Ifrån Gud da icke vjk,
Gott ba rygg utaf en rjk,

« FöregåendeFortsätt »