Sidor som bilder
PDF
ePub

Första söndagen i fastan.

Text: 2 Cor. VI: 1 ad 11.

Then ädla nådens tid rätt bruka skaffar fromma
I tijd och evighet, men then på skam skal komma,
Som högsta Gudens nåd här fåfängt nu undfår,
Och genom skadligt fall ned uti kuhlan går.

Then ädla nådens tid blir brukad aldrig bätter,
Än när som, christen, tu med flijt tig föresätter,
Först höra Herrans ord med gudlig lust och nijt
Och gömma, sedan fort arbeta med all flijt

[ocr errors]

Emot thet onda, som tig til fördärfvet leder,
Tilskyndar evigt qvahl och aldrig någon heder.
Men lät dig vara sagt, beflita tu tig om
At giöra godt och rätt, lef gudelig och from!

Se til at hvad som hälst, tu kan tig företaga
Med ord och gierningar, må Gudi väl behaga!

Tig uti mot och med, i lycka eller vee
Bevisa såsom en Gudz trogen tienare!

Förnimma skal tu tå här uti nådens rijke
Alt godt til krop och siäl. Gud gifve oss tillike
Sin andas nåd och krafft, then ädla nådens tid

Så bruka, at vi må undfå en evig frijd!d the

[ocr errors]

Andra söndagen i fastan.

Text: 1 Thes. IV: 1 ad 7.

En helig vandel städz' vi böra eftersträfva,

Så länge någon sin vi uti verlden lefva;

Vi ärom skyldige ej köttet til behag

Här lefva, men thess värck förstöra hvarie dag.

Förthenskul, christen, skal tu ingalunda vandra
På breda vägen til förderf, som många andra,
Ej genom boleri och ond begärelse,

Ej heller genom sveek och ens förtryckelse.

Enär sin helga lag Gud ville sitt folck gifva,
Då månde han hvar man med alfvar föreskrifva,
At the sin' kläder väl rentvätta borde då,
Och ingen hustru sin vidkomma skulle få.

Oss biuder sanner Gud, vi skola rena vandra
Och hålla oss ifrå' ej egna, utan andra

Hustrur, at icke vi af Christi lemmar må
Nu giöra skiökio lemm' och evigt skadas så,

Hälst Herren med sin nåd oss hafver velat kalla
Ej til orenlighet; men helgelse af alla

Vil Herren hafva, thet han biuder i sitt ord.
Förthenskul vandra rätt hvar man på thenna jord.

Tredie söndagen i fastan.

Text: Eph. V: 1 ad 9.

Som närmast trädet sitt mäst äpplet plägar falla,
Och dricka vijn thet vil' ej Rechabiter alla,
Så plägar barnen och sin fäder artas på
Och merendelhs uti föräldrars fotspår gå;

Ty bör tu menn'skia Gud, tin fader, efterfölja
Och vandra all then väg, som han ej velat dölja,
Och lik som Jesus Christ oss allom älskat har,
Så bör och kärlek vår städz vara, lysa klar.

Gud älska hvar man skal högt öfver alting annat,
Som uti verlden fins, at thet doch blifver sannat:
Tu älskar Herren Gud af hiertat, siäl och hog,
Ty gifver kärleken, min vän, tig vinning nog,

Allenast kärlek och mot nästan öfvad blifver.
Se äfven, christen, til at tu ej nånsin drifver

The leda synder mång', otucht och slemhet stygg,
Med girighet, slem ord, som menn'skian giör osnygg

In för alsvåldig Gud, som synder pläga giöra,
Ja, sälla salighet förhindra och förstöra;

Men öfva godhet och rättfärdighet, ther til
Ren sanning, medan slikt Gud af oss hafva vil!

Mid-fasto söndag.

Text: Gal. IV: 22 ad fin.

Vår fader Abraham två söner ägt, vi finna,
En utaf Sara frij, en af hans tiensteqvinna,
Ismael efter kött, men Isac födder var
Alt efter löffte Gudz, thet vitnar skriften klar;

Och thesse söner the två testamenten stora
Betyda, ty en hvar mån' frijhet all förlora,
Som bära lyster thet rätt svåra lagsens ook,
Men evangeli tröst annammar hvarie klook.

I Mosen låfvar Gud them sällhet, som sig skicka
Så, at the Herrans lag fullgiöra til all pricka;

Men slikt sig billa in at kunna giöra bär,
En träldom alt för svår och helt omöjlig är.

Men frijhet allom them mån evangelium gifva,
Som i uprichtig tro til ändan faste blifva,
The äro arfvingar, få ärfva mycket godt:
En evig salighet förutan något mått.

Ach tu, then frias baru, min christen, sök allena
Tin salighet uti Gudz Son, thet lambet rena;
Ty tin rättfärdighet som klädet orent är,

Men Christi dyra blod tig tvättar reen och skiär.

Femte söndagen i fastan.

Text: Ebr. IX: 1 ad 16.

Ej är then gudztienst til, som ej har predikanter;

Then rätta gudztienst är af Gudz ord oss bekanter, En gammal och en ny, hvarthera har sin präst: Then gamla Arons son, then nya Jesus bäst

Förrättar, ty han är ingången ena resa
Uti thet helga och en evig (som vi läsa)
Förlossning funnit bar, ej genom bocka blod,
Men genom egen sin fast dyra blod så god.

Thet gamla testamentz präst måtte åhren alla
En gång ingå; men märck, vår Jesu ingång gälla
Månd' högt, at icke han behöfver offra mer,
Men med ett offer sitt han säll- och renhet ger.

Ny blyas billigt må vist the af påvisk lära,
Som sina helgon mång tilägna sådan ära,

Som skulle the bred'vid vår Jesum lika stå
Och uti vördning all hans prijs och ähra få.

Men Jesus androm ej sin ähra velat gifva,
En medlare han är, så skal han och förblifva,
Emellan Gud och oss, sig sielf han gifvit har
Til återlösning, då han allas synder bar.

« FöregåendeFortsätt »