Sidor som bilder
PDF
ePub

Ty när vädret börjar blåsa och skarpt fåsa,
Vet man ej hvar stoftet är.

9.

Hvad vill tå titt prål tig båta, tin then såta
Ögnefägnad, som tu bar,

När tu vest at tu skal vandra liksom andra
Til thet rum tig ödet drar.

10.

Hvad är åt, at tu berömmer och är ömmer
Om tin skära hy och hand,

När tu vetst en the bli stela, tu skal dela
Them åt matkar grus och sand.

11.

Hvad är åt du guldet dyrckar, ther til styrcker

Hiertat, som tin Gud tig gaf,

När tin dösstund thet förstörer, at tu förer

Knapt en svepning i tin graf.

12.

Hvad är åt tu vällust skattar och omfattar

Glas och kanna natt och dag,

När tu måste hosta, gråta, illa låtà,

Klaga magen han är svag.

13.

Hvad är åt tu dundrar, skriker och tu fiker,

Efter verldens sorl och larm,

När titt namn och ryckte skämmes och beklämmes

Af tin nästas mun och harm.

14.

Bort med verldsens falska lycka, som plär rycka

Mången ned utaf sin stol,

Hon i fåfängt gull och glitter för tig spritter
Och fördunklar mäst sin sol.

15.

Bort med prål, med verldens smycke, fåfängt tycke,

Hålt tig icke för them fahl.

The som vatn flychtigt rinna och försvinna

Som et sungit hane-gal.

16.

Lär tå en gång at betrachta och tig vakta
För tin verlds fåfänglighet.

Kom ihog, at tu äst bräcklig, hon förskräcklig,
Och benägen til förtret.

17.

Vachta tig för verldslig lusta, si, att pusta
Mången gång bon drifver tig,

Ty hon sminkad by plär draga och så laga,
At tu går på syndens stig.

18.

Jag tå verlden slätt föraktar och betraktar
Alt, hvad som är ofvan til.

Medan verlden är then amina, som plär kramma
Tårar ut, mer än man vil.

19.

Bort, tu verld, tu min styfmoder, si, min broder, Jesum, jag i stället bar.

Han skal hafva alt mitt hierta, som haft smärta Af then list, tu til mig bar!

20.

Jag skal hafva i mitt sinne och mitt minne

Himlen med thes härlighet;

Altid på min Jesum täncka och fördräncka
Köttets stora afvoghet.

Then tredie sång-time..

Om motgång vil mig stielpa,
Skal Gud ändå mig hielpa;
Han kan thet giöra i en hast,
När jag i trone blifver fast,
Hans vingar sig utsträcka
Och mig med nåd betäcka,

Si, hvar then gång, jag sorg skal få,
Plär Gud ut med min sido stå.

1.

Til tig, min Gud, mitt hopp jag ställer,
Så väl när mig går med, som mot.

Jag vet, at thet fast mycket gäller,
Och står uppå en fastan fot,

Jag vet, at then, som thetta giör,
Han aldrig tröst- och värnlös dör.

2.

Är lyckan tun, liksom en hinna,
Och tyckes vara för mig död,
Ska jag ej utaf tviflan brinna,
Och fälla mig i evig glöd,
Ty Gud, min Gud, är ännu til,
Som mig i handen fatta vil.

3.

Är jag förtryckter ned til jorden,
Och fäller mången hetan tår,

Är jag bland vänner glömder vorden,
At jag i theras ogunst står,
Skall tu min Gud uphöja mig,
Och altid nådig visa tig.

4.

Är jag olycklig uti thetta
På all min svåra vandring-stig,
At mina vänner the försätta
Sin falska tungo emot mig,
Så är min tröst at thet är vist:
Gud hatar falskhet och all list.

5.

Är jag med toma händer funnen,
Och letar länge efter bröd,
Är jag af plågor öfvervunnen,
Til dagligt straff, ja öfverflöd,
Så tröstar jag mig tå ther vid,
At Gud är rik på nåd och frid.
6.

Så länge, Gud, tu ej förgäter,
The barn, tu trycker til titt bröst,
Så hoppas jag tu ock upläter
Mig samma faders nåd och tröst.
Jag gläder mig at jag än tin,
Jag har thet löfte: tu äst min.

(

7.

Vil tu mig under korsset trycka,
At jag med Jacob balta må,
Ska jag ther om ej illa tycka,
Ej heller knorra ther uppå,
Men altid lefva väl förnögd,
Och tro at sorgen byts i frögd.

8.

Vilt tu mig ned til jorden fälla,
Med tina pilars hårda skått,
Och ur tin nådes klara källa
Ej strax mig sända något godt,
En svalka af tin kärleks tår
Till mitt thet öpna sorga-sår.

9.

Vil tu, tu alla kungars konung,
Min högste skatt, mitt glädie-måhl,
Ej stiga in uti min våning

I dag, och vara siälens prål,
Så hoppas jag på mulit vär

Få solsken efter mitt begär.

10.

När jag får skåda tig, o Herre,
För korsset jag ej grufvar mig,

Mitt korss, thet större med the smärre,

Skall blifva lindrat uti tig,

Som hafver verckan i all ting,

På ofvan, nedan, rundt omkring.

11.

Om jag ej kände korssets börda,
Så vore jag ett otamt diur,
Och viste ej thet onda mörda,
Som finnas kan i min natur.
Jag kunde tå ej känna Gud,
Och höra på rättvisans bud.

12.

Om jag nu korsset sluppe bära

Och daglig lefde uti frögd,

Så vore thet mig ingen ähra,
Jag kom tå ej til himlens högd;
Jag blefv' tå stängd ifrån alt godt,
Och hade sedan blygd och spott.

13.

Gud vare lof, jag får thet bära,
Och späka köttets onda lust,
Som eljes kunde siälen tära,
Och föra mig i evig pust,
Gud vare lof, mitt korss thet är
Mig mer til gagn än til besvär.

14.

Gud vare lof, jag får thet draga
Båd morgon, middag, qväll och natt,
Min herra Gud skal thet behaga,
Som then förnämste del och skatt,
Thet skal med Gud mig giöra lik
Och uti Gud, then högsta, rik.

15.

Gud vare lof, jag får thet äga,
Så länge som min Gud han vill.
Jag kan med Gud tå vänskap pläga,
Och han hos mig straxt hålla til.
Ju större korss, ju närmer Gud,
Ju närmer och hans helga bud.

16.

Har tu min Gud mig korsset gifvit,
Ther med att känna tig och mig,
Har tu från lyckans thrón mig drifvit,
I thet jag syndat emot tig,

Så gif mig ett godt tolamod

Och styrck mitt svaga kött och blod.

17.

Gif mig tin nåd att kunna draga
Thet korss tu har uppå mig lagdt,
At jag thermed kan tig behaga,
Och tin gudomeliga macht,
Lät mig thet draga på thet sätt,
Som in för sig kan synas rätt.

« FöregåendeFortsätt »