I Jesu himmelsk lycka jag altid äga vil,
Som mig ej skal förtrycka och flytta af och til.
I Jesu jag ock finner min klokbet, höga ätt,
Hvar genom hiertat brinner och blir i Jesu mätt.
Mitt prol, mitt guld, mitt smycke, som jag mäst håller af, Är Jesu blod och tycke, hans sår och dödagraf.
I Jesu blode-tårar jag finner mitt försvar,
At ingen ting mig sårar, så länge jag them har.
I Jesu sår och sida har jag mitt giömme, när
Min ovän vil bestrida min siäl, then jag har kiär.
I Jesu graf jag finner min söta hvilostad,
Theräst min sorg försvinner och jag upvaknar glad.
Gud gifve jag kan täncka på Jesu sår och blod,
Och mina synder dräncka i nådens purpur-fiod.
Gud gifve jag kan vandra then väg, som nyttig är,
At jag ej såsom andra ett vrångvist hierta bär.
Gud gifve jag betracktar min död och bvilo-graf,
Och intet verlden acktar mer'n droppan i ett haf.
Hör nu min suck, min tunga, o Gud min salighet,
Så skal titt barn lofsiunga titt namn i evighet!
Then siunde sång-time.
Jag håller thet för lycka,
När korsset vil mig trycka;
Si, Gud, min Gud han kommer tå,
Och mig sin kiärleks hand vil få;
O Gud, gif mig thet sinne,
At jag har tig i minne,
I mitt beklämda hierte-agg,
Och toligt bär tin törne-tagg!
Jag under korsset måste tryckas,
Och spisas med ett tåre-mått,
Som intet skal ifrån mig ryckas,
Emedan thet giör mig rätt godt,
Thet är så godt, at thet mig kan
Til himlens glädie föra an.
Välkommen i mitt hiertas kammar,
Tu tunga lyckans vidrighet,
Välkommen, jag tig och annammar
Titt stora bat, och titt förtret;
Jag vet, hur länge vintren plär
Sig visa, blir ett sommar-vär.
Om mig än verlden vil bedröfva,
Och kasta på mig sin förtret,
Om hon aldeles vil bortröfva
Min lyckas gunst och liuflighet,
Ach, ach, så har jag tå igen
Thet aldrabästa: Gud min vän..
Skal jag tå daglig tårar giuta,
Strax verlden mot mig vidrig är?
Skal jag tå som ett skepp, en skuta
I ständig motgång, storm och vär
Fördrifvas? Nej, jag säkert vet,
At Gud giör slut på mitt förtret,
Skiönt mig än gifves bitter galla
Och skänckes malört-blandad dryck,
Skal thet mig ej besvärligt, falla,
Min Jesus äfvenväl thet fick.
På korsset, tå han för mig led;
Mig bör ock följa samma sed.
Har Jesus sielf haft mycken plåga,
Ett afvundsfolek och flycktigt lopp,
Har han sin faders vrede-låga,
Med tåligt hierta tagit op,
Så skal hans korss och fattigdom
Bli hållen för min rikedom.
Omskiönt min ovän mig förtrycker
Och kastar up en diupan graf,
Om han min välfärd från mig rycker,
Skal Gud, min rätta stödiestaf,
Min ovän komma uppå skam,
Och med sin nåd mig hielpa fram.
När andra kunna thet väl tycka,
At the af lyckans del ha nog,
Så skattar jag för bettre lycka,
At dra thet korss, som Jesus drog;
Jag vet, at then, som thet tar mot,
Han säkert får sin siälabot!
Är jag från hus och ägor drifven,
Och njuter ej then minsta vrå:
Är jag til mina kläder rifven,
Och äger ej en kläde-trå,
Så vet jag at min Gud är rik,
Och vil mig giöra med sig lik..
Är jag på vatnet i stor fabra,
At böljan in i skeppet slår,
Vil Gud uti min nöd mig svara:
Ach tu, mitt kära barn, jag går
Til tig, var icke râdd, si här
Jag en alsmächtig herre är!
Är jag på sängen kastad neder, Som mannen vid Bethesda dam,
Och ödmjukt Gud min herra beder,
Han ville til mig stiga fram,
Skal tå hans nådes droppar sen,
Mig hielpa uppå mina ben.
Är jag förfölgd af mina vänner,
Som för sin kiärlek gåfvo mig,
At theras onskos låge bränner
Mitt bröst och hierta dagelig,
Skal Gud betala them igen,
Och låta se, han är min vän.
13.
Är jag på alla sidor sluten
Med falska vänner hvart jag går;
Är jag hvar dag och tima guten
Med thenna verldens sorge-tår,
Så är min tröst, at herren Gud,
Gier sorge-stämman annat liud.
Jag vil förthenskull korsset ära,
Och, om thet är min Guds bahag,
Ej vända åter at thet bära,
Förr än jag ser min döde-dag,
Ty tå förgås mitt sorge-liud,
Och all min glädie blir i Gud.
Mitt korss, mitt ok, min träldoms börda,
Jag ställer uti Herrans hand,
Och honom likafult skal vörda,
Fast han med thetta plågo-band
Mig tuchtar morgon, middag, qväll,
Ty han thermed tå menar väl.
Har jag ett barn, som ris behöfver,
Och thet ej brukar, som mig bör,
Jag mer mig sielf, mitt barn bedröfvar,
Än någon glädie-tima giör,
Si, then ej kallas kan en far,
Som tuchtans ris för barnet spar.
Godt ris och en rättmätig aga,
Tå thet i rättan tid gifs ut,
Kan barnen til en lydna draga
Och på ther's arghet giöra slut,
Godt ris, thet är rätt såcker-sött,
Och giör thet qvick, som synes dödt.
18.
En god, en kärlig mor och fader
The vrida vedjan, tå hon är
Helt grön, thet barnet intet skadar,
Ty riset nytta med sig bär,
Thet giör ett godt och sedigt barn,
Som vachtar sig för syndsens garn.
Så giör then store himlens Herre,
En fader öfver mycket godt,
Han gier the större med the smärre
Sitt ris til tårars fulla mått,
Han älskar them, som han plär slå,
Och sin kalck uti handen få.
The barn, som intet kunna gråta
I thenna verldens tåre-dal,
Them kallar icke Gud the såta
Och fromma sina barn. Hans tal,
Hans råd the slå i vind och vär,
Och achta mer sin verlds begär.
Så gif mig tå, min Gud, tin aga,
Titt ris, titt korss, at smaka på,
At tu ther genom måtte taga
Min synd ur vägen, som vil rå.
Slå til, jag toligt tager op
The sår, tu gier mig på min kropp.
Som Hiob i askan jag mig sätter,
Och skådar ther min uselhet,
|