3.

I brödet har jag fådt tin kropp, Then samma, som blef hängder op På korsset för hvart menskio-barn, At frälsa thet ur dieflens garn.

4.

I vinet har jag fådt titt blod,
Som ran af sidan lik en flod
På korsset för hvar kropp och siäl,
Som var then leda syndsens träl.

5.

Titt kött har mättat nu min siäl,
At hon ej svälta kan ihiäl:
Then sköna kost och ädla spis
Skal giöra henne säll och vis.

6.

Titt blod, som jag med thenna mun Utaf tin sidos hälso-brun

Har druckit, giör min siäl helt godt, Och friar mig från syndsens spodt.

7.

Titt blod, thet giör mig rik i tig, Och tig förnöjlig uti mig,

Thet är then pant, som lofvar vist At uppå sorg få glädie sidst,

8.

Titt blod thet älskar och min siäl,
Och giör mot henne altid väl,
Thet är för henne godt och sött,
När hon af synden varder trött.

9.

Jag var eländig förr än som

Tu i nattvarden til mig kom;

Men tå mig gafs titt kött och blod, Jag sedan fick ett annat mod.

10.

Jag är i vänskap nu med tig,
Och kommen på then rätta stig,

Som förer mig til evig frögd, Och mig fullkomlig giör förnögd. 11.

Then synda-stanck, som var när mig,
Och ville längre sprida sig

I hiertat, bar titt blod haft bort,
O Gud, och fallit tig ej svårt!

12.

Hvarföre skal jag falla ned
På mina knä med vanlig sed,
Och tacka tig, min gode Gud,
Med mina rena läppars liud.

13.

Ty bar jag någon richtig vän, Som giordt mig godt, vil jag igen Mot honom visa, at jag är

Rätt tacksam och af hiertat kär.

14.

O, Jesu, tu min vän, min ro,
Min hielp och välfärd i mitt bo,
Tu bafver giordt mig mycket godt,
För'n jag och sen jag thet förstått!

15.

Ach, huru skamlös vore jag,
Om jag tin godhet natt och dag

Utur mitt minne skulle slå;

Nej tack, min Jesu, skal tu få.

16.

Tack, tack, tu käre Gud, min tröst,
Min salighet uti mitt bröst,
För alt thet goda, som tu giör
Och giordt mot mig förrän jag dör.

Then ellofte sång-time.

Lit ej uppå tin lycka,
Hon kan tig snart förtrycka,
Si, såsom rök för väder

Hon från tin boning träder.

När tu som bäst kan leka,
Vil hon tig glädie neka,

Tin dants, tin lek, titt löje,
Förkortar til sitt nöje.

1.

Lyckan står ej länge på, snart vil hon ifrån tig gå,
Är hon gunstig nu i dag, har hon sen ett annat lag.

2.

Klifver tu på lyckans stol och ther lyser som en sol,
Sitter tu ej länge ther, förn hon ogunst til tig bär.

3.

Adams skiöna ögne-lust bytes snart i ve och pust:
Af en liten äple-smak giorde han en synde-sak.

4.

Kongen i Egypti land, som Guds folck bad' satt i band, Bäst han grönskas blir hans graf mitt uti thet röda haf.

5.

Drottning Vasti stod fullväl til en tid och var hel säll Hos sin herra; men tå hon ifrig blef, hans gunst försvan.

6.

Haman hade til en tid kongens ynnest, nåd och frid,
Men hans lycka vändes om, at han i en galga kom.

7.

Lyckan är en haler is, ett förgyllat band och ris,
Ett omtrillat hiul och klot, som plär falla på vår fot.

8.

Tändes up uti vårt hus lyckans klara glädie-lius,
Släcks thet ut på samma dag, sorg och oro til behag.

9.

Frisk och sund tu äst i dag, si i morgon mächta svag: Vet ej om tu mer står up och kan ha en karskan kropp.

10.

Af tin synda-lust i dag sökte tu at ha behag,

Si, bäst tu tig vänder om, har Gud stäldt tig för sin dom.

11.

Har tu glädie, sundhet, frid, blif tå icke stolt ther vid; Men i medgång styr titt mod, titt thet yra kött och blod.

12.

Äst tu mächtig, fet och stin, stiger glad båd' ut och in; Tänck at lyckans stålte barn bli ock fångne uti garn.

13.

Har tu klokbet, större vett än Gud någon annan giedt, Var tå icke stålt ther vid, lyckan är ej altid blid.

14.

Har tu en välskapad by, thit mångt öga. lyster fly,
Bruk ej högfärd, ty hur' snart kan tin by få annan art.

15.

Har tu bättre här än jag, at tig skaffa ens bebag;
Var tå ej högmodig, si, lyckan kan ostadig bli!

16.

Har tu bättre dagar än, som en annar Herrans vän,
Tänck at lyckans segel står icke lika stint hvart åhr.

17.

Achta, achta tig tå väl, om tu täncker blifva säll;
At tu vislig skickat tig på then branta lyckans stig.

18.

Bed tin Gud, tin fromma far, som all lycka hos sig har, At then lyckan, som tu fådt, kan tig tiena til alt godt..

19.

Säg til Gud, tin saligbet, Gud, tin högsta liuflighet:
Gif mig thet som gagnar mig uppå all min vandrings stig!

20.

Skulle jag ej kunna få lyckan och här glader gå
Ifrån en til annan dag, ställer jag i Guds behag.

21.

Gud han gier mig lyckan tå, när jag skal för honom stå I en himmelsk brude-skrud, och gier fram ett glädie-liud.

22.

Jordisk lycka vabrar ej lânge, för'n hon ropar nej,
Och tig beder träda fram med olyckans sorge-kram.

23.

Men then lyckan, som jag får, hos min Gud orubbad står, Hon som Gud oändlig är och all sötma med sig bär.

24.

Gud, min Gud, min käre vän, kom i skyen snart igen, Och lät mig then lyckan ha, som mig aldrig kan bedra.

Then tolfte sång-time.

Min tid til ändan skrider,
Som thet med skuggan lider,
Och förr'n jag täncker väl utaf,
Giöms jag uti min döde-graf,
Ty bladet på en lilja

Måst från sin gren sig skilja,

När fråst och skarper nordan-bläst

Har vid thes purpur-glants sig fäst.

1.

Kom, Jesu, tu min skatt, min borg, min skiöld, min klippa,
Jag längtar dag och natt, at verldsens bojor slippa,
Ty all min lefnads tid är oliud och besvär,
Oenighet och strid, gräs, blomster, stoft och vär.

2.

I gråt så föddes jag, när jag ännu ej kände

En klar och mulen dag, i gråt min lifstids slände
Skal en gång spinnas full, tå sen min hug, mitt vett,
Min kropp, then svarta mull, är fri för sorg och svett.

3.

Hvad vil thet gagna mig, om åren ännu ökes,

När jag på verldsens stig med mycken sorg besökes,
Ty länge lefva här, thet är ej annat an

At länge ha besvär och tröttsam skiljas hän.

4.

Thet lif jag hafver fådt hit in til thessa dagar,
Är ett fult tåre-mått, at jag hvar tima klagar,
Här får jag ingen ro för ängslan och för gråt,
Här gitter jag ej bo bland daglig suck och låt.

5.

Jag gråter mig här mätt och spisas utaf tårar,
Som är min borde-rätt och mina kinners fobrar,
Jag bleknar til min by som blomstren böste-tid,
Min lust vil från mig fly och föra mig i strid.