Hos verldsens stålta barn jag achtas ingalunda
Mer än som stoft och skarn. Och the i jorden blunda,
The åt min ofärd le och glade hos mig stå,
När plågor, ach och ve in i min hydda gå.
Jag vet min vandrings tid, ehuru vidt then sträcker,
At han doch skadar vid ett slut och lifvet bräcker,
Som liuset tänder sig och dagen tager af,
Så går thet ock med mig, jag dör, jag lägs i graf.
Som jag min spegel har i ler, i glas, i dimma,
I alt hvad flychtigt far, så skal jag hvarje timma
Mig skåda ther uti och täncka: Ler och glas
The stå ej länge bi, men stötas uti kras.
Jag täncker ock ther hos, at liksom glaset stötes Och trampas som en ros, så äfvenväl thet nötes, Mitt lif hvar dag från dag, ty alt thet är så fatt Skal följa dödsens lag och biuda en god natt.
The liljor, hvilka stå på ängen sommar-tider,
Sin växt och fägring få, når solen hon sig vrider
Til them, och skyar gie sin dagg åt theras prål,
Men måste bleka bli af lians skarpa stål.
The gröna trädens blad, som sorla, sackta röras,
Och giöra mången glad, på marcken hoptals föras
Af höstens nordan-vär, ther the sin graf-plats få,
Och lärer oss, at här vil dödligheten rå.
Nu som alt bräckligt är och til sin ända skrider.
Så vil jag vara när min Jesum alla tider.
Jag vil så ställa mig, at Jesus är min tröst,
Min värn, min hälsos stig, min vän och söta röst.
Jag ur min tancka slår alt hvad kan verldsligt vara, Och uti ställe får min vän, som skal försvara
Sin vän och kära brud, then vännen älskar jag,
Han är en nådig Gud, min Jesus, mitt behag.
Alt annat skadar mig och vil min siäl förqväfja,
Thet är en ångest stig, ther jag i diupet äfja
Kan råka oförtänckt, men si, min Jesus har
Mig sådan gåfva skänckt, som aldrig mig bedrar.
Hvad, vil jag samla hop thet guld, som för mig glimmar,
Och grafva så en grop åt siälen alla timmar,
Och Jesus borta var i tancken, i min siäl,
Jag tå alt stadigt bar olyckan som en träl.
Om man nu gåfve mig alt thet, som verlden äger
Och fins på lyckans stig, jag uti sanning säger:
Jag ville thet ej ha, men heller ha min frögd
I Jesu, Jesu jag, hvar af jag blir förnögd.
Här går jag på en is, therest jag oftast faller,
Och af olyckans ris blir både blek och kaller;
Men hos min Jesum är jag fri båd' natt och dag
För fall, för alt besvär, han har godt hierte-lag.
Ach, Jesu, se på mig i min then sidsta ända,
Lät kärlek visa sig, när jag til tig skal sända
Min siäl uti tin hand. Ach, Jesu, här är jag,
Här är mitt ok och band, gif mig en glädie-dag.
Ach, Jesu, hiertans bror, jag orckar ej mer lida
Hos thenne falska mor, vår verld, ty vid thes sida
At ligga fahrlig är, jag längtar til tin högd,
Tin nåd och hielp begär, tu Jesu, siälens frögd.
Ach, tu min enda ro, min Jesu, trogne broder,
Lät mig få hos tig bo, som barnet hos sin moder.
Mig längtar at no snart få se tin härlighet,
Mitt hierta giordt sig klart från verldsens fåfängbet.
Then trettonde sång-time.
Jag reser bort i Jesu namn,
Gud vare nu min trygga hamın,
Gnd hielpe mig at alt går väl,
Så är jag i min vandring säll.
O Jesu tu, som vandrat har,
Then tid, tu här i verlden var,
Och på tin vandring glädie fått:
Gif mig ock på min sorg alt godt!
På tig, o biertans käre Gud och herre,
Jag liter i all ting, the större med the smärre, Jag vet, och altid sätter tro ther til,
At tu, som äst min far, mig hielpa vil.
Thet har ej någor hielp-lös från tig vikit,
Ej heller har tu någon men'sko svikit,
Som hiertlig tig om nåde bedit har,
Ty tu äst god, vår store liusens far.
Tiu hielp har jag behof på thenna resa,
At jag kan vara fri all skam och nesa,
För fall, för onda menskiors våld och macht;
O Gud, var tu mitt följe och min vacht!
När ingen annor i min nöd sig visar,
Och mitt thet klämda bierta gierna lisar,
Så visa tig, o tu min gode Gud,
Mot mig med nåd och kärligt faders liud!
Ehuru stor min nöd hon tå kan vara,
Så låter jag then strax ur hiärtat fara,
Och tig, min Gud, min allerbästa far,
Til hiertans glädie uti ställe bar.
Hielp mig väl fram, thit jag nu ärnar stadna,
Min vandrings väg tu Herre för mig bana,
Var mig en mur, en tröst, ett understöd,
När som jag kommer uti någon nöd.
Som tu har frälst ur lejons starcka käftar
Titt barn; så laga ock at jag ej häftar
För någon skada och orolighet,
Jag äfven är titt barn, min salighet!
Tå min beställning fådt en önsklig ända,
Jag måtte sen med hälsan hem åt lända,
Och finna hvar och en uppå then dag
I välstånd, mig och them til godt behag.
Och när jag har tilfyllest brukt min vandring,
At alt, uti mig är, fådt en förandring,
Så lät, o Gud, jag ber af biertans grund,
Min sidsta reso ske i en god stund.
Ach, herre Gud, lät mig så kunna ställa
Min resa, at jag icke nõdgas fälla
Mitt mod, när jag från verlden vandra må,
O Gud, lät mig en lycklig resa nå!
Then resa är mig mera angelägen,
Än alt, hvad jag här finner under vägen,
Och all then resa, som jag giöra plär,
Ty hon är utan fara och besvär.
Gud gifve at then dagen snart må komma, På hvilken jag min resa med the fromma Guds barn kan ställa til then skiöna högd, Ther vi få niuta en fullkomlig frögd.
Then fiortonde sång-time.
Jag går til siös, o Jesu, tu min vän,
Gif lycka at jag komma må igen.
Jag litar på tin godhet, tu min fader,
Ej någon ting min resa sedan skader.
Var tu i skeppet som tu fordom var,
När som titt folck för böljan rädslan bar,
Näps vädret, när thet börjar på at rasa,
At jag behöfver ej för böljan fasa.
I Jesu namn så stiger jag
Til siös, o Jesu, na i dag
Och vet ej om jag kommer mer
På landet och min hem vist ser.
Ty Jesu vest bäst hur' thet går:
Hos tig min hela vandring står.
O Jesu, tu min frälserman,
Som allestädes hielpa kan,
Stig ned i skeppet som jag är
Och hielp mig draga mitt besvär;
Fräls mig när böljan häftigt slår,
Och inom bolet til mig går.
Tin allmacht och titt hiertelag
Är mig af nöden natt och dag;
Ty stormen och the böljor blå,
Som jag med skeppet måste gå,
The kunna giöra mig en graf,
Om tu tin vilja ther til gaf.
Nu hissas seglen up i topp
Gud vet om jag med thenna kropp
Skal mera träla för mitt bröd.
Jag är nu stadd bland lif och död;
Gud vet, om thetta vida haf
Blir nu ell'r annan gång min graf.
Jag ut på hafvet kommen är Bland vatnet och thet starcka vär. Hur' skal jag bära mig nu åt Bland vatnets stora sorl och låt? Jag gifver mig uti Guds hand, Som mächtig är i alla land.
Jag rädes ej för någon ting
In under månens vida ring.
|