Tråts böljan med sin yra fart,
Tråts vädret med sin starcka art,
Skal kunna giöra mig besvär:
Si, Jesus uti skeppet är.
Min Jesus, then jag hafver kär,
Skal nådigt höra mitt begär
At böljan icke förer mig
In uppå afgrunds diupa stig;
Thet kan han giöra med ett ord,
Så här, som på then fasta hiord.
Min Jesus är min såte bror,
Min fader, hvilken jag förtror
Mitt hierta med alt thet jag har;
Si, skulle tå min bror och far,
Ej vilja hielpa mig, sitt barn,
Från min olyckos nät och garn.
Ach, jo, ach, jo, han giör thet vist,
Fast jag har på mig skuld och brist:
Han hielper mig i rättan tid,
Han kröner mig med nåd och frid,
Han låter molnet först gå op,
Förn solen skiner på sin kropp!
Min Jesus, all min lust och frögd,
Til hvilkens lag min hog är bögd,
Skal med sin starcka almachts hand,
Mig åter på then hvita strand
Med hälsan föra, at jag må
Min näring och mitt nöje få.
Thet vet jag Jesus giöra vil Jag sätter tro och hopp ther til, Han hulpit många sina barn Til glädie ur thet diupa skarn. Han har än samma macht och hand, At hielpa oss från ängslans band.. XIII: 26.
Jag seglar nu i Jusu namn,
Och hoppas få en trygger hamn,
Mitt hopp på Jesum ställer jag
Så nu som annan tid och dag,
Jag vet at then på honom tror,
Hans lyckas åker altid gror.
Then femtonde sång-time.
Jesum, som står för mig här,
Hafver jag af hiertat kär,
Han skal råda om mitt hierta
Så i glädie som i smärta.
Jesus all min lust och ro,
Som vil i mitt hierta bo,
Skal min kärleks eld förnimma,
At han brinner hvarje timma.
Endast skal min siäl, mitt sinne,
Alt hvad som uti mig är,
Hålla herran Jesum kär,
Och ha honom i sitt minne;
Han, som är min skiöld och borg,
Och borttager all min sorg.
Rätt och billigt bör thet vara;
Ingen thet mig vägra skal,
Eller komma mig på fall;
Jag med Jesu vil mig para,
Och ej annat veta af
I mitt lif och i min graf.
I min Jesu vil jag vara,
Altid här och evigt ther,
I min Jesu mitt besvär
Vil jag daglig låta fara,
I min Jesu så vil jag
Frögdas både natt och dag.
Kan min ovän giöra löje
Åt min arma stackars kropp,
Och min lefnads usla lopp,
Ach, så finner jag mitt nöje,
All min egendom och tröst
I min Jesu och bans röst.
Jesus skal mig väl försvara,
Som sin egen ögnesten,
Så at icke, icke en
Af the ondas stora skara,
Skal mig röra på ett hår,
Uti alla mina åhr.
Hatar mig min verld och möter
Mig med trug, med spott och skam,
At jag intet går långt fram,
Ach, si Jesus mig ej stöter,
Utan altid visar sig
Kärlig, trogen emot mig
Emot Jesum skal jag visa
Så i med- som motgångs vär,
At min kärlek liflig är,
Jesum skal jag daglig spisa
Med min kärlek och min röst,
Han som har mig återlöst.
Rätt uti mitt hierta lilla
Skal min Jesus bli min gäst;
Honom unnar jag thet bäst,
Efter han min sorg kan stilla,
Ingen mer skal ther få bo
Än min Jesus, all min ro.
Lägg tå bort, o verld, tin tancka,
Tu skal intet låcka mig
På tin branta odygds stig,
Eller komma mig at vancka
Hit och thit, som vind och vär,
Nej, min Jesus är mig kär!
I tin boning är at finna
Idel suckar, sorg och gråt,
Idel harm föracht och låt,
Men i Jesu är at vinna
Idel ro och liuflighet,
Som mitt hierta sielf thet vet.
I min Jesu vil jag blifva
Så i lif som uti död,
I all lust och i all nöd,
Trots at någor skall mig drifva
Från min Jesu nåde-sken,
Ingen ting, ja icke en.
Nu så kom tu siälens ankar,
I mitt bierta til at bo;
Si, så har jag evig ro.
I mitt bröst, i mina tanckar,
Jesu kom, kom tu min vän,
Älsk' jag älskar tig igen!
Then sextonde sång-time.
Mig ledes vid min skröplighet,
Jag längtar til Guds härlighet,
Här har jag gråt och mycken jämmer,
Ther har jahg ingen ting mig klämmer.
O, hvilken lycklig dag är then,
Tå jag min siäl gier Gud igen.
O dag, o, söte dag och timma,
Lät mig få snart titt sken förnimma.
Si, fåfängt är at tråda vår verlds osäkra ort,
Thes slem vil vid oss låda, at vi ej komma fort;
Vår tancke altid smittas med thet, som fåfängt är,
Alt argt och ondt uphittas, alt är oss til besvär!
Vår verld then månger vördar och älskar som sin brud, Hon oss stor sorg påbördar, bäst vi ett glädie-liud
Från våra läppar gifven, mer sorg än någor ro
Blir på vårt hierta skrifven, så länge vi här bo.
En falskhet kan jag kalla then gåfva verlden ger,
Hon låter oss här falla och sedan ther åt ler,
Gråt, klagan, ängsligt hierta gier hon oss til förtret,
At ingen, ingen smärta dölgs undan, som jag vet.
Nu som hon altid gifver, sorg, oro och förtret,
Hat, afvund, mord och ifver, alt ondt man nämna vet,
Så böjer jag mitt sinne från hennes myckna sorg,
Och sluter i mitt minne min Gud, min starcke borg.
Hur kan jag henne vörda, och gie godt hierte-lag,
Som är mig til en börda hvart ögn'bleck och hvar dag?
Jag i miu barm tå lade en orm at värma op,
Then sedan giorde skade på mig, min usla kropp.
Kom tå tu nåde-källa, mitt endast, som jag bar,
Kom si, jag vil mig ställa hos tig, som äst min far,
Hos tig så vil jag vara, och ha mitt säkra bo,
Med tig vil jag mig para, så har jag evig ro.
O Gud, tu vest min vilja, tu vest väl, sielf min far,
At jag vil gierna skilja mig från alt thet jag har,
Och verlden ej mer achta än minsta stoft och sand,
Men endast eftertrachta titt söta himla-land.
Lät mig thet samma niuta med evig ängla-sång,
När jag mitt lif skal sluta och andas sista gång,
Så vet jag, at jag träder i en lycksalig hamn,
Och mig af hiertat gläder i tin, min faders famn.
Tröst mig, o Gud, med thetta, at tu mig nådig är,
Och vil ej gå til rätta med mig, mig til besvär,
Tröst mig i sidsta stunden, then nu förhanden är,
At jag är ej bebunden med något ondt begär.
|