Hör tu, min Gud, min fader, hvad som jag har begärt,
Hör, lät mig somna glader, när lifvet är förtärt,
Lät mig och roligt vakna på stora domsens dag,
Lät mig slätt intet sakna tin nåd och titt behag.
O Gud, tänck på mitt bästa, tänck på titt kära barn, Som ej vil verlden gästa, och snärjas i thes garn, Tänck ock, min Gud, på alla them, som tin stora nåd Behöfva och påkalla i alla sina råd!
Farväl, o verld, tu stygga och ondskefulla mor,
På tig vil jag ej bygga, ty jag tig illa tror.
Far väl, tu skal ej mera mitt sinne låcka fram,
Och med förtret handtera, titt dyra falska kram!
Intet kan jag thet samtycka,
At jag är af ängla-art,
Eller äger sådan lycka,
At jag har en synd-lös fart,
Ty mitt kött then slemma kropp
Gifver mig ett synda-lopp.
Lyda Gud och honom ähra
Faller svårt för kött och blod:
När som Gud mig monde lära
Til at vara mild och god,
Råder mig mitt blod och kött,
At i synden sofva sött.
Syndat har jag alt för mycke,
Arma aska, stoft och skarn,
Jag, som drager Adams tycke,
Och är syndsens onda barn;
Syndat har jag natt och dag,
Verlden, diefen til behag.
O, jag arme kropp och aska,
Svaga lem och jorde-säck,
Hvad vil jag här altid braska
Ibland thenna verldsens träck,
Jag, som är af synden snärd,
Mig, mitt hierta til ett svärd.
Vänd tig tå til mig, o Herre,
Tu, som plånar synden ut,
Så then större, som then smärre,
Och på alting giör ett slut,
At jag kan gie fram thet liud:
Gud han är en nådig Gud!
Aldrig är min synd så stygger,
Eller så förträflig stor,
At min Gud, på then jag bygger
Och i all min lifstid tror,
Är ej större til sin nåd,
Til sin allmacht och sitt råd.
Rik är Gud, min fasta klippa,
Uppå alt hvad namn thet har;
Nådig i thet jag kan slippa
När jag ropar: Käre far,
Hielp mig med tin starcka hand
Ur mitt synda-ok och band.
Nu som Gud vil mig ej döda
I mitt blod och synda-lopp,
Utan lossa mig frå möda
Och från synden i min kropp,
Skal jag vända straxt igen
Til at vara verldsens vän?
Mig skal ingen kunna låcka
Från Guds kärlek och hans bud,
Ingen skal mig kunna påcka
Til at glömma herren Gud;
Men jag skal in til min död
Älska Gud i lust och nöd.
Ach, gif jag ej må förtreta
Herran Gud min kära far;
Men thet altid efterstreta,
At jag i min lifstid har
Ett godt samvet och en Gud,
Som ser nådigt på sin brud.
Red tig til, min siäl, at kasta
All tin smitto långt från tig,
Och tig til tin Jesum hasta
Uppå salighetens stig,
Han skal med sin bittra död
Frälsa tig från synd och nöd.
Kast på Jesum, siälens klippa,
Al then börda som tu har,
Han förmår, at tu kan slippa
Alt titt onda hos tin far,
Och tig skaffa åter gen
Til at bli sin faders vän.
Kyss tin Jesum uti tårar
Med tin andachts rena mun;
Skal tin synd, som tig här sårar,
Sänkas ned i glömskans brun,
Jesus skal tå frögdas åt
Tin then sanna bättrings-gråt.
Then adertonde sång-time.
Jag står nu på min vandrings resa,
Och reser från all oro, skam och nesa;
Gud låte thenna resan lycklig bli,
Skal himlen sehn mig evig glädie gie.
Jag har nu länge nog som månge andra,
Hvar dag på mina vägar brukat vandra;
Jag är hel mätt af veldsens tåre-bröd
Och är rätt glad jag slipper all min nöd.
At slå sin bog til verldsens pracht och prydnad,
Och gie sig under hennes macht och lydnad,
Är som en skugge af en mensko-kropp,
Som synes stor, men sedan strax försvinner
Utur vår syn, at man i honom finner
Naturens lopp, i hvilket vi här strete
Och med en ymnig svett vår lycka lete,
Gier oss med sig en hop med hvita hår;
Och hända kan vi förr få lof.at sluta
Vår tid, vår lek, och oss godvilligt luta
Ned på en bår.
När vi alt thetta jord'ska sminck besinne
Och våra tanckars griller öfvervinne,
Så märcke vi en idel fåfänghet,
Som skal så väl som vi til aska blifva,
Och aldrig mera våra sinnen gifva
Alt skal tå i thet tysta en gång stadna,
Och följa en orolig sed och vahna,
Så ungt, som längre tänckt at lefva här,
Som gammalt, thet ej mera orckar töfva,
Men väntar stadigt til at kunna söfva
Alt sitt besvär.
Man kan här icke alla dagar bida,
Och med the många afvundsmunnar strida;
Gud lagar så, at på en hårdan strid,
Skal ändtlig sidst (ehuru tiden löper)
Med glädie väntas (som man intet kiöper)
Then ädla frid.
Kom tå, min Jesu, tu min käre broder,
Som älskar troget likt en trogen moder;
Mig ledes vid at flera dagar se,
Mig ledes vid all verldsens pracht och heder,
Mig ledes vid thes flärd och stolta seder,
Om man nu ville mig altsamman gifva
Hvad verlden har, och mig en vän förblifva;
Så ville jag ej byta med min del,
Jag vet hvad jag har haft, och hvad jag niuter
Hos Gud, när Gud mitt lif och hierta sluter
Kast nu utaf min kropp titt ok tin börda,
Tin synd, som siälen altid ville mörda:
Gack sedan i god ro uti tin graf.
Sof sött, til thess tu åter en gång vaknar,
Sof sött, emedan tu i grafven saknar
Kast bort the tanckar verlden tig har gifvit,
Kast bort then lag, som hon för tig har skrifvit,
Tu har ej lof at längre töfva qvar,
Ty si, titt glas thet är nu alt utrunnit,
Tin såta siäl med lust och frögd har hunnit
|