At lefva här
Förgängligt är:
Alt, alt til ändan skrider,
Och uti mull förblifver;
Si, trä och barck,
Samt gräs på marck,
Alt kött, som månde lefva,
The sku til aska blifva!
verlden är ej godt at lefva någon stund,
Man seglar ofta ther ned uti hafsens grund,
Man tåncker komma fort med lyckans blida fart,
Men strax hon synes god, är hon af annan art
Omväxling gifs här nog från en til annan tid,
Nu idel frögdesång, nu idel sorg och strid,
Nu rik på mycket guld, nu en utarmad man:
Så lyckans ögnehvarf oss olikt skådar an.
Ned uti dalar ser man liljor fagra stå,
At man af theras lucht och färg kan nöje få;
Men när man tagit them och haft them knapt en dag, Så blekna the och gie sig under ödes lag.
Af gräs och blomster ser man ock förandring ske,
The synas liksom the i fägring skulle le,
Men när som lian på thes växt och färgor går,
Plär man tå finna them som lik på svartan bår.
Strax månen tager til, och kommer til fult lopp, Så tager han ock af och gier en mindre kropp, Straxt bladen på ett trä en grönskan från sig gie, Ser man ther efter, at the alla torra bli.
Här ser man ingen ting af verldsens fagra kram.
Kan någon varelse, som ständig är, gie fram:
I dag ett prächtigt hus, i morgon rök och brand,
I dag en rörig fisk, men strax som sten och sand.
Kan så en sådan ting med tiden taga af,
Så tar och menskan af, och lägges i sin graf,
En i sin späda åhr, en i sin ålderdom,
En i sitt usla stånd, en i sin rikedom.
O, huru illa är, at vi så säkre gå
Och sällan i vår tid ha lust at täncka på,
Hur vi från alt vårt gods sku en gång ta farväl, Och flytta här ifrån til himlens glädie-tiäll!
Knapt komme vi här fram ur modrens mörcka qved,
Förr än vi all vår hog på verlden slagit ned:
Vi ha så verlden kär, och hålle henne fast,
At thet vid slutet är oss til en tyngd och last.
Kan tå tin vansklighet och kom ihog tin död, Kom hog at verlden gier tig sorg och daglig nöd; Men gläd tig, at tin nöd skal ändas på then tid, När tu har somnat in, och fått en evig frid.
Then tiugonde sång-time.
Förlåt, o Gud, mig all min brått
Och giör min svaga siäl alt godt.
Jag beder tig i Jesu namn
Lät mig få hvila i tin famn,
Ty si, min fromme herre Gud,
Jag är titt barn, tin lem och brud,
Som medels synden fallit har;
Res mig tå up, min käre far!
Jag beder tig, tu fadrens son,
At tu til mig nu träder
Med en uträckter kärleks hand
I mitt beklämda synda-band
Och med tin röst mig gläder.
När mig, o Jesu, träd tå an,
Mig gierna tu behagar,
Jag vet ej någon frälserman,
Som mig i famnen tager;
Och sig til hiertat låter gå
Then sorg, som mig är kommen på,
Än tig, som alt väl lagar.
Ach, hiertans Jesu, gode vän,
Min tröst och glädie källa,
För tig, som bor i himmelen,
Vil jag nu ödmjukt ställa
Min bog, mitt hierta och min siäl,
Ej mera bli en synda-träl,
Men bättrings-tårar fälla.
Jag flyr i dag (thet är ock tid)
Från thenna synda-snara,
I hvilken jag haft sorg och strid,
Förargelse och fahra,
Jag flyr här från in til min vän, Som tager mig til nåd igen;
Och vil min välfärd vara.
Nog har jag brutit tig emot,
O Jesu, siälens fäste,
At tu med straff, med ris och hot,
För synden bordt mig gästa,
Jag, som har städse retat tig,
Och gådt uppå en villsam stig;
Men si, tu vilt mitt bästa.
En fader äst tu emot mig,
Som altid så väl lagar,
At jag blir vahrnad utaf tig
För'n tu med riset agar,
Min stela rygg och onda art,
Min synds förgift och yra fart,
Som ofta mig försvagar.
Ryck tå, o Jesu, siäla-skatt,
Min siäl ur syndsens snara,
Lät henne både dag och natt
Tin stora nåd erfara;
O Jesu, bör nu mitt begär,
Mitt, som tu håller mycket kär,
Och vil tig lydig vara!
I tina sår och i titt blod
Kan jag mig riklig mätta,
Allenast var, o Jesu god,
Och mig, titt får, uprätta,
Tu ser hur jag bedröfvad är,
Och trött af bördan, som jag bär,
Then tu, min Gud, kanst lätta.
Christ, gifve jag mig ställer så,
At verlden jag förachtar;
Och at jag altid lefva må
Tig til bebag, thet trachtar
Jag efter, och är mitt begär;
Til annat jag vahnvördnad bär,
Och thet slät intet achtar.
Jag illa bär mig åt, om jag
Tin röda sår uprifver
Med syndsens hårda törne-slag
Och uti synden blifver
En träl, som intet täncker på,
Hur' jag thes bojor slippa må.
Bort, bort, tu syndsens ifver.
Ach, kom tå, Jesu, kom til mig I hiertat til at vara,
Jag ingen hälre än med tig
Vil mig nu sammanpara:
Tu äst then allrabäste del
Mot siälens sår och grofva fel.
Kom, kom, jag står i fabra!
Then tiugu förste sång-time.
Min siål från thenna verlden viker
Och up til Jesum daglig fiker.
Far väl, jag biuder tig god natt,
Min Jesum har jag nu fått fatt;
I honom skal jag nöje finna
Och se hans kärlek stadigt brinna
Mot mig, som aldrig annat vil,
Än hos then vännen hålla til.
Min Jesu, tu min fasta borg,
På tig så kastar jag min sorg,
Jag vet, at then, som til tig går,
Han nåd och glädie hos tig får.
All min förtröstan sätter jag
Til tig, min Jesu, natt och dag,
Jag väntar efter hielp och tröst
Och söker til at bli förlöst.
Ransakar jag min vandrings lopp,
Och min then tunga syndakropp,
Så finner jag ej annat ther
Än möda, ondska och besvär.
Ifrån thet jag i lindan låg,
Och sedan jag min vandring såg,
Vardt jag upfyld med idel gråt
Med suckar, motgång, sorge-låt.
Ach, kom tå Jesu, kom min tröst,
Och tag nu up min trogna röst,
Lät mig förnöjsamt skiljas hän
Och vara tin utvalda vän!
|