Sidor som bilder
PDF
ePub

Fierde dag Påska.

Text: Actor. III: 12 ad 21.

I

Jesu dyra namn apostlen Petrus giorde

En krympling frisk och sund. När folcket thet försporde, Straxt lupo en och ann' af undran innerlig

Til Petrum alle stätt at låta lära sig.

Apostlen thetta tog i acht, begynte lära,
Allenast drifva thet, som länder til Gudz ähra;
Om Jesu lidande predikade han mäst,

Om hans upståndelse klart lärde han ther näst.

Beviste at then man, som krympling nyss har varit,
Har uti Jesu namn stor bugnad nu förfarit

Enär han lemmarne uti sin ganska kropp,
Kan bruka rättelig, så at han snäller lopp.

Ej glömmer Petrus bort förmaning god framföra
Til bättring, ty ban vil all satans list förstöra;
Therföre säger han: Så bättren eder snart,
At eder leda synd utskrapas må med fart.

Ach, lyd förmaningen, min christen, alla dagar,
På thet at synden tig ej någonnsin bedrager,
Ell' kommer uppå fall, ja, för i siäla-nöd,
Ther tu i helfvetet får smaka evig död!

Första söndagen efter Påska.

Text: 1 Joh. V: 4 ad 10 med.

I tränne vitnens mun, ell' trennes, sanning måste

Bestå, så biuder Gud sitt folck, ehvad thet kosta Kan, lif ell' egendom. Johannes äfven lär', Uti epistelen, oss vitnen visar här,

Guddomelige, them vi mycket vähl behöfva,
At ingen salighet och lif oss må beröfva;
Men vissa måge vi städz vara, at vår troo,
Ståndachtig vara skal, hvar af vi finna ro,

Ej på ett fabelvärck sig grundar, men på sanning, Ej är ett skrymterij, men har lijfachtig känning, At Jesus Christus är, i hvilko alla få

All salighet, som tro och i Gudz budord gå.

Nu medan alle vi af Gudi födde äre

Och genom vatn, blod och andan blifvit skäre,
Så lät oss strida nu mot verlden kraftelig,
At segren finnas må, min vän, hoos tig och mig.

Ej någon annan kan then onda verlden vinna,
Än then som stadigt tror, thet måste vi besinna,
At Jesus är Gudz Son, therföre trogen blif,
Och bed: O, Herre Gud, min tro tu styrko gif!

Andra söndagen efter påska.

Text: 1 Pet. II: 21 ad fin.

Then lem vist blyas må, som glädie mycken drifver,

När hufvudet är kranckt och mycket skadat blifver.
Hvar menniskia, som ej vil korsset bära hår
Med stadigt tolamod, han är ej Christo när,

Han ställer sig ej rätt, som Christi lemmar ägnar, Han Jesum, Herren god, som thet sig bör ej fägnar. Men tu, min christna vän, som kär tin Jesum har, Kom bijt och hör uppå, hur' han all smälek bar

Med tålamod; ty när han svårlig bannat blifver,
Ej något banne-ord tilbakars nånsin gifver,

Ej lyffte munnen up at hotas, när han led.
Kom hit, o menniskia, och fölg tu samma sed;

Ty Christus all vår synd på träd i sin lekamen
Har offrat, på thet tu skal döda synda-vahnen,
Rättfärdig lefva bär, och följa fotspår hans,
Tig lägga vinning om tålmodighetens glantz

Uti thet lidande, som tig kan snart påkomma,
Vähl vetandes at the, som uti verlden fromma
Nu lefva vilja, måst' en stor bedröfvelse
Utstå; men äntelig Gudz rijke undfå the.

Tredie söndagen efter Påska.

Text: 1 Petr. II: 11 ad 21.

En främling är ej född uti then samma orten,

Ehvar han vistas kan, om födan han, som hiorten
Til vatnet, söker sig, när hetan kommer på.
I verlden menniskian en främling är också.

Tu är en pelegrim, min vän, och jag ej minder;
Lät ingen verdslig ting tig giöra något hinder,

För kötzlig lusta snöd med flijt förvara tig;
Dinæ förvetenhet var henne skadelig.

Then öfverhet, som är, hon är af Gudi sänder,
Ty gifver hvar och en sin öfverbet, hvad länder
Och hörer henne til, så äst tu Gudi kär,
Men then olydige, af Belials barn han är.

Tu glöm ej nästan bort, men visa hvar man heder, Jämn-christnom älska högt, the äro tine bröder;

Men öfver alt tin Gud, god christen, fruchta städz, Så blifver salig tu och lycklig alleledz!

Är tu en tienare, så vijsa Herren lydna
Och underdånighet, thet är tin rätta prydna;
Tu skal i himmelen få lönen mycket rijk,
Och bli the helige Gudz änglar ganska lijk.

XIII: 4.

Fierde söndagen efter Påska.

Text: Jac. I: 17 ad 22.

Af Eden gick en ström, som sedan sig fördelte

I fyra hufvud flo'r, at vatnet icke felte

Uti then lustgård, som af Herren plantad var.
En lefvand källa är vår Gud, som vatn har;

Han fuchtar ört'gård sin, thet är hans dyra kyrka,
Then han af sin miskund förlänar kraft och styrka;
Han liusens fader är, som gifver gåfvor all'
Gode, fullkomlige, beskyddar ifrån fall.

Natursens gåfvor han oss rundeligen skiäncker,
Sin nåde gåfvor med: säll then som thet betänker!
Han tig och mig, min vän, på nyo hafver födt,
Therföre se nu til, tu lefvande ey dödt

Hans förstlings creatur skal vara, then föröfvar
Försichtighet i alt och ingen tid bedröfvar

Sin nåde-fulla Gud, med öra eller mun,
Ell' genom bitterhet och vrede någon stund;

Men all orenlighet och onsko låten fara,

Thet är, all synd och last, af hvad namn hon kan vara. Förifras icke, när reen sanning säjes tig

Utaf Gudz belga ord, min vän, thet skadar tig.

« FöregåendeFortsätt »