Sidor som bilder
PDF
ePub

Fierde dag Påska.
Text: Actor. III: 12 ad 21.

I Jesu dyra namn apostlen Petrus giorde
En krympling frisk och sand. När folcket thet försporde,

Straxt lupo en och ann' af undran innerlig
Til Petrum alle stätt at låta lära sig.

A postlen thetta tog i acht, begynte lära,
Allenast drifva thet, som länder til Gudz äbra;

Om Jesu lidande predikade ban mäst,
Onu hans apståndelse klart lärde han ther näst.

Beviste at then man, som krympling nyss har varit,
Har uti Jesu damp stor hugnad nu förfarit

Enär han lemmarne uti sin ganska kropp,
Kan bruka rättelig, så at han snäller lopp-

Ej glömmer Petrus bort förmaning god framföra
Til bättring, ty ban vil an satans list förstöra;

Tberföre säger haa: Så bättren eder snart,
At eder leda synd utskrapas må med fart.

Ach, lyd formaningen, min christen, alla dagar,
På thet at synden tig ej någonnsin bedrager,

Ell' kommer uppå fall, ja, för i siäla-nöd,
Ther tu i belfvetet får smaka evig död!

[ocr errors]

Första söndagen efter Påska.

Text: 1 Joh. V: 4 ad 10 med.

I

tränne vitnens mun, ell' trennes, sanning måste Bestå, så biuder Gud sitt folck, ehvad thet kosta

Kan, lif ell' egendom. Johannes äfven lär',
Uti epistelen, oss vitnen visar här,

Guddomelige, them vi mycket väbl beböfva,
At ingen salighet och lif oss må beröfva;
Men vissa måge vi städz

vara,

at vår troo, Ståndachtig vara skal, hvar af vi finna ro,

Ej på ett fabelvärck sig grundar, men på sanning,
Ej är ett skrymterij, men har lijfachtig känning,

At Jesus Christus är, i hvilko alla få
All salighet, som tro och i Gudz budord gå.

Nu medan alle vi af Gudi födde äre
Och genom vatn, blod och andan blifvit skäre,

Så lät oss strida nu mot verlden kraftelig,
At segren finnas må, min vän, hoos tig och mig.

Ej någon annan kan then onda verlden vinna,
Än then som stadigt tror, thet måste vi besinna,

At Jesus är Gudz Son, therföre trogen blif,
Och bed: 0, Herre Gud, min tro tu styrko gif!

Andra söndagen efter påska.

Text: 1 Pet. II: 21 ad fin.

Then lem vist blyas må, som glädie mycken drifver,
När bufvudet är kranckt och mycket skadat blifver.

Hvar menniskia, som ej vil korsset bära bär
Med stadigt tolamod, han är ej Christo när,

Han ställer sig ej rätt, som Christi lemmar ägnar, Han Jesum, Herren god, som tbet sig bör ej fägnar.

Men tu, min christna vän, som kär tin Jesum bar, Kom bijt och hör uppå, hur han all smälek bar

Med tålamod; ty när han svårlig bannat blifver,
Ej något baone-ord tilbakars nånsin gifver,

Ej lyffte munnen up at botas, när han led.
Kom hit, o menniskia, och fölg tu samma sed;

Ty Cbristus all vår synd på träd i sin lekamen
Har offrat, på thet tu skal döda synda-yahnen,

Rättfärdig lefva bär, och följa fotspår hans,
Tig lägga vioning om tålmodighetenş glantz

Uti thet lidande, som tig kan snart påkomma,
Väbl vetandes at the, som uti verlden fromma

Nu lefva vilja, måst' en stor bedröfvelse
Utstå; men äntelig Gudz rijke undfå the.

Tredie söndagen efter Påska.

Text: 1 Petr. II: 11 ad 21.

En främling är ej född uti then sanma orten,
Ebvar han vistas kan, om födan ban, som hiorten

Til vatnet, söker sig, när hetan kommer på.
I verlden menniskian en främling är också.

Tu är en pelegrim, min vän, och jag ej minder;
Lät ingen verdslig ting tig giöra något binder,

För kötzlig lusta snöd med flijt förvara tig;
Dinæ förvetenhet var benne skadelig.

Then öfverhet, som är, hon är af Gudi sänder,
Ty gifver hvar och en sin öfverbet, hvad länder
Och hörer benne til, så äst tu Gudi kär,
Men then olydige, af Belials barn han är.

Tu glöm ej nästan bort, men visa hvar man heder, Jämn-christnom älska högt, the äro tine bröder;

Men öfver alt tin Gud, god christen, fruchta städz, Så blifver salig tu och lycklig alleledz!

Är tu en tienare, så vijsa Herren lydna
Och underdånighet, thet är tin rätta prydna;

Tu skal i himmelen få lönen mycket rijk,
Och bli the helige Gudz änglar ganska lijk.

XIII: 4.

Fierde söndagen efter Påska.

Text: Jac. I: 17 ad 22.

Af Eden gick en ström, som sedan sig fördelte
I fyra hufvud flo'r, at vatnet icke felte

Uti then lustgård, som af Herren plantad var.
En lefvand källa är vår Gud, som vatn har;

Han fuchtar ört'gård sin, thet är hans dyra kyrka,
Then han af sin miskund förlänar kraft och styrka;

Han lidsens fader är, som gifver gåfvor all'
Gode, fullkomlige, beskyddar ifrån fall.

Natursens gåfvor han oss rundeligen skiäncker,
Sin nåde gåfvor med: säll then som thet betänker!

Han tig och mig, min vän, på nyo bafver födt,
Therföre se nu til, tu lefvande ey dödt

Hans förstlings creatur skal vara, tben föröfvar
Försichtighet i alt och ingen tid bedröfvar

Sin nåde-fulla Gud, med öra eller mun,
Ell' genom bitterhet och vrede någon stund;

Men all orenlighet och onsko låten fara,
Thet är, all synd och last, af hvad namn bon kan vara.

Förifras icke, när reen sanning säjes tig
Utaf Gudz belga ord, min vän, thet skadar tig.

« FöregåendeFortsätt »