Fierde dag Påska. Text: Actor. III: 12 ad 21. I Jesu dyra namn apostlen Petrus giorde En krympling frisk och sund. När folcket thet försporde, Straxt lupo en och ann' af undran innerlig Til Petrum alle stätt at låta lära sig. Apostlen thetta tog i acht, begynte lära, Om hans upståndelse klart lärde han ther näst. Beviste at then man, som krympling nyss har varit, Enär han lemmarne uti sin ganska kropp, Ej glömmer Petrus bort förmaning god framföra Ach, lyd förmaningen, min christen, alla dagar, Första söndagen efter Påska. Text: 1 Joh. V: 4 ad 10 med. I tränne vitnens mun, ell' trennes, sanning måste Bestå, så biuder Gud sitt folck, ehvad thet kosta Kan, lif ell' egendom. Johannes äfven lär', Uti epistelen, oss vitnen visar här, Guddomelige, them vi mycket vähl behöfva, Ej på ett fabelvärck sig grundar, men på sanning, Ej är ett skrymterij, men har lijfachtig känning, At Jesus Christus är, i hvilko alla få All salighet, som tro och i Gudz budord gå. Nu medan alle vi af Gudi födde äre Och genom vatn, blod och andan blifvit skäre, Ej någon annan kan then onda verlden vinna, Andra söndagen efter påska. Text: 1 Pet. II: 21 ad fin. Then lem vist blyas må, som glädie mycken drifver, När hufvudet är kranckt och mycket skadat blifver. Han ställer sig ej rätt, som Christi lemmar ägnar, Han Jesum, Herren god, som thet sig bör ej fägnar. Men tu, min christna vän, som kär tin Jesum har, Kom bijt och hör uppå, hur' han all smälek bar Med tålamod; ty när han svårlig bannat blifver, Ej lyffte munnen up at hotas, när han led. Ty Christus all vår synd på träd i sin lekamen Uti thet lidande, som tig kan snart påkomma, Tredie söndagen efter Påska. Text: 1 Petr. II: 11 ad 21. En främling är ej född uti then samma orten, Ehvar han vistas kan, om födan han, som hiorten Tu är en pelegrim, min vän, och jag ej minder; För kötzlig lusta snöd med flijt förvara tig; Then öfverhet, som är, hon är af Gudi sänder, Tu glöm ej nästan bort, men visa hvar man heder, Jämn-christnom älska högt, the äro tine bröder; Men öfver alt tin Gud, god christen, fruchta städz, Så blifver salig tu och lycklig alleledz! Är tu en tienare, så vijsa Herren lydna XIII: 4. Fierde söndagen efter Påska. Text: Jac. I: 17 ad 22. Af Eden gick en ström, som sedan sig fördelte I fyra hufvud flo'r, at vatnet icke felte Uti then lustgård, som af Herren plantad var. Han fuchtar ört'gård sin, thet är hans dyra kyrka, Natursens gåfvor han oss rundeligen skiäncker, Hans förstlings creatur skal vara, then föröfvar Sin nåde-fulla Gud, med öra eller mun, Men all orenlighet och onsko låten fara, Thet är, all synd och last, af hvad namn hon kan vara. Förifras icke, när reen sanning säjes tig Utaf Gudz belga ord, min vän, thet skadar tig. |