Sidor som bilder
PDF
ePub

Åttonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Rom. VIII: 12 ad 18.

Ej vandra alla rätt, ty en del köttet följer,
Til tbess at äntelig fördömelse them höljer

Uti then kulan diup, som intet vatn har,
Hvars svalg är så befäst at thet ej ända tar.

Men at, min christen, tu och jag med tig tillijka
Ej måge obetänckt til sådant elend fijka,
Så lät oss med en hast igenom andans nåd
Slå kull all kötzsens värk, upsåt och onda råd;

Ty oss står thet ej an the spöda lustar tiena,
Eilvåra lemmar them til värn och vapen läna,

Ty vi til frachtan ej nå'n träldoms anda fådt,
Men som utvalde barn en frihetz anda nått.

Then anden med vår and' vet nogsamt vitne bära, Hur God oss arfrelott och barnskap täcbts förära,

At bvar och en bland oss, hvars andacht alfvar är Får tröstrikt bära fram sitt Abba fader kär.

Na then sig ställer så, som rätta barnen ägnar,
Gudz änglar visserlig han högeligen fägnar,

Han trones ändalyckt til en belöning har,
En siälens salighet, som aldrig ända tar.

Nionde söndagen efter Trinitatis.

Text: 1 Cor. X: 6 ad 14.

Then högst besittne Gud, fast han af grundlös nåde Beviste Israël sin godhet, och af våde

Them frälste på mång sätt, thet Moses vitne bär, Doch glömde mången bort sin Gud at hafva kär.

Mot honom bruto the med syndig lustar marga:
I slemt afguderi the voro mycket arga,

Thet stygga horeri bedrefvo the som mäst,
Och Christum frestade, som är vår högsta prest.

Israel knorrade fast svåra resor många,
Förthenskul fingo the til Canaan ej gånga,

Men blefvo dödade, på hvarjebanda sätt,
Therför' at the sin Gud ej ville tiena rätt.

Sij, sådant skrifvit är til varning för oss slla,
Then samma synder giör, han måst och ändtlig falla

I Herrans vredes hand. Min christen, sådant märk
Och giör tin högsta flijt at öfva gudlig värk.

Doch lita ej på tig och tina kraffter svaga,
Men bed at Herren Gud vil nådigt med tig laga

I alt ehvad tu tig i tiden företar,
Sij, evig lycka tu tå visserligen har.

Tionde söndagen efter Trinitatis.

Text: 1 Cor. XII: 2 ad 12.

I

andlig ting ej vij förmå thet ringsta göra, Om andans värkan ej vår siäl får kraftigt röra

Med siälens rätta spijs, som är Gudz rena ord,
At bon, som förr var död, blir såledz lefvand' giord,

Oss ämbetz-gåfvors krafft Gudz ande ymnigt delar,
Så at hvad för vår siäl är nödigt aldrig felar.

Han ger them visdom nog om all Gudz bemlighet,
Som visa sku tbem väg, som bär til salighet.

En an'han trona ger, en an' belbregda gåfvor,
En an' propbetisk and, en annan andra båfvor,

Hvars namn och til en del apostlen här til lagt,
Se'n han oss i gemen först andans ämbet sagat.

Och fast Gudz gåfvors mått på mång sätt äro gifna, Bör the then Helga And' med vyrdning bli tilskrifna,

Ty ban then guden är, som med sin värkand' nåd Uplyser, styrer oss til goda värk och råd.

Doch genom Sonen oss Gud thessa gåfvor gifver
Uti tben Helga And, fast skriften them tilskrifver

Gudz anda synnerlig, som är med bägges ett,
Ty hvad en af them gör, thet är af allom skedt.

Elfte söndagen efter Trinitatis.

Text: 1 Cor. XXV: 1 ad 11.

Vid handen Paulus här 988 klart och tydligt gifver, At all then lära, han i sine skrifter drifver,

År viss och at han fådt, ehvad ban androm lärdt, Utaf then högste Gud; ty är thet mycket värdt.

Med många starka skiäl ban Christi död bevisar Och thes upståndelse, hvars krafft han se'n beprisar,

Hälst som tben skattas bör för grunden til vår tro, Som öpnar siälen väg til oförgänglig ro.

Ty såsom syndens macht vår Jesum bar afifvat,
Så bar opståndelsen oss lijf och sällhet gifvit;

Och som hans belga kropp i grafven lades nijd
At in til tridie dag ther hvila uti frijd,

Så skola kroppar vår' i grafven icke blifva,
Men när thet Gudi täks, skal ban them krafter gifra

At möta then med frögd, som oss bar hulpit bäst,
När oss vårt sýodafall med döden botad' mäst.

Gud gif therför oss nåd i tijd at synden döda
Och honom tacka rätt, som lossat oss af möda,

På thet vi äntlig sidst, må stanna hvar med an',
Ther ingen död ell' ondt oss nånsin drabba kan!

Tolfte söndagen efter Trinitatis.

Text: 2 Cor. II: 4 ad fin.

Dom Abraham sin dräng sänd' ut at bustru taga Åth Isac, sonen sin, så vil och Herren laga

At herdarne bans Son må fy en täcker brud, Hvars siäl bör vara prydd i reper jungfru skrud.

Nār the en sådan tienst med alfvar vilja gióra,
Beböfva tbe full vist, at then med krafft utföra,

Beqvämlighet af Gud, som lärer bästa sätt,
At dela Herrans ord med trohet rent och rätt.

I gamla testament Gudz ord vist voro klara,
I nya testament the klarare månd' vara,

Hälst tbe rättfärdighet predika tröstelig
Them allom, som med tron tilägna Jesum sig.

Ty lär nu med all slijt oss, christne men’skior, följa
Gudz ord, at täckelse vår hiertan ej må bölja

Och stänga liuset bort, men at vi städze må
Med uptäckt ansichte Gudz klarhet skåda få,

På thet vi hos vår Gud förklarade må blifva
Til sådant hlarhetz sken, thet ingen kan beskrifva,

Men ho församlig är, ban undre ej ther på,
Om ban i evighet i mörkret måste stå.

« FöregåendeFortsätt »