Sidor som bilder
PDF
ePub

Trettonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Gal. III: 16 ad 23.

Med stafven pilten ej upväcktes från the döda,

Som af Elisa doch blef väckt med liten möda;
Så geck med menniskian, tå hon i synd var död
Och ej med lagsens staf kund' hielpas utaf nöd.

Therföre Herren Gud, som på sitt löffte tänckte
Qch testament, ban oss af nåde Christum skiänckte,
Then ban utgifvit har til theras siälars ro,
Som til sin lefnadz slut på honom vilja tro

Therför' tin Jesum kär med trona städz omfatta, Hvar af tu endast kan för Gud tig salig skatta; Och tina goda värk bevisa flitelig,

At tron sin fruchter bär och ej är död i tig.

Men hvad vil lagen tå, månd' han och nyttig vara? Han ther til kommen är at synden uppenbara,

Ja, han vil med sitt hot til Christum tuchta tig, At tu tig hans förtienst tilägnar stadelig.

Therför och skrifften alt har under synd beslutit,
På thet rättfärdighet til oss skal finnas flutit

Af idel grundlös nåd med Jesu Christi tro
Til then, på trones grund med alfvar' söker bo.

Fiortonde söndagen efter trinitatis.

Text: Gal. V: 16 ad 25.

0

menniskia tig bör i andanom städz vandra,
Så lärer Paulus här och vil tu skal förandra
Tin synda-väsende och fly alt kiötz begär,
Ty anden mot vårt kött och lustar stridig är.

Gudz ande och vårt kött the äro stridand' furstar
I alt vårt lefverne, men säll är then sig rustar
At följa andan åt i kärlek, frid och frögd,
I kyskhet, mildhet, tro och är i Gudi nögd,

Han salighet förvist hos Gud i himlen vinner;
Men then, med kötsens värk förlustar sig, han finner
En gång ett evigt qvahl, som blir hans sidsta löhn
I afgrundz diupa dy, then svafvel-brännand siön;

Ty kötsens gierningar the äro uppenbara,
The sätta för vår siäl en falsk och listig snara:
Orenlighet, hoor, mord, hat, nijt, afguderi
Samt truldom, ovänskap, kif, trätor och parti.

Men gack, min christen, nu at köttet titt korssfästa,
Lät andan styra tig, han söker alt titt bästa.

O Gud, tre-enige, tu gif oss nåd ther til,
At vandra så vår verld, som tu thet hafva vil!

Femtonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Gal. V: 25, 26. XXVI: 1 ad 17.

Som Gud i Jesu död täcktz sig med oss förlijka,
At vi nu barnskap fådt, så lät oss alla fijka
At styra våra värk och tanckar hvarje dag
Alt efter andans råd och varning i Gudz lag.

Ty then är sålig vist, som bättrings tiden achtar
Och med alt sitt begär til bimla-frögden trachtar
Hälst som han vet, at Gud ej vil nån syndars död,
Men söker med all fit at hielpa then uhr nöd.

Ther näst beflitom oss at fly ähr'girigheten
Och åtrå fåfäng prijs, ty Gud högmodigheten
Som en fördömlig synd med alfvar emotstår,
Men gifver nåden sin åt then, som ödmiuk går.

Se'n bör man syndare, som utaf svaghet falla,
Med all sachtmodighet til Herren åter kalla

Och se uppå sig sielf at man ej frestas må,
Men köttet, diefvulen och verlden emotstå

Tacksamma böra vi ock äfvenledes vara
Mot Gudz arbetare, som fliten sin ej spara

At lära oss Gudz ord. Men giöra godt ther näst
Oss läggom vinning om, them trognom aldramäst.

Sextonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Eph. III: 13 ad fin.

Ej skal man gifvas up ell' sorgse therför' gånga,

At svåra sorgedar infalla ganska många,

För en och annan siäl, som gudligt lefva vil,
Ty stor bedröfvelse them altid faller til.

Men dag- och stundelig vår mun och hierta böja
Til Gud, vår fader kär, och bönesuck uphöja,
At ban utaf sin nåd oss krafter gifva må,
På thet vår siäl til strid må väl beväpnad stå.

Vil tu som et Gudz barn och nyfödd christen lefva,
Så lägg tig vinning om, at Christus stetz må blifva
I tin dyrköpta siäl, ther genom trona boo,
Så finner tu tilväxt och samvetz frid och roo.

Beflita tig ther näst at hafva fasta rötter
Uti kärlekenom, at tu ej blir nedstötter,

Som trädet, stötz omkull, då stormen kör ther på,
När röttren intet väl i jorden faste stå.

Men Gud, som rijkt förmår med oss i nåde göra
Långt öfver thet, som vi förmå med bön framföra,
Honom ske pris och lof af oss i allan tid
I Jesu Christi namn, som är vår frälsar' blid.

Sjuttonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Eph. IV: 1 ad 7.

Rätt enighet är god, therför och Abram sade

Til broder sonen Loth, när theras herdar hade
En träta mellan sig: Ach, käre, låtom ej
Nå'n träta yppas mer emellan dei och mei.

Vinlägger therför' e'r at hålla andans enhet,
Och fridsens gyllne band bevara i all renhet
Samt med sachtmodighet undra hvars annars fel,
Hälst som vi alla ha' i samma svaghet dehl.

Ty som en enda kropp kan hafva många leder,
Och en then andra ej til någon tvedrächt leder,
Men hällre hvar för an' all möjlig omsorg bär,
Så bör och enighet bland christnom bållas kär.

Vi ha ju samtelig fådt kallelse allena
På enahanda sätt af Gud til trona rena;

The trogna hafva ju ock blifvit Christi kropp,
The ha ett doop undfådt och alt ett sällhetz hopp.

Bort, bort förthenskul, bort med alla them, som strida Mot samma lära ren och vilja intet lida

Gudz andas enhet god, ej eller fridsens band.

Vee them, the undfå vist sin debl hos mörksens and!

« FöregåendeFortsätt »