Sidor som bilder
PDF
ePub

Trettonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Gal. III: 16 ad 23.

Med stafven pilten ej upväcktes från the döda,
Som af Elisa doch blef väckt med liten möda;.

Så geck med menniskian, tå hon i synd var död
Och ej med lagsens staf kund' bielpas utaf nöd.

Therföre Herren Gud, som på sitt löffte tänckte
Qcb testament, ban oss af nåde Christum skiänckte,

Then han utgifvit bar til theras siälars ro,
Som til sin lefnadz slut på honom vilja tro

Therför' tin Jesum kär med trona städz omfatta,
Hvar af tu endast kan för Gud tig salig skatta;

Och tina goda värk bevisa ditelig,
At tron sin fruchter bär och ej är död i tig.

Men hvad vil lagen tå, månd' han och nyttig vara? Han ther til kommen är at synden uppenbara,

Ja, han vil med sitt hot til Christum tuchta tig, At tu tig bans förtienst tilägnar stadelig.

Therför' och skrifften alt bar under synd beslutit,
På thet rättfärdighet til oss skal finnas flutit

Af idel grupdlös nåd med Jesu Christi tro
Til then, på trones grund med alfvar' söker bo.

Fiortonde söndagen efter trinitatis.

Text: Gal. V: 16 ad 25.

O menui
menniskia tig bör i andanom städz vandra,

i
Så lärer Paulus här och vil tu skal förandra

Tin synda-väsende och fly alt kiötz begär,
Ty anden mot vårt kött och lustar stridig är.

Gudz ande och vårt kött tbe äro stridand' furstar
I alt vårt lefverne, men säll är then sig rustar

At följa andan åt i kärlek, frid och frögd,
I kyskhet, mildhet, tro och är i Gudi nögd,

Han salighet förvist hos Gud i bimlen vinger;
Men then, med kötsens värk förlustar sig, ban finner

En gång ett evigt qvabl, som blir hans sidsta löhn
I afgrundz diupa dy, then svafvel-bräynand siön;

Ty kötsens gierningar tbe äro uppenbara,
Tbe sätta för vår siäl en falsk och listig snara:

Orenligbet, hoor, mord, bat, nijt, afguderi
Samt truldom, ovänskap, kif, trätor och parti.

Men gack, min christen, nu at köttet titt korssfästa,
Lät andan styra tig, han söker alt titt bästa.

O Gud, tre-enige, tu gif oss nåd ther til,
At vandra så vår verld, som tu thet hafva vil!

Femtonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Gal. V: 25, 26. XXVI: 1 ad 17.

Som Gud i Jesu död täcktz sig med oss förlijka,
At vi nu barnskap fådt, så lät oss alla fijka

At styra våra värk och tanckar hvarje dag
Alt efter andans råd och varning i Gudz lag.

Ty then är salig vist, som bättrings tiden achtar
Och med alt sitt begär til bimla-frögden tractar

Hälst som ban vet, at Gud ej vil nån syndars död,
Men söker med all Ait at bielpa then uhr nöd.

Tber näst beflitom oss at fy ähr’girigheten
Och åtrå fåfäng prijs, ty Gud högmodigheten

Som en fördömlig synd med alfvar emotstår,
Men gifver nåden sin åt then, som ödmiuk går.

Se'n bör man syndare, som utaf svaghet falla,
Med all sachtmodighet til Herren åter kalla

Och se uppå sig sielf at man ej frestas må,
Men köttet, diefvalen och verlden emotstå.

Tacksamma böra vi ock äfvenledes vara
Mot Gudz arbetare, som fliten sin ej spara

At lära oss Gudz ord. Men giöra godt ther näst
Oss läggom vinning om, them trognom aldramäst.

Sextonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Eph. III: 13 ad fin.

Ej skal man gifvas up ell' sorgse therför gånga,
At svåra sorgedar infalla ganska många,

För en och annan siäl, som gudligt lefva vil,
Ty stor bedröfvelse them altid faller til.

Men dag- och standelig vår mun och hierta böja
Til Gud, vår fader kär, och bönesuck upböja,

At ban utaf. sin nåd oss krafter gifva må,
På thet vår själ til strid må väl beväpnad stå.

Vil tu som et Gudz barn ocb nyfödd christen lefva,
Så lägg tig vinning om, at Christus stetz må blifva

I tio dyrköpta sial, ther genom trona boo,
Så finner tu tilväxt och samvetz frid och roo.

Beflita tig ther näst at bafva fasta rötter
Uti kärlekenom, at tu ej blir bedstötter,

Som trädet, stötz omkull, då stormen kör tber på,
När röttren intet väl i jorden faste stå.

Men Gud, som rijkt förmår med oss i nåde göra
Långt öfver thet, som vi förmå med bön framföra,

Honom ske pris och lof af oss i allan tid
I Jesu Christi namn, som är vår frälsar' blid.

Sjuttonde söndagen efter Trinitatis.

Text: Eph. IV: 1 ad 7.

Rätt enighet är god, therför och Abram sade
Til broder sonen Lotb, när theras berdar bade

En träta mellan sig: Ach, käre, låtom ej
Nå'n träta yppas mer emellan dei och mei.

Vinlägger therför' e'r at bålla andans enhet,
Ocb fridsens gyline band bevara i all renbet

Samt med sachtmodighet undra hvars anpars fel,
Hälst som vi alla ha' i samma svaghet debl.

Ty som en enda kropp kan bafva många leder,
Och en tben andra ej til pågon tvedräcbt leder,

Men bällre hvar för an' all möjlig omsorg bär,
Så bör och enighet bland cbristnom bållas kär.

Vi ba ju samtelig fådt kallelse allena
På enahanda sätt af Gud til trona rena;

The trogna bafva ju ock blifvit Christi. kropp,
Tbe ha ett doop undfådt och alt ett sällbetz bopp.

Bort, bort förthenskul, bort med alla them, som strida
Mot samma lära ren och vilja intet lida

Gudz andas enbet god, ej eller fridsens band.
Vee them, the undfå vist sin debl bos mörksens and!

« FöregåendeFortsätt »