Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

pastor ute på kyrkoplatsen, dit han förmodligen begifvit sig, för att se till, hvad han möjligen kunde uträtta med ord. Han stod omringad af folket från alla sidor; men hans röst fick sällan eller aldrig höras, man stormade från alla håll och skrek, ingen hörde den andra och knappt nog sig sjelf. Nu deremot var allt tyst och stilla. Den omtalade bonden, som inkom med sin klagoskrift vid visitationen, hade varit den högsta läsare i Arvidsjaur och kallades derföre biskop. Man hörde under högsta läsareyrseln ofta frågas: Hvem tror du på? och svaras: På en Jan Jansa

# och en Jon Jansa. Denne sistnämnde var just

den omtalade biskopen. Nu var han totalt öfvergifven af sin församling och liknade en slagen hund, som slokar af helt skamflat. Allt röjde, att mannens hela väsende bestod af skrymteri och egoism, ett phartseiskt bemödande att passera för en rätt Israelit. Hans klagoskrift syntes vara ett

förtvifladt försök, att ännu en gång utmärka sig

och, om möjligt, återvinna ett förloradt anseende. Men omständigheterna voro alltför missgynnsamma: de utnötta lärornas förslöade åskviggar gjorde intet intryck. Imellertid förstod Rhén sin man rätt väl. Han beräknade saken så, att, om läsare-biskopen skulle emotse någon timmelig mehn eller förlust, skulle han nog sjelfmant återkalla sin skrift och derigenom en gång för alla högtidligen afsvärja sin lära, och hvarigenom allt skulle blifva tyst. Han tillbjöd sig således, inför visitationen, och yrkade, att jemnte läsaren inställas Lappmarken, 7.

[ocr errors]

inför consistorium i Hernösand, samt trodde, att läsaren, af grufsamhet för den långa, besvärliga och kostsamma resan, skulle finna sig föranlåten att afstå. Den uträkningen synes dock icke grundad på fullkomlig menniskokännedom. Ty, då mannens afsigt var att väcka uppseende och genom hvilka palliativ som helst återställa ett sjunket anseende, hade han till stor del vunnit sitt ändamål, genom en sådan vidtagen åtgärd. Han hade åtminstone till en början kunnat triumphera dermed, att saken var oafgjord, att han var åklagare, och presten anklagad, ett ord, som i menighetens begrepp är nästan synonymt med skyldig, och vid återkomsten hade han kunnat dikta ihop en för sig förmånlig saga. Enligt min tanka hade det varit rättast, att visitator föreställt honom, hvad äfventyr det är, att mot sin nästa upphäfva beskyllningar, som på heder och ära gå – sedan ålaggt honom atteuppgifva, hvari han ansåge irrlärigheten bestå, derpå afgifvit sitt yttrande, hvari säkert hela församlingen instämt, att beskyllningen ej fanns grundad, och hänvist parterna till verldsligt forum att göra de påståenden, omständigheterna kunde föranleda. Då skulle säkert åklagaren inom en dag ändrat tänkesätt och bekännelse. Man hade redan sett något dylikt. Det var nämligen en qvinna just här i Arvidsjaur, som var en stor läsare-prophetissa och med sina fanatiska declamationer upprörde hela församlingen. Men mennisko-naturens svaghet utöfvade äfven på henne sitt inflytande: hon ville gifva sig i äktenskap. Allt var afgjordt mellan contrahenterna, brölloppsdagen beramad, och tillrustningar gjorda. Den blifvande brudgummen begaf sig jemnte brudens giftoman till pastor att begära lysning. Rhén slår upp husförhörs- samt communion-boken och söker der igen den tillämnade brudens namn. Derpå svarar han: Den menniskan har på många år ej gått till Herrans Nattvard, och Kyrkolagen bjuder, att man skall anse en sådan för hedning. Hon predikar för , öfrigt en annan lära, än den vår församling har. Jag kan för en sådan person icke afkunna något Christligt äkta förbund. Vederbörande stodo der helt slagna. De sökte genom böner utverka ändring; men Rhén förblef orubblig. De bådo honom åtminstone gifva sig något råd, huru de i så fatta omständigheter skulle bära sig åt; men han förklarade sig intet råd veta. Slutligen framkastades den frågan: Hvad, om hon skulle omvända sig? Svaret blef: Christus och hans församling förskjuter ingen botfärdig syndare; återvänder hon till den Christna församlingens sköte, så hindrar henne intet att ingå ett Christligt äkta förbund. Det dröjde icke länge, inan hon kom, betygade ånger öfver sitt framfarna väsende, erkände sitt fel och lofvade bättring samt anmälde sig till Herrans Nattvard. Efter den stunden vek den prophetiska andan ifrån henne. Ett sådant affall måste naturligtvis öppna ögonen på den förvillade menigheten. Också var det der: af frukten känner man trädet, läsare-cheferna alltid en nagel i ögat. Med allt sitt skryt öfver andelighet, lyste verldsligheten dock alltför mycket

fram och röjde ulfven i fårakläderna. Att imellertid läsareväsendet så snart afstadnade i Arvidsjaur, det torde till en ganska stor del böra tillskrifvas v. Pastor Rhén. En man af denna energie, fasta och consequenta charakter samt utmärkta kunskaper, ej blott i hvad religionen rörer, utan ock samhällsordningen, var här på sin rätta plats. Läseriets motståndare funno i honom en fast och säker stödjepunkt, och fanatismens anfall mottogos till en början som vatten, öst på gåsen. Sedan läsare-cheferna, den ena efter den andra, blifvit framställda i sin nakenhet och förlorat allt förtroende, återvände förtroendet till presten, så mycket mer som det var en man, hvilken var det värd; och läseriet förlorade sin häftiga och tumultuariska charakter. En stor del af Arvidsjaurs allmoge kan väl ännu anses för läsa– re; men det vore önskligt, att all allmoge vore läsare på det sättet: ty omsorg om sitt andliga väl och deraf föranleddt forskande och grubblande i religionsböckerna bör visst icke anses för något ondt. Läseriet hade eljest från Skellefteå fortplantat sig till Arvidsjaur. Den sednare socknen är att anse såsom en coloni af den förra och står i närmaste förening och communication med sitt moderland. Skellefteå dialekt, seder och klädsel igenfinnas i Arvidsjaur, äfven luxen, dock mer i klädsel än förtäring, ty Lappmarkens fattigdom nekar förmågan att täfla i det sednare. Ett mode i klädsel, som varit i Stockholm, det igenfinner man efter ett par år i Arvidsjaur hos allmogen; det har kommit genom Skellefteå. Van

[graphic]

Iigen äro allmogens moder oföränderliga, såsom till exempel Dalkarlarnes och äfven i de flesta andra landskapen i Sverige. Distinctionen mellan ståndspersoner och allmoge är vanligen så skarp, att den sednare ej gerna kan blifva frestad att imitera de förra i klädseln och derigenom blifva indragen i modeverlden. Men i Skellefteå är detta svalg igenfyldt genom en mängd bönder, som drifva handel och sjöfart samt äro egare af sågverk o. s. v. Dessa handelsmän, sjö-captener och bruks-patroner, äro naturligtvis herrar, och de öfriga torde tänka: en an kan vara god som en an. Skellefteå socken öfvergår i folkmängd mer än tiodubbelt hvilken som helst af Westerbottens städer och täflar kanske med Umeå i handel och sjöfart, men öfverträffar säkert Piteå och Luleå. Handels-espriten har gripit invånarne nästan som en yrsel och nuancerar sig i otaliga gradationer från egaren af stora och vackra fartyg till den med några kramvaror i en spann kring bygden flackande drängen. Den finare verldens luxe och moder utgjuta sig genom dessa, såsom bloden genom arterer och ådror i kroppen, till den ringaste allmoge. Och, hvart det stora Skellefteå drar fram, dit följer Arvidsjaur, såsom jullen följer skutan. Dess population, cultur och allt har emanerat från Skellefteå. Men Arieplogs emanation är helt annan, såsom jag framdeles får tillfälle att visa. Redan olikheten i de båda socknarnas dialekter är högst frappant. Klädsel och lefnadssätt äro likaledes ganska olika. Med ett ord: Arieplog har med Arvidsjaur föga gemensamt.

« FöregåendeFortsätt »