jag en gång temligen för hans tydande på sig af alla bibelspråk. Under stridens hetta kastade han fram ett språk: J ären alle Gudar. Då sade jag: Nå, det gäller väl om oss, det ock? Han: Ja visst. Jag: Men då är ju jag ock Gud, ty jag måtte väl ock få lof att vara med ibland de der alle. Han: Ja, visst är du det. Jag: Nå, huru kan du gifva dig att disputera med mig, efter jag är Gud? Härpå följde en salva af skratt af alla närvarande.

Vid visitationen i Arvidsjaur förekom äfven en fråga om nya katechesens bruk. Största delen af det Svenska folket i Arvidsjaur läser ännu den gamla Svebelii kateches och vill ej veta utaf den Lindblomska, såsom i allmänhet alla Läsare hata nya religionsböcker. Visitator recommenderade väl den nya, och, på tillfrågan å allmogens sida, hvarföre de ej finge bruka den gamla, svarade han, att den gamla innehöll många origtiga och äfven falska läror: ett ganska förhastadt yttrande, som i den närvarande menighetens ögon satte visitators egen orthodoxi i en högst tvifvelaktig dager, hvarföre också från dem ett förtrytsamt yttrande hördes: det villja vi hafva bevis uppå. I allmänhet var väl här ej rätta stället att anställa en theologisk undersökning om den ena eller andra bokens bättre eller sämre beskaffenhet, utan endast erinra om Kongl. Maj:ts befallning, som påbjudit den nya katechesen såsom allmän lärobok i den Svenska församlingen. Utan olydnad och sidvördnad för densamma, kunde väl icke den nya katechesen förkastas. Icke desto mindre hin

drade intet, att hvar och en finge sjelf läsa och, om han så behagade, äfven lära sina barn den gamla, med villkor, att de sistnämnda ovillkorligen lärde sig den nya äfven och deri examinerades samt icke admitterades till Nattvarden, utan att kunna den. På detta sätt skulle den gamla katechesen småningom utträngas. De gamle äro naturligtvis anhängiga till det gamla, till farfars och morfars läror och plägseder; men det är väl otjenligt att låta deras skefva ensidighet gälla och råda. Skulle den grundsatsen varit gällande vid Reformationen, så skulle messa och Gudstjenst på många ställen ännu i dag förrättas på Latin.

I Arvidsjaur var, sedan v. Pastor Rhéns ditkomst, en ny kyrka byggd, som är ganska ansenlig och vacker, men endast af trä. Den gamla var förfallen och alldeles för liten åt församlingen. De, som uppbyggt den, hade väl aldrig anat den nya verld, som här skulle framstå. Ännu vid år 1770 bestod församlingen endast af omkring 300. personer, då den nu består af 1300. Den gamla kyrkan stod ännu qvar; men visitator tillstyrkte, på skedd hemställan, att den kunde bortauctioneras och borttagas, hvilket ock sedermera skedde. En bonde köpte den och uppsatte den på nya kyrkoplatsen till kyrkobyhus åt sig. Den af trä upptimrade kyrkogårdsmuren skulle deremot bibehållas, på det ej hundar och annat ofog måtte oroa de dödas ben. Visitator rådde äfven till inköpandet af en ny messeskrud. Den gamla messhaken var af kamelott, utsydd med röda rimsor och klutar

Kalkoner skulle

samt såg högst miserabel ut. ovillkorligen göra ett förtvifladt anfall på den, som komme i en sådan prydning.

I Arvidsjaur hafva redan betydligare byar börjat uppstå. De första Svenskar, som här bosatte sig, voro en klockare, som upptog Abborträsk, och en afskedad soldat från Skellefteå, som upptog Glommersträsk. Detta skedde på 1760talet. Den förre lefde ännu (1827), och hans son innehade hemmanet, som ännu var enstaka. Dock föddes här för närvarande 20 à 30 nötcreatur, och åboen var en förmögen man. I Glommersträsk deremot voro redan 9 grannar, och blott

mil derifrån ligger Lappträsk med 5 grannar O. S. V. Den ena af de tvänne första nybyggarne har, enligt trovärdiga och sammanstämmande berättelser, följande anmärkningsvärda omständighet inträffat med. Han begaf sig om våren med hustru och barn uppåt marken i största armod och brist. Han slog sig ned vid en förbiflytande å och uppreste der i en hast ett slags koja af ris och tallbuskar. Familjen förtärde om aftonen den sista matbit, som de hade, och hustrun sade bekymmersamt: hvad skole vi i morgon äta? Mannen svarade: Herren förser väl offret. Han hade, henne ovetande, satt ut en ryssja i ån, der han märkte, att abborrar fanns, och förtröstade härpå. Om morgonen fick han se en tjäderhöna, som satt sig i ett träd strax invid kojan. Han fällde denna med sin lodbössa, kastade in den i kojan och sade: der, mor, har du till frukosten. Derpå gick han vidare och lyckades äfven att få skju

ta en svan, som låg och samm i den omtalade ån. Han bar äfven denna till mor och sade: här har du till middagen. Uti sin ryssja fick han vidare en ansenlig mängd abborrar, "och efter den tiden har jag, Gud vare lof, ingen nöd lidit", hafva hans ord fallit sig, då han berättat det för en af mina sagesmän. Behjerten detta, J, som klingen med glasen vid bord, som svigta under tyngden af kräsliga rätter! Ser på foglarna under himmelen, heter det; de så intet och uppskära intet; men likväl föder eder himmelske fader dem. Jag kan här icke underlåta att egna en reflexion åt den vid sednare riksdagar väckta frågan om Lappmarkens läggande under landstunga, det är: deltagande i samhällets utgifter och bördor i lika grad med de öfriga invånarne i riket. Det gifves många, som med förtrytelse tala om Lappmarkens frihet från bevillning m. m. Härvid förtjenar anmärkas, att denna frihet icke är fullkomlig. De tyänne vigtigaste artiklarne i bevillningen äro tull och charta sigillata; härifrån är Lappmarken ej undantagen. De varor, vi köpa, äro förtullade, de handlingar, vi lösa, äro skrifna på charta sigillata. Hvad sjelfva hufvudsaken beträffar, eller Lappmarksfriheternas upphäfvande, så uppstå tvänne frågor: är det rätt? och är det nyttigt? Hvad det förra beträffar, så kan det väl alldeles icke anses för en afgjord sak, att frågan måste besvaras med ja, ty historien visar mera än ett högst allvarsamt nej. Lappmarken är hvarken den första eller den enda province i Europa, som haft sig speciella privilegier förunnade af den stat, den tillhört. Se

1

dan staten, genom sin regering, en gång gifvit ett landskap vissa privilegier, måste det blifva lika problematiskt, om den eger, utan samma landskaps uttryckliga medgifvande, återtaga dem, som det är osannt, att en, som gifvit en gåfva, eger att efter behag återtaga den. Men, hvilka fruktansvärda händelser ett sådant återtagande åstadkommit, det vittnar verldshistorien. Kränkningen af de Nederländska provincernas friheter kostade Spanska monarchien ett mer än 60-årigt krig och förlusten af sin politiska magt och storhet, sin rikedom och sitt välstånd. Böhmiska frihetsbrefvets upphäfvande kostade Tyskland millioner menniskors lif, och en 30-årig förödelse. Var dessa privilegiers upphäfvande orättvist, så kan väl den omständigheten, det man af Lappmarken ej har någon uppresning att befara, dock icke göra Lappmarksfriheternas upphäfvande rättvist. Att i fria samhällsinstitutioner, der rättigheten att endast sjelf beskatta sig utgör sjelfva grundvalen, det folk, som ej representeras, icke heller kan beskattas, det är en lära, som ett stort lands invånare i sednare tider med pennan och svärdet lika kraftigt bevisat och just på detta bevis, som de uppstigit till en af de största stater i verlden. Ingenting af allt detta låter tänka sig i afseende på Lappmarken; men jag har velat härpå fästa deras uppmärksamhet, som icke af omsorg för fäderneslandets bästa, utan af obetänksamhet eller provincial-afund, yrka Lappmarkens läggande under landstunga. För min del ville jag gerna gifva ej blott gods, utan ock lif, der jag visste, att det lände till fäderneslan