Sidor som bilder
PDF

Detta bidrog mycket dertill, att Läsare-väsendet ej fick inträde i Arieplog. Men hufvudsakligaste hindret var dåvarande pastorns, Prosten Sundelins, vaksamma och kraftfulla motstånd. Denne man hade i sin församling en mer oinskränkt magt, än Turkiska Sultanen i sitt rike. Man har väl tadlat honom såsom despotisk; men den djupa vördnad, hvarje Arieplogsbo egnar hans minne, vittnar, att hans oinskränkta magt var en aktningsvärd lärares och själasörjares magt öfver sina å– hörarcs sinnen, och den ordning, han under en stormig tid vidmagthöll, gör honom heder och visar, att han var på sin tid en af de mest utmärkta prestmän, som Lappmarken egde. Läsare-väsendet studsade, som sagdt är, mot hans anseende, och, fastän åtskilliga i tysthet började grubbla, så vågade dock ingen prophet uppträda. Inan han dog, hade andefebern i de angränsande socknarna redan till det mesta bortdunstat, och Arieplog har hvarken erfarit de mehnliga eller goda symptomerma af detta svärmeri. Ty, att läseriet äfven gjort något godt, är onekligt: ”vi lärde oss derigenom tänka”, sade en bonde i Arvidsjaur. I sjelfva verket blef mången härigenom väckt utur en slumrande likgilltighet för allt, som ej tillhör den sinnliga verlden, och genom denna väckelse har det mångenstädes fördelaktigt verkat på lefvernet. I Arvidsjaur hade läseriet tagit öfverhanden äfven hos Lapparne. Hos dessa saknade det likväl, till någon del, den stridlystna och, i synnerhet mot presterskapet, hätska charakter, som eljest utmärker det. Orsaken härtill torde vara den, att Luthers skrifter ej finnas öfversatta på Lappska språket. De hade endast Bibeln och några andra religions-böcker att läsa. I Qvickjock är en stor by eller, rättare sagdt, stam, Sirkas kallad, hvilken, jemnte Kaitom i Gellivare, var den råaste och mest barbariska i Lappmarken. Stölder, slagsmål samt till och med mord hörde här till ordningen för dagen. Äfven hit kom läseriet, och, såsom mig blifvit berättadt, skola sederna derefter helt och hållet hafva förändrat sig, så att Sirkaserna nu skola vara de mest religiösa, stilla och ordentliga Lappar. Inan jag öfvergår från detta ämne, vill jag anföra några anekdoter, hemtade utur stridens tummel mellan Läsare och Anti-läsare. I Arvidsjaur kom en af de sednare till en hufvudman för de förra och ställde sig, som vore han just i öfvergången. Mellan dem föreföll följande samtal: A. jag är en förskräckligt stor syndare, jag vet ej, huru jag skall bära mig åt. L. Det gör ingenting, bara du tror. A. Ja, men det är ändå fasligt, jag vill så stjäla. L. Stjäl fritt, det gör ingenting: vi hafva en, som har liquiderat för oss, och han har ock quitterat. A. Ja, men jag vill så göra hor. L. Gör fritt; det gör ingenting. A. Ja; men det är ännu något värre: jag vill så göra mordbrand. L. Bränn fritt; det gör ingenting, bara du tror. A. Ja; men det är just ditt hus, som jag har tänkt antända. L. Ja, se, det förändrar saken det, bror! Då ryckte den förra masquen från ansigtet och föreställde läsaren, hvilken rackare han vore, som uppmuntrade till alla slags laster och brott, endast det ej gällde honom. En gång kom en stor Läsare in i en stuga, der åtskilliga voro församlade, och sade i äkta läsareton: Jag har himmelrikets nycklar. Då sade en af dem, som der voro: Ja, har du dem, så har du stulit dem. Det är att märka, att mannen verkligen var känd för långa finger, som man säger. Mången Läsare utgifver sig ock för Christus sjelf. I Råneå skall varit en sådan Läsare-Christus, som bar på sina kläder med stora bokstäfver utsyddt detta språk: Jag är A och O, begynnelsen och ändan. I Arvidsjaur är ock ännu en Christus; men hans svärmeri är så eget, att det ej synes ega något sammanhang med läseriet. Hans troslära är eljest nästan enklare än Muhammeds och består i följande: Det finnes endast två synder, supa brännvin och röka tobak; afhåller man sig derifrån och tror på honom, så blir man salig. Frågan gäller ej starka drycker i allmänhet, ty han sjelf super cognak och rumm samt har, så " Christus han var, fått plikta för fylla, hvilket eljest är rart i Arvidsjaur. Han var förr kyrkovärd; men Rhén satte af honom med de orden: Sedan du blifvit Christus, så är det dig för simpelt att vara kyrkovärd i Arvidsjaur. Det är eljest läseriets hufvudsak, att misstyda bibelspråk och lämpa på sig både likt och olikt. När man säger åt läsaren: mer icke, varden J icke dömde, är man säker att få till svar: den andelige dömer allt och varder af ingo dömd. Jag var i Uppsala flera gånger i häftig dispute med en läsare, som var studerande och en af mina fränder. Honom beslog jag en gång temligen för hans tydande på sig af alla bibelspråk. Under stridens hetta kastade han fram ett språk: J ären alle Gudar. Då sade jag: Nå, det gäller väl om oss, det ock? Han: Ja visst. Jag: Men då är ju jag ock Gud, ty jag måtte - väl ock få lof att vara med ibland de der alle. Han: Ja, visst är du det. Jag: Nå, huru kan du gifva dig att disputera med mig, efter jag är Gud? Härpå följde en salva af skratt af alla närvarande. Vid visitationen i Arvidsjaur förekom äfven en fråga om nya katechesens bruk. Största delen af det Svenska folket i Arvidsjaur läser ännu den gamla Svebelii kateches och vill ej veta utaf den Lindblomska, såsom i allmänhet alla Läsare hata nya religionsböcker. Visitator recommenderade väl den nya, och, på tillfrågan å allmogens sida, hvarföre de ej finge bruka den gamla, svarade han, att den gamla innehöll många origtiga och äfven falska läror: ett ganska förhastadt yttrande, som i den närvarande menighetens ögon satte visitators egen orthodoxi i en högst tvifvelaktig dager, hvarföre också från dem ett förtrytsamt yttrande hördes: det villja vi hafva bevis uppå. I allmänhet var väl här ej rätta stället att anställa en theologisk undersökning om den ena eller andra bokens bättre eller sämre beskaffenhet, utan endast erinra om Kongl. Maj:ts befallning, som påbjudit den nya katechesen såsom allmän lärobok i den Svenska församlingen. Utan olydnad och sidvördnad för densamma, kunde väl icke den nya katechesen förkastas. Icke desto mindre hin

drade intet, att hvar och en finge sjelf läsa och, om han så behagade, äfven lära sina barn den gamla, med villkor, att de sistnämnda ovillkorligen lärde sig den nya äfven och deri examinerades samt icke admitterades till Nattvarden, utan att kunna den. På detta sätt skulle den gamla katechesen småningom utträngas. De gamle äro naturligtvis anhängiga till det gamla, till farfars och morfars läror och plägseder; men det är väl otjenligt att låta deras skefva ensidighet gälla och råda. Skulle den grundsatsen varit gällande vid Reformationen, så skulle messa och Gudstjenst på många ställen ännu i dag förrättas på Latin. I Arvidsjaur var, sedan v. Pastor Rhéns ditkomst, en ny kyrka byggd, som är ganska ansenlig och vacker, men endast af trä. Den gamla var förfallen och alldeles för liten åt församlingen. De, som uppbyggt den, hade väl aldrig anat den nya verld, som här skulle framstå. Ännu vid år 1770 bestod församlingen endast af omkring 300. personer, då den nu består af 1300. Den gamla kyrkan stod ännu qvar; men visitator tillstyrkte, på skedd hemställan, att den kunde bortauctioneras och borttagas, hvilket ock sedermera skedde. En bonde köpte den och uppsatte den på nya kyrkoplatsen till kyrkobyhus åt sig. Den af trä upptimrade kyrkogårdsmuren skulle deremot bibehållas, på det ej hundar och annat ofog måtte oroa de dödas ben. Visitator rådde äfven till inköpandet af en ny messeskrud. Den gamla messhaken var af kamelott, utsydd med röda rimsor och klutar

« FöregåendeFortsätt »