Sidor som bilder
PDF
[ocr errors][merged small]

kunna anföras. För 100 år sedan anade säkert ingen, att Lappmarken skulle blifva, hvad den redan är, och 100 år hädanefter kan Lappmarken vara, hvad ingen nu anar. Men den, som åt sig vill uppföda en häst att blifva en god och snäll trafvare samt stark lassdragare, han spänner honom ej som fölunge för en tung vagn. Att nu lägga hela tyngden af statsbördorna äfven på Lappmarken, det är att slagta kon, för att få all mjölken på en gång. Det är väl sannt, att i Lycksele, men förnämligast i Åsele, bönder finnas, till och med förmögnare än de flesta uti nästgränsande socknar. Det är väl sannt, att dessa ganska väl kunde gå ut med ett betala bevillning och alla andra landsutskylder. Men så finnas väl ock på något hvart ställe personer med enskild förmögenhet, som kunde förmå att utgöra 3- å 4-dubbelt så höga utlagor som nu; kan man deraf draga den slutsatsen, att Svenska folket i allmänhet förmår bära 3- å 4-dubbelt så stor tunga som nu? Den förmögenhet, som i Lappmarken någonstädes kan finnas, bidrager till landets säkrare och hastigare uppkomst och cultur. Det lärer svårligen nu mer gå an i Åsele och Lycksele att sätta sig ned tomhändt på ett ställe och vänta, att Gud förser offret. Hvar och en inser dessutom, det den, som är så fattig, att han för hvar dag måste genom jagt eller fiske söka sig föda, ej kan komma fort med att upparbeta sitt hemman. Om nu en bonde på ett gammalt godt hemman är egare till 3 å 4 tusen Rd., så tror jag, att denna förmögenhet kommer samhället bättre till pass, när han

delar ut den åt sina 10 å 12 barn, till att derigenom förskaffa sig det nödvändigaste att börja med, när de sprida sig åt alla håll, att tagå upp nybyggen, gifta sig och bosätta sig, än om han skänkte den hel och hållen åt statscassan och lemmade sina barn i nödvändighet att träla bort sin tid som tjenstehjon. Ingen blir derpå rik, att de få förmögna, som kunna finnas i Lappmarken, utarmas genom utlagor; men samhället förlorar dervid, på samma sätt som åkermannen förlorar, om sparfvarne uppäta det sädeskorn, han utstrött i sin åker. För öfrigt, om #5 af Lappmarkens invånare är i det tillstånd, att den kan bära landstungan, så vore den för de öfriga ## alldeles odräglig. Ett folk, hvars bröd består af agnar och sådor, hvars hela capital illa nog förslår att köpa sig koksalt, bör ingen afundas.

Tisdagen (den 6 Febr.) begåfvo vi oss på resan till Arieplog. Fogde, fiscal, prester, borgare och bönder i stora skaror; somliga körde med häst, och somliga med rehn, somliga rännde. Presterna voro 4: Burman, Fjellström, Rhén och jag; härtill kommer Studeranden Lindahl. Borgrarne voro de 7 ofvannämnda handlandena från Piteå samt några handelsbetjenter. Herrar Hofverberg, Schildt, Genberg och Helleday icke att förglömma. Vi alla körde med häst, utom några af handelsbetjenterna, som körde med rehn. Största delen af den menige allmogen bestod af Lappar,

Lappmarken, 8.

116

man kan sluta, att han måste vädra den, fast den ligger under djup snö. Också skulle han väl eljest stå sig rätt illa och utmatta sig med mycket fåfängt arbete, ty, att genom 2 alnars djup snö gräfva sig till bar mark, är ej litet arbete, till och med för en menniska med skofvel, så mycket mera för en rehn, som endast har en klöf att ösa med. När snön är mycket djup, lider imellertid rehnen brist, och de små rehnarne, som ej sjelfva förmå gräfva så djupt, måste hålla till godo att snoka i groparna, som de stora gräfvit, och äta, hvad de ratat och förkastat, Aldra värst för rehnbetet är den så kallade flen, det vill säga en is, som lägger sig på marken vissa höstar. Om köld inträffar omedelbart på regn och snöslask, så tillfryser allt, hvad på marken finnes, i en sådan isskorpa, som hindrar rehnen att få löst något. Detta är Lappens svåraste oår. Deras rehnar lida hungersnöd hela den långa vintern och dö som flugor. Laf på träden är då deras enda uppehälle, och Lappen måste arbeta hela dagarna att fälla sådana lafträd. Mycken skog blir på detta sätt förödd. Han har ock svårt att hålla sina rehnar tillsammans vid sådana tillfällen; de skingra sig åt hvar sitt håll kring träden att söka laf, så långt upp de nå. Äro då vargar i landet, så är olyckan fullkomlig. De uppsnappa och rifva ihjäl de kringspridda rehnarna. Tjuocke (flen) är, med ett ord, den största olycka, som Lappen känner. Mången rik Lapp blir på ett enda flenår (tjuocke-jape) alldeles utfattig. Bland olyckor för Svenskar kan intet an

[ocr errors]

nat härmed jemnföras än vådeld för den, hvars hela egendom består i ett hus. Folkmängden i en Lappförsamling kan genom tjuocke på ett enda år minskas med #. De, som förlorat all sin egendom, begifva sig till Norrige eller ned på landet att tigga. I hållstugan voro äfven några Arieplogsboer, ditstämda för det redan förut omnämnda skjutsombytet. Sådana betingade skjutsbönder hafva här fått vänta stundom flera dygn, och det värsta dervid har varit,$att deras medförda hö blifvit slut, så att hästarne måst lida hunger. Det synes nästan obilligt, att resande ej skola vara förbundna till något ansvar eller ersättning för sådant. Mig synes vara billigt, att, sedan den skjutsande väntat 12 timmar för intet, han bör hafva 1 skilling Banco för hvarje timma, han derutöfver väntar, samt vara berättigad att resa hem, sedan han väntat 48. Man kan väl icke här bestämma timman för sin ankomst; men på dagen bör man icke manquera. Äfven är det en stor olägenhet för de skjutsande, om den resande medför eget åkdon. De måste då lemma sin färdskrinda, den de måst medhafva för hö åt hästen, och sedan göra en enkom resa, för att afhemta den. Det synes nödigt att bestämma, det de, som begagna skjutsombyte vid Storbodan, måga derifrån begagna skjutsbondens färdskrinda, derest ej särskild öfverenskommelse med honom kan träffas. Också är den olägenheten, när man begagnar eget åkdon, att det stundom ej passar efter vägen. Ty, om distancen mellan medarna är olika med den i orten brukliga, så händer, att den ena meden följer med randen, men den andra går utom, hvarigenom åkdonet går snedt och tungt. Smala medar äro nästan obrukbara för den lösa vägens skull. Vi ankommo till Långviken sent om aftonen, då folket redan laggt sig. De handlande, som begifvit sig från Arvidsjaur något tidigare än vi öfriga, lågo här. Det är deras vanliga nattquarter mellan Arieplog och Arvidsjaur. De hade ett eget rum. I hvardagsrummet var hela golfvet betäckt med Lappar, som lågo der, på sätt redan beskrifvet är, med hufvudet öfver hvarandra. Oss var icke rum i härberget. Den, som först kommer till qvarnen, får först mala. Vi fortsatte vår resa och ankommo om natten till Kasker. Man körde något strängt på detta hållet, hvarföre jag, som med min häst, Slompen kallad, körde efterst, ej hann fram förrän ungefärligen en half timma efter de öfriga. Såsom Lapparne i Långviken lågo utbredda öfver golfvet, så ungefärligen lågo herrarne här, dock med den skilnad, att de ej begagnade hvarandra till hufvudkuddar, utan sina slädkläder. Det fanns i rummet en säng, som, per consensum tacitum, lemnades för de medföljande fruntimmerna, Fru Rhén och Mamsell Edin. På golfvet fanns ännu en plats ledig helt nära spiseln; den occuperade jag och erhöll derigenom, ehuru sednast ankommen, den bästa platsen, som förmodligen ej ända dittills blifvit obesatt, derest ej hettan hållit vederbörande på distance, då de utbredde sig. Vi ha

i

« FöregåendeFortsätt »