Sidor som bilder
PDF
ePub

nat härmed jemnföras än vådeld för den, hvars hela egendom består i ett hus. Folkmängden i en Lappförsamling kan genom tjuocke på ett enda år minskas med . De, som förlorat all sin egendom, begifva sig till Norrige eller ned på landet att tigga.

I hållstugan voro äfven några Arieplogsboer, ditstämda för det redan förut omnämnda skjutsombytet. Sådana betingade skjutsbönder hafva här fått vänta stundom flera dygn, och det värsta dervid har varit, att deras medförda hö blifvit slut, så att hästarne måst lida hunger. Det synes nästan obilligt, att resande ej skola vara förbundna till något ansvar eller ersättning för sådant. Mig synes vara billigt, att, sedan den skjutsande väntat 12 timmar för intet, han bör hafva 1 skilling Banco för hvarje timma, han derutöfver väntar, samt vara berättigad att resa hem, sedan han väntat 48. Man kan väl icke här bestämma timman för sin ankomst; men på dagen bör man icke manquera. Äfven är det en stor olägenhet för de skjutsande, om den resande medför eget åkdon. De måste då lemna sin färdskrinda, den de måst medhafva för hö åt hästen, och sedan göra en enkom resa, för att afhemta den. Det synes

nödigt att bestämma, det de, som begagna skjutsombyte vid Storbodan, måga derifrån begagna skjutsbondens färdskrinda, derest ej särskild öfverenskommelse med honom kan träffa Också är den olägenheten, när man begagnar eget åkdon, att det stundom ej passar efter vägen. Ty, om distancen mellan medarna är olika med den i

orten brukliga, så händer, att den ena meden följer med randen, men den andra går utom, hvarigenom åkdonet går snedt och tungt. Smala medar äro nästan obrukbara för den lösa vägens skull.

Vi ankommo till Långviken sent om aftonen, då folket redan laggt sig. De handlande, som begifvit sig från Arvidsjaur något tidigare än vi öfriga, lågo här. Det är deras vanliga nattquarter mellan Arieplog och Arvidsjaur. De hade ett eget rum. I hvardagsrummet var hela golfvet betäckt med Lappar, som lågo der, på sätt redan beskrifvet är, med hufvudet öfver hvarandra. Oss var icke rum i härberget. Den, som först kommer till qvarnen, får först mala. Vi fortsatte vår resa och ankommo om natten till Kasker. Man körde något strängt på detta hållet, hvarföre jag, som med min häst, Stompen kallad, körde efterst, ej hann fram förrän ungefärligen en half timma efter de öfriga. Såsom Lapparne i Långviken lågo utbredda öfver golfvet, så ungefärligen lågo herrarne här, dock med den skilnad, att de ej begagnade hvarandra till hufvudkuddar, utan sina slädkläder. Det fanns i rummet en säng, som, per consensum tacitum, lemnades för de medföljande fruntimmerna, Fru Rhén och Mamsell Edin. På golfvet fanns ännu en plats ledig helt nära spiseln; den occuperade jag och erhöll derigenom, ehuru sednast ankommen, den bästa platsen, som förmodligen ej ända dittills blifvit obesatt, derest ej hettan hållit vederbörande på distance, då de utbredde sig. Vi ha

119

de just ej haft tillfälle att äta något betydligt, utom hvad som kunde vankas såsom brännvinsbröd vid de åtskilliga färdsupar, hvilka af åtskilligas kantiner presterades. Jag hemtade således utur min matsäck en torr fisk och stekte den för elden samt åt med god appetit, och, att sluta af de varg-ögon, som ännu här och der glittrade från den stora syskonbädden, skulle ett anbud att deltaga i måltiden ej öfver allt hafva blifvit refuseradt. Att äta utmed andra (pårråt paldan), d. ä. äta i andras närvaro, utan att ge något med sig, är väl hos Lapparne illa anseddt, såsom högst illiberalt; men jag var nog litet Lapp, för att lägga en sådan scrupel på samvetet, hvarföre jag lät herrarne ligga ogenerade och endast se på. Om morgonen serverades kaffe af fruntimren, och man började allmänt röra på kantiner och matsäckar, stekpannor fräste i spiseln, och den redan i sig sjelf friska appetiten stimulerades, med halfvor och klackar, och här realiserade jag Lindegrens yttrande till en prest: "din hand är för att ta, men inte för att ge." Vi fortsatte nu resan till Arieplog. Jag med Slompen var, efter gammal vana efterst; men, som de öfriga kört upp till Koroqveik, förmodligen att taga en färdsup, så blef jag, som körde dem der förbi, främst och kom i spetsen för karavanen till Arieplog. Här var redan en stor mängd Lappar samlad, som kommit från norra trakten. Vid kåtar och stugor stodo nyfikna åskådare, utlockade af bjellrornas klang, och beskådade oss. Icke mindre nyfiket betraktades de tillbaka af oss, särdeles dem, som

ej förr varit uppe i Lappmarken. Åtskilliga voro rikligen utstyrda med Lapp-grannlåt, såsom silfverkragar och silfverbälten. Den så kallade silfverkragen (kraka) är af mörkt kläde och lik nar till formen en stor, gammalmodig nattkappa, som är öppen framtill, och i hvilken man träder in hufvudet. På denna krage är en stor mängd silfvergrannlåter af åtskilliga namn fastsydd. Somliga bestå i temligen tjocka plåtar, dels fyrkantiga, dels runda, med diverse inskärningar, hål eller figurer, andra åter äro klotrunda eller äggformiga knappar af åtskillig storlek och krusning. Det mesta af detta allt är förgyldt och pryddt med en myckenhet löfverk, d. ä. små platta kors, ringar eller dylikt, fästa i yglor uti de större piecerna och skramlande lindrigt. En viss symmetri råder i silfverkragen. Piecerna äro parvis fästa på ömse sidor, de klotformiga i brädden, de platta längre in på kragen. En väl utstyrd silfverkrage kostar betydligt. För ett par större knappar (naulekah) betalas en rehnoxe, stundom äfven en mindre rehn dertill. Följaktligen kan en sådan krage kosta ända till 15 à 20 rehnar. Dock kommer här allt an på antalet och storleken af prydnaderna. Silfverbältet åter är af läder, ungefärligen 2 tum bredt, hvarvid fyrkantiga, förgyllda silfverplåtar äro fästa tätt invid hvarandra, så att intet af sjelfva bältet synes. Äfven dessa äro försedda med löfverk. Dessa spännas omkring lifvet och nyttjas af både män och qvinnor, men kragarne endast af de sednare, Naturligtvis kan ej fattigt folk vara utstyrdt i en sådan skrud, och de rikare

bruka den äfven endast vid högtidliga tillfällen, såsom då de skola gå till Herrans Nattvard, vigas till äktenskap o. s. v. I Åsele äro Lappbrudarne på ett förvånande sätt utsmyckade med sådana prydnader; men man skulle mycket misstaga sig, om man trodde det vara hvars och ens eget, ty man lånar ihop brudskruden från alla håll, såsom magisterdrägten till promotioner i Uppsala, och, om i Åsele 2 à 3 brudpar vigas på en gång, så torde man kanske se all den Lapp-prydnad, som finnes i den Lappmarken, tillsammans. I Arieplog deremot lånas just icke särdeles, utan hvar och en går gerna i sitt eget. Lapparnes klädbonad för öfrigt är nästan lika för båda könen och består af följande: 1:0 Skor med smalt ofvanläder och, ofvanpå å ömse sidor efter fotbladet, en söm, som slutar vid tårna i en uppstående snibb. Dessa skor äro olika om sommar och vinter. Om sommaren begagnas så kallade kängskor. Sulorna äro af oberedda, endast barkade, hudar af nötcreatur, ofvanlädren af så kallad Lappsemsk; formen, såsom redan sagdt är. Om vintern begagnas Lappskor. Dessa äro sydda af härnor (huden på rehnens hufvud) och bellingar (huden på rehnens ben). Härnorna begagnas till sulor, och bellingarne till ofvanläder. Sådana skor kallas Härnskor (kallokah). Men man syr äfven skor af bellingar ensamt, och de kallas Bellingskor (nutakah). I stället för strumpor nyttjas ett just för detta ändamål tillreddt hö, som man stoppar i skon, så att det öfver allt ligger omkring foten. Detta hö skäres sorgfälligt om hösten och

« FöregåendeFortsätt »