Sidor som bilder
PDF
ePub

består af det så kallade Lappskogräset (Carex vesicaria), somn, sedan det är skuret, häcklas eller dänges, så att det rispas upp i fina trådar. Man lägger det i små kärfvar, så tjocka, att man kan taga om dem med handen. Dessa bindas vid tjockändan med ett band af några höstrån utaf samma slag, flätas såsom en hårfläta och fästas ihop vid smaländan parvis samt hängas så upp att torka. Detta är Lappens enda höbergning; men den är dock för honom högst nödvändig, och, när han begifver sig ifrån sina höst-ställen, förer han med sig vinterförråd af sådant hö. Ett par hopflätade hökärfvar kallas pilka. När man nu skickligt stoppar detta hö i skoen, så omgifver det foten som en strumpläst, och den befinner sig häri oändligt väl: hvarken kyla eller fotsvett besvärar. Den sednare drar höet åt sig och blir deraf litet däfvigt, dock ej till den grad, att man känner det. Derföre måste höet lindrigt torkas hvar natt, och man kan begagna samma sats 1 à 2 veckor, hvarefter man åter tar en ny pilka. Skoskaftet, som går ungefärligen ett halft quarter upp på smalbenet, slås tillsammans omkring detta med ungefärligen 2 alnars långa band, väfda eller slingade af ullgarn, hvilka lindas flera hvarf omkring benet. Kängskorna äro vanligen så täta, att man kan gå i vattnet med dem, utan all fara att blifva våt om fötterna, blott det ej är så djupt, att det går öfver skaften. Men, har man tillsnört skobanden väl, så kan man vada ända upp till midjan, utan att blifva våt om foten. Lappskor brukas endast om vintern och äro gan

[ocr errors]

ska varma, emedan rehnshåret stänger ut kölden. Båda dessa slags skor brukas allmänt i Lappmarken, af både Svenskar och Lappar. Stöflor och vanliga Svenska kängskor höra antingen till luxen eller till vissa inflyttade nybyggares anhängighet vid fädrens bruk. Också är den ofvanbeskrifna fotbeklädnaden, ganska tjenlig för den orten, och man blir illa belåten med ett utbyte, sedan man vant (sig vid den. Skobanden äro af olika bredd och färg samt utgöra på vissa orter en högst väsendtlig del af högtidscostumen. Svenskarne begagna dock vanligen svarta skoband af 1 à 2 tums bredd. Lapparne åter begagna smala, knappt fingersbreda band, vanligen brokiga. Qvinnorna hafva dem ofta gröna i ena ändan, röda midtpå och svarta i andra ändan, o. 8.

1

V.

Till Lappska drägten hörer vidare: 2:0 Byxor. De gå just så långt upp på kroppen, att de netto skyla naturalierna och dragas till med ett snöre, hvarigenom de sitta qvar utan hängslen. De brukas af både män och qvinnor, i synnerhet vintertiden. Qvinnornas favoritfärg vid dessa plagg är rödt, dock nyttjas äfven andra färger. Häruppå följer 3:0 Öfverplagget, en kolt eller pels. Kolten (kapte) liknar till formen en skjorta. Den är antingen af vadmar eller kläde; det sednare slaget hörer till högtidsdrägten, och favoritfärgen dervid är blått, i synnerhet ljusblått eller mellanblått. Eljest får man se både svarta, hvita, gröna och grå koltar, men aldrig bruna, gula eller röda. Kragen är oftast af annan färg än sjelfva kolten, men merändels mörk. Den är

[ocr errors]

1

[ocr errors]

utsydd med mycket arbete och oftast zirad med tenn- eller silfvertråd samt kring kanten af en röd list. Lappen nyttjar intet linne, utan närmast kroppen begagnas vanligast en sådan kolt af vadmar, antingen hvit eller grå, eller ock en gammal skinnpels (skiltja). Skinnpelsarnas form är alldeles densamma som koltarnas. Dessa pelsar äro sydda af rehnkalfskinn och kallas på Lappska muodda. Af små, fina och korthåriga skinn (pilsah) se de rätt vackra ut och höra i början till den bättre costumen. Men de, som äro af gröfre och tjockhårigare skinn (porkah), äro varmare. Dock släppa dessa snart håret, så att de efter 2 à 3 vintrar äro nästan snöda (skiltjah). I detta tillstånd nyttjas de sedermera under sommartiden, tills de blifva utnötta. Man har eljest om sommaren pelsar eller koltar af Lappsemsk (svaltjah). Lappsemsken tillredes på följande sätt: Man lägger rehnshuden i vatten och låter den så ligga der, tilldess håret rötes af. Sedan lägges den i en decoct af björkbark, hvaraf den blir nästan röd till färgen, och smörjes med tran, att den blir mjuk. Denna semsk (skådde) begagnas nu till åtskilliga behofver, såsom ofvánoch bakläder på kängskor, till de redan omtalade svaltjah, till sommarböxor (kalsokah) o. s. V. I norra Lappmarken brukas ofta en pels med håret in åt kroppen (sismuodda) i stället för linne. I de sydligare vanligen en vadmarskolt. Men fattigt folk, som ej har tillgångar att köpa sig vadmar, hafva all sin beklädnad af skinn, utom mössan och barmklädet. Deras vinterböxor äro af bellin

gar, sommarhöxor af lappsemsk, underplagget en skiltja, och öfverplagget en annan skiltja eller muodda. Lapparne bruka ingen vest, utan i dess ställe ett barmkläde (åtså-leppa). Detta liknar

en nattkappa, utan krage och icke öppen framtill. Den är af kläde eller vadmar, försedd med foder på inre sidan, hvilket endast vid kanterna är fastsyddt, hvarigenom den är såsom ett slags påse. Också begagnas den af Lapparne i stället för ficka, i hvilken åtskilligt smått förvaras, såsom penningar och dylikt. Åt ena sidan är en öppning, hvarigenom handen trädes in. Denna persedel är, likasom halsduk och nattkappa hos Svenskar, en hufvudsaklig grannlåtsartikel. Derföre är den ofta utsirad med hvarjehanda brokiga prydnader och syningar. Särdeles ser man vid öfra kanten små rutor, röda, blå, gröna o. s. v., om hvarandra, med hvitt semsk såsom mellanlägg i sömmarna. Nedanföre denna rad af omvexlande färger är stundom en röd halfmåne, utsydd med figurer af silfvertråd. Stundom går en röd rimsa, af en tvärhands bredd, hela barmklädet utföre, o. s. v. Lapparnes mössa är conisk som en SOCkertopp. Den är hopsydd af flera små klädesstycken, klippta som en likbent triangel. Den vanligaste färgen är mörkblått, med rödt mellanlägg i sömmarna. Dock bruka qvinnorna i de sydligare Lappmarkerna mest rödt, med mörkt mellanlägg i sömmarna. Der utanpå nyttja de likväl vanligen ett slags foderal eller yttre mössa, som liknar en snédt afskuren con, och utur hvars öppna spets den röda mössan tittar fram. Denna

yttre mössa, som kallas rafte, är alltid af mörk färg samt består gerna af ett enda stycke och är icke hopsydd, utan knäppes tillsammans med häktor. Kring bräddarna gå ofta tvänne parallela linier af tenntråd. När de äro ute på resor eller eljest i elakt väder, hafva de en vid fällkrage, hvilken öfvertäcker, som en shawl, axlar, bröst och rygg. Den är hopsydd rundt omkring och har en rund öppning midtpå, hvarigenom hufvudet trädes in, är vidare fäst i ett slags yttre mössa, som liknar rafte och sättes på hufvudet. Detta plagg, som kallas njalme-fatte, betäcker således hufvud, hals, axlar och bröst, så att endast ansigtet synes, samt afvärjer regn och snö. Hvarken rafte eller njalme-fatte brukas af manspersoner. Om lifvet fästes ett bälte, hopflätadt af fina läderrimsor. Det är plattadt, ungefärligen en tredjedels tum bredt, i ena ändan med en ygla eller så kallad lycka, i den andra med en tofs. Härmed tillsnöras kläderna, dock så, att kolten eller pelsen blir tillräckligt vig och ledig ofvanför bältet, likasom på en mess-skjorta. I det härigenom uppkomna påsaktiga rummet, som kallas barmen (puogna), stoppar Lappen hvarjehanda mindre saker, hvilka han vill bära med sig, såsom vattenslef, mat, brännvinsflaska och dylikt. Hufvudsakligaste skilnaden mellan mannens och qvinnans klädebonad består just uti sättet att fästa upp kläderna med bältet (auve). Männerna draga så mycket af kolten upp om bältet, att den förra knappt räcker ner till knäet; men hos qvinnorna räcker den ner midt på vaden eller smalbenet. Detta är i den

« FöregåendeFortsätt »