Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

utsydd med mycket arbete och oftast zirad med

tenn- eller silfvertråd samt kring kanten af en röd list. Lappen nyttjar intet linne, utan närmast kroppen begagnas vanligast en sådan kolt af vadmar, antingen hvit eller grå, eller ock en gammal skinnpels (skiltja). Skinnpelsarnas form är alldeles densamma som koltarnas. Dessa pelsar äro sydda af rehnkalfskinn och kallas på Lappska muodda. Af små, fina och korthåriga skinn (pilsah) se de rätt vackra ut och höra i början till den bättre costumen. Men de, som äro af gröfre och tjockhårigare skinn (porkah), äro varmare. Dock släppa dessa snart håret, så att de efter 2 å 3 vintrar äro nästan snöda (skiltjah). I detta tillstånd nyttjas de sedermera under sommartiden, tills de blifva utnötta. Man har eljest om sommaren pelsar eller koltar af Lappsemsk (svaltjah). Lappsemsken tillredes på följande sätt: Man lägger rehnshuden i vatten och låter den så ligga der, tilldess håret rötes af. Sedan lägges den i en decoct af björkbark, hvaraf den blir nästan röd till färgen, och smörjes med tran, att den blir mjuk. Denna semsk (skådde) begagnas nu till åtskilliga behofver, , såsom ofvän

och bakläder på kängskor, till de redan omtalade

svaltjah, till sommarböxor (kalsokah) o. s. v.

I norra Lappmarken brukas ofta en pels med hå

ret in åt kroppen (sismuodda) i stället för linne.

I de sydligare vanligen en vadmarskolt. Men fat

tigt folk, som ej har tillgångar att köpa sig vad

mar, hafva all sin beklädnad af skinn, utom mössan

och barmklädet. Deras vinterböxor äro af bellin

[ocr errors]

gar, sommarhöxor af lappsemsk, underplagget en skiltja, och öfverplagget en annan skiltja eller muodda. Lapparne bruka ingen vest, utan i dess ställe ett barmkläde (åtså-leppa). Detta liknar en nattkappa, utan krage och icke öppen framtill. Den är af kläde eller vadmar, försedd med foder på inre sidan, hvilket endast vid kanterna är fastsyddt, hvarigenom den är såsom ett slags påse. Också begagnas den af Lapparne i stället för ficka, i hvilken åtskilligt smått förvaras, såsom penningar och dylikt. Åt ena sidan är en öppning, hvarigenom handen trädes in. Denna persedel är, likasom halsduk och nattkappa hos Svenskar, en hufvudsaklig grannlåtsartikel. Derföre är den ofta utsirad med hvarjehanda brokiga

prydnader och syningar. Särdeles ser man vid öf

ra kanten små rutor, röda, blå, gröna o. s. v., om hvarandra, med hvitt semsk såsom mellanlägg i sömmarna. Nedanföre denna rad af omvexlande färger är stundom en röd halfmåne, utsydd med figurer af silfvertråd. Stundom går en röd rimsa, af en tvärhands bredd, hela barmklädet utföre, o. s. v. Lapparnes mössa är conisk som en sockertopp. Den är hopsydd af flera små klädesstycken, klippta som en likbent triangel. Den vanligaste färgen är mörkblått, med rödt mellanlägg i sömmarna. Dock bruka qvinnorna i de sydligare Lappmarkerna mest rödt, med mörkt mellanlägg i sömmarna. Der utanpå nyttja de likväl vanligen ett slags foderal eller yttre mössa, som liknar en snédt afskuren con, och utur hvars öppna spets den röda mössan tittar fram. Denna

yttre mössa, som kallas rafte, är alltid af mörk färg samt består gerna af ett enda stycke och är icke hopsydd, utan knäppes tillsammans med häktor. Kring bräddarna gå ofta tvänne parallela linier af tenntråd. När de äro ute på resor eller eljest i elakt väder, hafva de en vid fällkrage, hvilken öfvertäcker, som en shawl, axlar, bröst och rygg. Den är hopsydd rundt omkring och har en rund öppning midtpå, hvarigenom hufvudet trädes in, är vidare fäst i ett slags yttre mössa, som liknar rafte och sättes på hufvudet. Detta plagg, som kallas njalme:fatte, betäcker således hufvud, hals, axlar och bröst, så att endast ansigtet synes, samt afvärjer regn och snö. Hvarken rafte eller njalme-fatte brukas af manspersoner. Om lifvet fästes ett bälte, hopflätadt af fina läderrimsor. Det är plattadt, ungefärligen en tredjedels tum bredt, i ena ändan med en ygla eller så kallad lycka, i den andra med en tofs. Härmed tillsnöras kläderna, dock så, att kolten eller pelsen blir tillräckligt vig och ledig ofvanför bältet, likasom på en mess-skjorta. I det härigenom uppkomna påsaktiga rummet, som kallas barmen (puogna), stoppar Lappen hvarjehanda mindre saker, hvilka han vill bära med sig, såsom vattenslef, mat, brännvinsflaska och dylikt. Hufvudsakligaste skilnaden mellan mannens och qvinnans klädebonad består just uti sättet att fästa upp kläderna med bältet (auve). Männerna draga så mycket af kolten upp om bältet, att den förra knappt räcker ner till knäet; men hos qvinnorna räcker den ner midt på vaden eller smalbenet. Detta är i den yttre klädseln nästan den enda skilnad, som förmärkes mellan båda könen, i synnerhet i de nordligare (Luleå-)Lappmarkerna, der qvinnorna ej bruka mössor af olika färg med männernas. För öfrigt må märkas, att den beskrifning, jag här gjort på klädedrägten, i synnerhet tillhör Piteå Lappmark, och att afvikelser ega rum i åtskilliga delar af de öfriga Lappmarkerna, dock så, att grundlinierna i denna beskrifning förblifva orubbade. I Arvidsjaur äro karlarnes koltar icke hopsydda framtill, utan knäppas ihop med häktor och äro ej olika Dalkarlarnes rockar, om man undantager barmen (puogna) och kragen (kåkka). Kragen kostar visserligen lika mycket arbete, som någon uniformskrage. Jag vet, att till och med en vaja (rehnko) betalats i arbetslön. När nu en Lapp är rigtigt utstyrd i full högtidsdrägt, med silfverbälte och silfverkrage, så är hans costume ganska dyrbar. Jag skulle nästan kunna antaga, att den kostar ända till 300 Rd. Sedan vi nu granskat Lapparnes klädsel, från topp till tå, så kan det vara tid, att vi återvända till Arieplogs marknadsplats, för att se, hvad godt der kan vankas. Lapparne få, som i Arvidsjaur, välkomstsupar, kokkött-supar, handels-supar etc. etc. Svenskarne få dessutom om morgonen en kopp kaffe och en kläm eller kask, d. ä. kaffe, blandadt med brännvin – allt detta hos borgaren. Vi sjelfva, herrskapet, blifva icke heller utkörda hos honom, utan han tager fram en flaska bättre brännvin, slår i kosan och ber oss vara så goda. Också låta vi ej obligera oss länge, utan smaka åtminstone på hans brännvin och äta sedan af de russin eller sviskon, han laggt fram på disken till brännvinsbröd. Kan ock hända, att han bjuder oss en kosa (glas brukas ej) rödt vin. Sedan vi nu gästat en borgare, gå vi till en annan. Så fördrifva vi tiden, tills middagen kommer. Då begifva vi oss till prestgården (Pastor Fjellström). Der finna vi uti en stor sal ett långt dukadt bord

och en väl anrättad måltid, på hvilken man med

all heder äfven i Stockholm, eller hvar som helst, kunde bjuda främmande. Här krusar ingen, och ingen är generad. En främmande mer eller mindre betyder ingenting: platser vid bordet finnas tillräckligt. Efter måltiden röker man en pipa, dricker kaffe, går upp i någon af kamrarna och tager en middagslur, om så behagas o. s. v. På aftonen komma borgrarne äfven dit. Då dricker man toddy, språkar, sjunger, spelar kort och dy- likt, under det en mängd glada och vackra barn (Fjellströms) leka kring golfvet. De vanligaste spelen äro vingt-un och ett spel, som jag ej vet huru det stafvas; men det kallas och bör läsas ut schervengsel. Det sednare är borgrarnes favoritspel. Så går den ena dagen efter den andra, och detta är - marknadslifvet i Arieplog. Någon gång tillbringas ock aftonen hos någon af borgrarne; men ingen afton passerar, utan att hela societeten är samlad, och säkert är ingen marknad, der ett så muntert och umgängsamt lif föres. Här får icke heller förgätas, att pastor marknads-Söndagen håller kalas, då alla ståndspersoner icke allenast äro välkomna, utan äfven ordentligen bjudna, och

« FöregåendeFortsätt »