yttre klädseln nästan den enda skilnad, som förmärkes mellan båda könen, i synnerhet i de nordligare (Luled-)Lappmarkerna, der qvinnorna ej bruka mössor af olika färg med männernas. För öfrigt må märkas, att den beskrifning, jag här gjort på klädedrägten, i synnerhet tillhör Piteå Lappmark, och att afvikelser ega rum i åtskilliga delar af de öfriga Lappmarkerna, dock så, att grundlinierna i denna beskrifning förblifva orubbade. 1 Arvidsjaur äro karlarnes koltar icke hopsydda framtill, utan knäppas ihop med häktor och äro ej olika Dalkarlarnes rockar, om man undantager barmen (puogna) och kragen (kåkka). Kragen kostar visserligen lika mycket arbete, som någon uniformskrage. Jag vet, átt till och med en vaja (rehnko) betalats i arbetslön. När nu en Lapp är rigtigt utstyrd i full högtidsdrägt, med silfverbälte och silfverkrage, så är hans costume ganska dyrbar. Jag skulle nästan kunna antaga, att den kostar ända till 300 Rd.

Sedan vi nu granskat Lapparnes klädsel, från topp till tå, så kan det vara tid, att vi återvända till Arieplogs marknadsplats, för att se, hvad godt der kan vankas. Lapparne få, som i Arvidsjaur, välkomstsupar, kokkött-supar, handels-supar etc. etc. Svenskarne få dessutom om morgonen en kopp kaffe och en kläm eller kask, d. ä. kaffe, blandadt med brännvin - allt detta hos borgaren. Vi sjelfva, herrskapet, blifva icke heller utkörda hos honom,utan han tager fram en flaska bättre brännvin, slår i kosan och ber oss vara så goda. Också låta vi ej obligera oss länge, utan smaka

åtminstone på hans brännvin och äta sedan af de russin eller sviskon, han laggt fram på disken till brännvinsbröd. Kan ock hända, att han bjuder oss en kosa (glas brukas ej) rödt vin. Sedan -vi nu gästat en borgare, gå vi till en annan. Så fördrifva vi tiden, tills middagen kommer. Då begifva vi oss till prestgården (Pastor Fjellström). Der finna vi uti en stor sal ett långt dukadt bord och en väl anrättad måltid, på hvilken man med all heder äfven i Stockholm, eller hvar som helst, kunde bjuda främmande. Här krusar ingen, och ingen är generad. En främmande mer eller mindre betyder ingenting: platser vid bordet finnas tillräckligt. Efter måltiden röker man en pipa, dricker kaffe, går upp i någon af kamrarna och tager en middagslur, om så behagas o. s. V. På aftonen komma borgrarne äfven dit. Då dricker man toddy, språkar, sjunger, spelar kort och dylikt, under det en mängd glada och vackra barn (Fjellströms) leka kring golfvet. De vanligaste spelen äro vingt-un och ett spel, som jag ej vet huru det stafvas; men det kallas och bör läsas ut schervengsel. Det sednare är borgrarnes favoritspel. Så går den ena dagen efter den andra, och detta är marknadslifvet i Arieplog. Någon gång tillbringas ock aftonen hos någon af borgrarne; men ingen afton passerar, utan att hela societeten är samlad, och säkert är ingen marknad, der ett så muntert och umgängsamt lif föres. Här får icke heller förgätas, att pastor marknads-Söndagen håller kalas, då alla ståndspersoner icke allenast äro välkomna, utan äfven ordentligen bjudna, och

man i ätande och drickande eger att ådagalägga "Götisk kraft och forntids allvar" och äfven gör det. Här drickes vin, punch etc., och allt tillgår som i den stora verlden.

Ännu en speciel marknadshändelse får ej förDen, som första gången besöker marknaden, kallas hönsunge och måste, som det heter, hönsa, d. ä. bestå någon tractering en afton. Denna gången voro många hönsungar på Arieplogs marknad: Burman, Schildt, Helleday, Sydow m. fl. Äfven jag var uppförd på hönsunge-förteckningen, hvars ingress lydde ungefär så: att, som en gammal, loflig sedvana bjöd, att en hvar, som första gången vore anländ till denna sjö- och uppstaden, skulle hönsas, alltså blefve följande herrar erinrade, att i sådant afseende prestera en bouteille arrak och trefjerdels skålp. socker, hvarefter de egde att i afton ovägerligen infinna sig i prestgården. Att äfven jag blifvit uppförd bland hönsungarne, förorsakade å min sida en protest af lika allvar och effect, som en medgörlig flickas mot en tilltagsen cavalier prælia virginum decerptis in juvenes unguibus acrium Min contingent uteblef icke, och ännu mindre jag sjelf. Om aftonen var således åter plenum i prestgården och "nonne plenum optimum, ubi omnes pleni"? "skålar druc kos, och larmet störde Epicuri gudar, så långt de bo från" Arieplog. Här skulle nu ock vara bal, och Herr Lindahl, såsom skicklig violist, presiderade Lappmarken,

gätas, nämligen Hönsungen.

9.

i orchestern helt ensam likväl som Adam i Paradiset. Det värsta var, att bristen på fruntimmer blef nog känbar, likasom för de gamla Romare, och i grannskapet funnos inga Sabinor, som på honnett vis kunde inbjudas att deltaga i balen. Imellertid gick allt väl för sig, och på sistone förfogade sig en hvar att sofva "förutan harm och sorg"; men några de äldsta af borgerskapet, jemnte Landsfiscalen Hofverberg, hvilka ej deltagit i dansen, utan voro occuperade vid ett spelbord, blefvo der qvarsittande som de gamla senatorerna i Rom, när alla lemnade staden vid Gallernas infall, blefvo qvarsittande i sina hus, i all sin prydning och på sina ämbetssäten. Äfven dessa våra senatorer blefvo qvarsittande vid sitt bord, ända tills vår tids och orts Galler (tupparne) började göra alarm i staden. De sutto der med tyst allvar, och, om en främling inträdt efter midnatt, då allt var tyst, hade han säkert tagit dem för mumier eller tomtegubbar eller gamla domares hamnar från hedenhös, som skipat lag i dessa orter och, såsom symbol deraf, ännu sutto och djupt begrundade lagens rätta mening uti en mängd små fyrkantiga piecer, förmodligen lagbalkar, som de hade i sina händer och efter hand lade fram på bordet, förmodligen att collationera. Slutligen lärer en af domrarne dumpit ned af domaresätet och fallit under bordet, hvarpå de öfriga på denna casus, consensu tacito, lära tillämpat en paragraph ur öhla-lagen, som lyder så: Nu kan sig så hända, att öhla-man å gato eller i rännsten liggande varder; rese sig tå upp, om han gitter; gitter han

1

icke, blifve ther liggande

hvarefter rätten slu

tade sin session för den gången. Den dömde

1

vädjade icke mot domen. Han blef der liggande, "som i Greklands lunder. Den sköna verld, som.

nu går under en fallen Herculs-bild."

Den ena dagen passerade efter den andra, och ändtligen inträffade ock "Vadmarsdagen”, en högst märkelig dag. Den är Lapparnes stora högtidsdag, ty det är en urgammal häfd, att brännvin. då får fritt köpas och säljas; en sak, som eljest är förbjuden i Lappmarken. Vadmarsdagen är den sista, men lifligaste marknadsdagen, och sannolikt den indrägtigaste för de handlande; ty, hvad de förra dagarna utbetalts för skinn åt Lapparne, det återkommer till en stor del nu. Också bör väl icke undras, om den stackars Lappen nu gör sig en glad dag efter väl förrättade ärender, lyckligen öfverståndna vedermödor och missöden o. S. V. Han har nu under marknaden, såsom talesättet lyder, köpt penningar, betalt skatt, sockne-onera, häradshöfdinge-näst, fogde-näst, gifvit kok-kött till höger och venster, tilläfventyrs ock blifvit stämd för fylla, pliktat eller ock köpt sig fri med en blank (1 Rd. Specie), haft något mål vid tinget angående rehnbetes-land och dervid trott sig böra smörja rättvisans hjul en smula, att de måtte gå ledigare och mer obehindradt, kanske till och med varit antastad för stöld — så mycket värre och depensivare; marknadstiden är en farlig tid, en ”uppätningstid" och "tåntja” — familjen högst talrik som Grekernas guda-slägt och måste likasom denna med offer blidkas samt göras gun