Sidor som bilder
PDF
ePub

stig och benägen. Hela detta ämne förtjenar ett särskildt utförligt capitel och skall äfven få det; men vi måste först låta den arma Lappen fara i fred, på det hạn ej må bli uppehållen att afhöra sin Iliad, då han säkert med Eneas instämmer: infandum, o regina, jubes renovare dolorem. Erkännom likväl först, att han nu verkligen har gjort rätt för en sup, såsom gossen, när han fått ris af sin mor, trodde sig hafva förtjent den. Besinnom tillika, att fränder och vänner nu skola skiljas åt och ej återse hvarandra på flera månader, kanske år, eller till och med aldrig. Besinnom än vidare,

kanske ännu mer till

att här är en, för många hjertat gående, skilsmessa, nämligen från lifvets ädla gudadryck: brännvinet, som icke rinner i fjellbäckarna, ej står att ösa ur källorna i skogen, utan endast, nästa gång man, vill Gud, efter ett par tre månader härefter kommer till kyrkostaden, står att erhålla, men då kostar mera än nu. Nu köper således Lappen brännvin och super med sina fränder och vänner, nu ljuder sången från alla kåtar, bodar och snödrifvor. Ingen prosa exsisterar nu mer. Här ser man personer hållande hvarann om halsen; den ena qväder, den andra gifver akt med uppmärksamhet och qväder i sin ordning tillbaka. Der ser man en med brännvins-kosan i handen; men under uppmärksamheten och hänryckningen märker han icke, att nektarn spilles derur; det är ju ett oundvikligt "libamus Jovi Liberatori." Der snyftas och gråtes i afskedets, vänskapens eller kärlekens omfamning; "af sorg och fröjd sig våra tårar blanda." Der å

ter ser man ett skämtande löje, glädje och munterhet. Här sitter en med händerna i sidan och sjunger i stolta toner om sitt "stenskrafvel", d. ä. skrinlaggd rikedom, om sitt "greniga horn" (axe), d. ä. talrika rehnhjord med greniga horn, sin "rehnkalf”, d. ä. rehnhjord (litotes) allt poetiska talesätt. Dessa Saturnaliska scener afbrytas dock på sina ställen af stormiga uppträden. Ty vid ett sådant tillfälle, då menniskohjertat öppnar sig och ger sig luft, så går det, som när Æolus med sin spira slog öppning på berget åt vindarna: Venti, velut agmine facto, Qua data porta ruunt terrasque turbine perflant, Incubuere mari totumque a sedibus imis

Una Eurusque Notusque ruunt creberque procellis Africus.

[ocr errors]
[ocr errors]

Icke blott de milda och sagta susande vindarne, utan äfven de häftiga orkanerna, strömma ut. Man möter en, som man misstänker hafva någon gång stulit en rehn af sig, en, af hvilken man blifvit skylld för tjuf, med hvilken man haft eller har sak i afseende på rehnbetes-land, en, som man med ett ord är ovän med. I detta ögonblick lägger ingen blyghet eller förställning band på tungan. Från ord skrides snart till gerning. Man slåss, såsom fordom hjeltarne vid Troja; bittra eller försmädliga ord föregå, åtfölja och efterfölja striden. En blodig näsa gör ofta slut på campagnen. Detta är nu Vadmarsdagens händelser och scener, som dock till en del förekomma äfven under de öfriga dagarna af marknaden. Man förser sig äfven nu

med litet resbrännvin att vederqvicka sig med vid suptallar och nattläger. Dock sker ej gerna resan den dagen, utan först den efterföljande. Man hemtar då tidigt om morgonen skjutsrehnarna från skogen, der de imellertid gått på bete och försörjt sig så godt de kunnat. Man spänner på dem och binder dem vid en bodgärdesgård eller dylikt, tills man blir färdig. Men skeppar-timmarne äro långa: det drar ofta ut ända till sena qvällen, inan man blir resfärdig, och ofta blir man det icke ens den dagen, utan måste låta rehnarne ledas tillbaka. på bete öfver natten, och då kunna de anses ganska lyckliga. Ty mången rehn har en så föga omtänksam husbonde, som, under det han sjelf äter och dricker eller sofver ruset af sig, låter det arma creaturet stå hela dygnet om och än längre fastbundet, utan att få det minsta att äta. När det då ändtligen bär åstad, ligga somliga i attjiorna nersnörda såsom döda kroppar; en utväg, som man måste vidtaga med dem, för att få dem åstad, medan de äro så rusiga, att de ej kunna hålla sig uppe i sittande ställning. Så bär det då ändtligen åstad åt himmelens fyra väderstreck i stora karavaner. Den norra karavanen är den betydligaste och var fordom ännu betydligare, då domare, fogde och fiscal samt någon gång andra resande följde med den. Nu består den endast af Lappar, nämligen af Lokreå- och Mavaswuome-byar eller stammar. När man far från andra städer och orter, så har man milstolpar och fjerdingsstolpar, som äro att gifva akt uppå; men från Arieplog har man sup-tallar, det är: någon märkelig

tall, der man enligt gammal häfd gör halt och tar en sup. Här kan man märka, att det är värsta föret i portlidret, ty från Arieplog är till närmaste suptall icke långt; men sedan tål det allt, inan man kommer till den dernäst i ordningen varande. Sup-tallarne äro sannolikt ett påfund af tingsherrskapet, ty af Lapparne kan man ej vänta en sådan regularitet: hvar tall, der begärelsen faller uppå och tillfredsställes med en sup, är för Lappen en sup-tall. Äfven midt på sjön tar han flaskan ur barmen, sätter den till mun och tar sig en klunk. Derföre hafva sup-tallarne på denna norra karavanvägen börjat allt mer och mer råka i förgätenhet, sedan tings-personalen ej mer reser der fram. Äfven på de öfriga vägarna hör man sällan talas om sådana, förmodligen emedan nu mer gårdar finnas i vägen, der man kan köra upp och göra ifrån sig saken. Det går tre hufvudvägar från Arieplog, en norrut, en vesterut och en söderut. Den sistnämnda grenar sig vid Koroqveik, mil från Arieplog: den ena grenen går åt Kasker, den andra åt Nurrholm och Mullholm. Båda dessa äro redan beskrifna. Den norra vägen går åt Jockmocks-trakten, och på den förekommer ingen nybyggare, förr än Nausta i Jockmocks socken, 6 à 7 mil från Arieplog. Den går öfver östra ändan af Hornafvan och sedan genom en fjärd till den så kallade Sandåsen, som är, hvad namnet utvisar, en ås, öfver hvilken man om som- ́ maren drager båtarna. Här står en stor tall, som sjelfva sakens natur bestämt till sup-tall; ty, ehuru den ej är fullt mil från Arieplog, så vidta

1

[ocr errors]

ger här den betydliga sjön Kakel, som-säkert är 1 ́mil bred, och öfver hvilken man måste, inan man kommer till nästa tjenliga station, När man hunnit öfver Kakel, vidtager skogsland, och man har att taga sig upp på en bergsrygg, som heter Tjorre. Inan man kommer öfverst på denna ås, passerar man förbi en liten rund bergskulle, som liknar en ättehög, ehuru den är mycket större, och kallas Sobb-dive (käppknappen). Här, vid pass 13 mil från Arieplog, tages vanligen första nattquarteret. Man gör upp eld i tjärrötter och annan torr ved samt släpper rehnarne att beta. Ingen Lapp får, vid vite, släppa sin rehnhjord hit att beta, utan stället är fridlyst endast till betesmark för de resandes, på sätt nu beskrifvet är, medhafvande rehnar. Sammaledes äro ock vissa andra stationer efter farvägarna fredlysta för samma ändamål. Författningen är ganska nyttig och nödvändig; ty, der en rehnhjord om vintern trampat, der kan ingen rehn beta under den vintern, antingen det då är utbetadt, eller ock snön af rehntrampet blifvit så hård, att rehnen ej kan arbeta sig igenom till marken. Vid stockeldarna på Sobb-aive förnyas och fortsättas Vadmarsdagens scener; res-brännvinet sparas icke, man sorlar och stojar långt inpå natten, ända tills sömnen bemägtigar sig den ena efter den andra, och en hvar blir liggande på sin plats.

Sedan vi nu följt Norr-Lapparne till vägs till Sobb-åive, så lemnom dem der i ro: de stiga väl upp, sedan de sofvit ut, och komma hem i sinom tid, hvar och en till sitt. Vi vilja nu se till,

« FöregåendeFortsätt »