Sidor som bilder
PDF

man i ätande och drickande eger att ådagalägga "Götisk kraft och forntids allvar" och äfven gör det. Här drickes vin, punch etc., och allt tillgår som i den stora verlden. Ännu en speciel marknadshändelse får ej förgätas, nämligen Hönsungen. Den, som första gången besöker marknaden, kallas hönsunge och måste, som det heter, hönsa, d. ä. bestå någon tractering en afton. Denna gången voro många hönsungar på Arieplogs marknad: Burman, Schildt, Helleday, Sydow m. fl. Äfven jag var uppförd på hönsunge-förteckningen, hvars ingress lydde ungefär så: att, som en gammal, loflig sedvana bjöd, att en hvar, som första gången vore anländ till denna sjö- och uppstaden, skulle hönsas, alltså blcfve följande herrar erinrade, att i sådant afseende prestera en bouteille arrak och trefjerdels skålp. socker, hvarefter de egde att i afton ovägerligen infinna sig i prestgården. Att äfven jag blifvit uppförd bland hönsungarne, förorsakade å min sida en protest af lika allvar och effect, som en medgörlig flickas mot en tilltag- sen cavalier prælia virginum decerptis in juvenes unguibus acrium Min contingent uteblef icke, och ännu mindre jag sjelf. Om aftonen var således åter plenum i prestgården och ”nonne" plenum optimum, ubi omnes pleni”?–”skålar druckos, och larmet störde Epicuri gudar, så långt de bo från” Arieplog. Här skulle nu ock vara bal, och Herr Lindahl, såsom skicklig violist, presiderade

Lappmarken, 9.

i orchestern – helt ensam likväl som Adam i Paradiset. Det värsta var, att bristen på fruntimmer blef nog känbar, likasom för de gamla Romare, och i grannskapet funnos inga Sabinor, som på honnett vis kunde inbjudas att deltaga i balen. Imellertid gick allt väl för sig, och på sistone förfogade sig en hvar att sofva ”förutan harm och sorg”; men | några de äldsta af borgerskapet, jemnte Landsfiscalen Hofverberg, hvilka ej deltagit i dansen, utan voro occuperade vid ett spelbord, blefvo der qvarsittande som de gamla senatorerna i Rom, när alla lemnade staden vid Gallernas infall, blef- & vo qvarsittande i sina hus, i all sin prydning och d på sina ämbetssäten. Äfven dessa våra senatorer i blefvo qvarsittande vid sitt bord, ända tills vår tids 9 och orts Galler (tupparne) började göra alarm i staden. De sutto der med tyst allvar, och, om en främling inträdt efter midnatt, då allt var | tyst, hade han säkert tagit dem för mumier eller

tomtegubbar eller gamla domares hamnar från hedenhös, som skipat lag i dessa orter och, såsom # symbol deraf, ännu sutto och djupt begrundade lagens rätta mening uti en mängd små fyrkantiga i piecer, förmodligen lagbalkar, som de hade i sina händer och efter hand lade fram på bordet, förmodligen att collationera. Slutligen lärer en af domrarne dumpit ned af domaresätet och fal- * lit under bordet, hvarpå de öfriga på denna ca- & sus, consensu tacito, lära tillämpat en paragraph i ur öhla-lagen, som lyder så: Nu kan sig så hän- " da, att öhla-man å gato eller i rännsten liggande varder; rese sig tå upp, om han gitter; gitter han l icke, blifve ther liggande – hvarefter rätten slutade sin session för den gången. Den dömde vädjade icke mot domen. Han blef der liggande, ”som i Greklands lunder. Den sköna verld, som nu går under – en fallen Herculs-bild.” Den ena dagen passerade efter den andra, och ändtligen inträffade ock ”Vadmarsdagen”, en högst märkelig dag. Den är Lapparnes stora högtidsdag, ty det är en urgammal häfd, att brännvin då får fritt köpas och säljas; en sak, som eljest är förbjuden i Lappmarken. Vadmarsdagen är den sista, men lifligaste marknadsdagen, och sannolikt den indrägtigaste för de handlande; ty, hvad de förra dagarna utbetalts för skinn åt Lapparne, det återkommer till en stor del nu. Också bör väl icke undras, om den stackars Lappen nu gör sig en glad dag efter väl förrättade ärender, lyckligen öfverståndna vedermödor och missöden o. s. v. Han har nu under marknaden, såsom talesättet lyder, köpt penningar, betalt skatt, sockne-onera, häradshöfdinge-näst, fogde-näst, gifvit kok-kött till höger och venster, tilläfventyrs ock blifvit stämd för fylla, pliktat eller ock köpt sig fri med en blank (1 Rd. Specie), haft något mål vid tinget angående rehnbetes-land och dervid trott sig böra smörja rättvisans hjul en smula, att de måtte gå ledigare och mer obehindradt, kanske till och med varit antastad för stöld – så mycket värre och depensivare; marknadstiden är en farlig tid, en ”uppätningstid” och ”tåntja” familjen högst talrik som Grekernas guda-slägt och måste lika som denna med offer blidkas samt göras gun

[ocr errors]

stig och benägen. Hela detta ämne förtjenar ett särskildt utförligt capitel och skall äfven få det; men vi måste först låta den arma Lappen fara i fred, på det han ej må bli uppehållen att afhöra sin Iliad, då han säkert med ÄEneas instämmer: infandum, o regina, jubes renovare dolorem. Erkännom likväl först, att han nu verkligen har gjort rätt för en sup, såsom gossen, när han fått ris af - sin mor, trodde sig hafva förtjent den. Besinnom tillika, att fränder och vänner nu skola skiljas åt och ej återse hvarandra på flera månader, kanske år, eller till och med aldrig. Besinnom än vidare, att här är en, för många kanske ännu mer till hjertat gående, skilsmessa, nämligen från lifvets ädla gudadryck: brännvinet, som icke rinner i fjellbäckarna, ej står att ösa ur källorna i skogen, utan endast, nästa gång man, vill Gud, efter ett par tre månader härefter kommer till kyrkostaden, står att erhålla, men då kostar mera än nu. Nu köper således Lappen brännvin och super fied sina fränder och vänner, nu ljuder sången från alla kåtar, bodar och snödrifvor. – Ingen prosa exsisterar nu mer. Här ser man personer hållande hvarann om halsen; den ena qväder, den andra gifver akt med uppmärksamhet och qväder i sin ord– ning tillbaka. Der ser man en med brännvins-kosan i handen; men under uppmärksamheten och hänryckningen märker han icke, att nektarn spilles derur; det är ju ett oundvikligt ”libamus Jovi Liberatori.” Der snyftas och gråtes i afskedets, vänskapens eller kärlekens omfamning; ”af sorg och fröjd sig våra tårar blanda.” Der åter ser man ett skämtande löje, glädje och munterhet. Här sitter en med händerna i sidan och sjunger i stolta toner om sitt ”stenskrafvel”, d. ä. skrinlaggd rikedom, om sitt ”greniga horn” (aæe), d. ä. talrika rehnhjord med greniga horn, sin ”rehnkalf", d. ä. rehnhjord (litotes) – allt poetiska talesätt. Dessa Saturnaliska scener afbrytas dock på sina ställen af stormiga uppträden. Ty vid ett sådant tillfälle, då menniskohjertat öppnar sig och ger sig luft, så går det, som när Æolus med sin spira slog öppning på berget åt vindarna:

Penti, velut agmine facto,
Qua data porta ruunt terrasque turbine perflant,
Incubuere mari totumque a sedibus imis
Una Eurusque Notusque ruunt creberque procellis
Africus.

Icke blott de milda och sagta susande vindarme, utan äfven de häftiga orkanerna, strömma ut. – Man möter en, som man misstänker hafva någon gång stulit en rehn af sig, en, af hvilken man blifvit skylld för tjuf, med hvilken man haft eller har sak i afseende på rehnbetes-land, en, som man med ett ord är ovän med. I detta ögonblick lägger ingen blyghet eller förställning band på tungan. Från ord skrides snart till gerning. Man slåss, såsom fordom hjeltarme vid Troja; bittra eller försmädliga ord föregå, åtfölja och efterfölja striden. En blodig näsa gör ofta slut på campagnen. Detta är nu Vadmarsdagens händelser och scener, som dock till en del förekomma äfven under de öfriga dagarna af marknaden. Man förser sig äfven nu

« FöregåendeFortsätt »