Sidor som bilder
PDF

med litet resbrännvin att vederqvicka sig med vid suptallar och nattläger. Dock sker ej gerna resan den dagen, utan först den efterföljande. Man hemtar då tidigt om morgonen skjutsrehnarna från skogen, der de imellertid gått på bete och försörjt sig så godt de kunnat. Man spänner på dem och binder dem vid en bodgärdesgård eller dylikt, tills man blir färdig. Men skeppar-timmarne äro långa: det drar ofta ut ända till sena qvällen, inan man blir resfärdig, och ofta blir man det icke ens den dagen, utan måste låta rehnarne ledas tillbaka på bete öfver natten, och då kunna de anses ganska lyckliga. Ty mången rehn har en så föga omtänksam husbonde, som, under det han sjelf äter och dricker eller sofver ruset af sig, låter det arma creaturet stå hela dygnet om och än längre fastbundet, utan att få det minsta att äta. När det då ändtligen bär åstad, ligga somliga i attjiorna nersnörda såsom döda kroppar; en utväg, som man måste vidtaga med dem, för att få dem åstad, medan de äro så rusiga, att de ej kunna hålla sig uppe i sittande ställning. Så bär det då ändtligen åstad åt himmelens fyra väderstreck i stora karavaner. Den norra karavanen är den betydligaste och var fordom ännu betydligare, då domare, fogde och fiscal samt någon gång andra resande följde med den. Nu består den endast af Lappar, nämligen af Lokreå- och Mavaswuome-byar eller stammar. När man far från andra städer

och orter, så har man milstolpar och fjerdingsstolpar, som äro att gifva akt uppå; men från Arieplog har man sup-tallar, det är någon märkelig tall, der man enligt gammal häfd gör halt och tar en sup. Här kan man märka, att det är värsta föret i portlidret, ty från Arieplog är till närmaste suptall icke långt; men sedan tål det allt, inan man kommer till den dernäst i ordningen varande. Sup-tallarne äro sannolikt ett påfund af tingsherrskapet, ty af Lapparne kan man ej vänta en sådan regularitet: hvar tall, der begärelsen faller uppå och tillfredsställes med en sup, är för Lappen en sup-tall. Äfven midt på sjön tar han flaskan ur barmen, sätter den till mun och tar sig en klunk. Derföre hafva sup-tallarne på denna norra karavanvägen börjat allt mer och mer råka i förgätenhet, sedan tings-personalen ej mer reser der fram. Äfven på de öfriga vägarna hör man sällan talas om sådana, förmodligen emedan nu mer gårdar finnas i vägen, der man kan köra upp och göra ifrån sig saken. Det går tre hufvudvägar från Arieplog, en norrut, en vesterut och en söderut. Den sistnämnda grenar sig vid Koroqveik, # mil från Arieplog: den ena grenen går åt Kasker, den andra åt Nurrholm och Mullholm. Båda dessa äro redan beskrifna. Den norra vägen går åt Jockmocks-trakten, och på den förekommer ingen nybyggare, förr än Nausta i Jockmocks socken, 6 å 7 mil från Arieplog. Den går öfver östra ändan af Hornafvan och sedan genom en fjärd till den så kallade Sandåsen, som är, hvad

namnet utvisar, en ås, öfver hvilken man om som

maren drager båtarna. Här står en stor tall, som sjelfva sakens natur bestämt till sup-tall; ty, ehuru den ej är fullt # mil från Arieplog, så vidta

[ocr errors]

ger här den betydliga sjön Kakel, som säkert är 1 mil bred, och öfver hvilken man måste, inan man kommer till nästa tjenliga station. När man hunnit öfver Kakel, vidtager skogsland, och man har att taga sig upp på en bergsrygg, som heter - Tjorre. Inan man kommer öfverst på denna ås, passerar man förbi en liten rund bergskulle, som liknar en ättehög, ehuru den är mycket större, och kallas Sobb-åive (käppknappen). Här, vid pass 14 mil från Arieplog, tages vanligen första nattquarteret. Man gör upp eld i tjärrötter och annan torr ved samt släpper rehnarne att beta. Ingen Lapp får, vid vite, släppa sin rehnhjord hit att beta, utan stället är fridlyst endåst till betesmark för de resandes, på sätt nu beskrifvet är, med hafvande rehnar. Sammaledes äro ock vissa andra stationer efter farvägarna fredlysta för samma ändamål. Författningen är ganska nyttig och nödvändig; ty, der en rehnhjord om vintern trampat, der kan ingen rehn beta under den vintern, antingen det då är utbetadt, eller ock snön af rehntrampet blifvit så hård, att rehnen ej kan arbeta sig igenom till marken. Vid stockeldarna på Sobb-åive förnyas och fortsättas Vadmarsdagens scener; res-brännvinet sparas icke, man sorlar och stojar långt inpå natten, ända tills sömnen bemägtigar sig den ena efter den andra, och en hvar blir liggande på sin plats. sedan vi nu följt Norr-Lapparne till vägs till Sobb-åive, så lemnom dem der i ro: de stiga väl upp, sedan de sofvit ut, och komma hem i sinom tid, hvar och en till sitt. Vi villja nu se till, hvart det öfriga sällskapet tager vägen. Den vestra vägen reser nu ingen Lapp; ty, såsom redan anmärkt är, finnes vid denna tiden vanligen ingen Lapp inom Arieplog sockens område. Deremot har en god del af nybyggarne sina hemvist hitåt. Vägen går ett litet stycke efter Hornafvan och viker sedan åt söder till vestra ändan af Udijaur. Denna vägen resa de så kallade Vesterboerna, d. ä. de Svenska åboerna på följande ställen: Racktjålm, Botsjargn, Laisvallen, Loholm, Jutis och f. d. Adolphströms Bruk (Nasafjells silfververk). Det sistnämnda är längst vesterut beläget, till ett af– stånd af 6 mil från kyrkan. Der bor nu endast en nybyggare. Den södra vägen resa allt herrskapet och alla de öfriga af menige allmogen. Krono-fogden Forssel och Kyrkoherden Burman begåfvo sig hem efter den egentliga södra vägen öfver Mullholm åt Sorsele, Lycksele och Degerforss. Samma väg passerade ock Krono-länsmanmen N. Westling, som bodde i Sorsele, men var länsman både för Sorsele och Arieplog, och åtskilliga bönder eller nybyggare från Sorsele, hvilka pläga besöka Arieplogs marknad, dels för att handla något och sälja sina rehnshudar, dels för att liquidera sina skulder, som de gjort, då de om Andersmess (4:de Bönedagen i slutet af November) och Jul tagit rehnstekar och andra varor på credit, dem de sedan med någon vinst sålt i Åsele och Lycksele. Den östra vägen afreste alla de öfriga herrarne, i synnerhet de handlande, med hvilka jag gjorde resesällskap till Piteå och nu, tilldess jag kommer ur detta marknadsväsendet och dess stil, vill följa fram ända till deras hem, hvarefter jag ännu en gång vill repetera samma resa ända från Arieplog, med några allvarsammare reflexioner. Den 14 Februari reste Hrr Handlande och togo nattquarter i Långviken; jag reste samma dag på eftermiddagen och låg i Kasker. Hrr Genberg, Schildt, Hofverberg, Helleday och Sydow hade rest redan någon dag förut. Häradshöfding Furtenbach reste först en dag efteråt. Den 15 kom jag till Arvidsjaur och hann der upp borgerskapet. Här rastades den 16. Den 17 frukosterades starkt till en början, och färd- och afskedssupar måste tagas af alla hos alla. Man bytfè ur och mössor; lycka den, som lycka har. Sedan vi blifvit väl preparerade, begåfvo vi oss på vägen till Gråträsk, 34 mil från Arvidsjaur, der vi skulle taga nattquarter. Jag körde åter ensam med Slompen. På en kulle ungefärligen midt på vägen gjordes halt, och man tog förmodligen en res-sup, hvilket jag dock nu ej säkert erinrar mig, emedan, hvad som strax derpå hände mig, kom mig nästan att glömma det föregående; men förmodligen var det frågan om en sup, ty eljest förstår jag icke, hvarföre man skulle göra halt. Men i den här befintliga sup-tallen bodde visst något troll; ty, när jag körde åstad, gick sel-knappen upp, och ändan af ena skackeln stötte mot en stor tall, med den påföljd, att hela skackelverket gick sönder i lika många bitar, som det ursprungligen var sammansatt utaf, och der blef jag stående. Borgerskapet, som körde förut med stor skyndsamhet, märkte ej den olägenhet, som träffade mig; men

« FöregåendeFortsätt »