Sidor som bilder
PDF
ePub

1

hvart det öfriga sällskapet tager vägen. Den vestra vägen reser nu ingen Lapp; ty, såsom redan anmärkt är, finnes vid denna tiden vanligen ingen Lapp inom Arieplog sockens område. Deremot har en god del af nybyggarne sina hemvist hitåt. Vägen går ett litet stycke efter Hornafvan och viker sedan åt söder till vestra ändan af Udijaur. Denna vägen resa de så kallade Vesterboerna, d. ä. de Svenska åboerna på följande ställen: Racktjålm, Botsjargn, Laisvallen, Loholm, Jutis och f. d. Adolphströms Bruk (Nasafjells silfververk). Det sistnämnda är längst vesterut beläget, till ett afstånd af 6 mil från kyrkan. Der bor nu endast en nybyggare. Den södra vägen resa allt herrskapet och alla de öfriga af menige allmogen. Krono-fogden Forssel och Kyrkoherden Burman begåfvo sig hem efter den egentliga södra vägen öfver Mullholm åt Sorsele, Lycksele och Degerforss. Samma väg passerade ock Krono-länsmannen N. Westling, som bodde i Sorsele, men var länsman både för Sorsele och Arieplog, och åtskilliga bönder eller nybyggare från Sorsele, hvilka pläga besöka Arieplogs marknad, dels för att handla något och sälja sina rehnshudar, dels för att liquidera sina skulder, som de gjort, då de om Andersmess (4:de Bönedagen i slutet af November) och Jul tagit rehnstekar och andra varor på credit, dem de sedan med någon vinst sålt i Åsele och Lycksele, Den östra vägen afreste alla de öfriga herrarne, i synnerhet de handlande, med hvilka jag gjorde resesällskap till Piteå och nu, tilldess jag kommer ur detta marknadsväsendet

1

och dess stil, vill följa fram ända till deras hem, hvarefter jag ännu en gång vill repetera samma resa ända från Arieplog, med några allvarsammare reflexioner. Den 14 Februari reste Hrr Handlande och togo nattquarter i Långviken; jag reste samma dag på eftermiddagen och låg i Kasker. Hrr Genberg, Schildt, Hofverberg, Helleday och Sydow hade rest redan någon dag förut. Häradshöfding Furtenbach reste först en dag efteråt. Den 15 kom jag till Arvidsjaur och hann der upp borgerskapet. Här rastades den 16. Den 17 frukosterades starkt till en början, och färd- och afskedssupar måste tagas af alla hos alla. Man byttur och mössor; lycka den, som lycka har. Sedan vi blifvit väl preparerade, begåfvo vi oss på vägen till Gråträsk, 31⁄2 mil från Arvidsjaur, der vi skulle taga nattquarter. Jag körde åter ensam med Slompen. På en kulle ungefärligen midt på vägen gjordes halt, och man tog förmodligen en res-sup, hvilket jag dock nu ej säkert erinrar mig, emedan, hvad som strax derpå hände mig, kom mig nästan att glömma det föregående; men förmodligen var det frågan om en sup, ty eljest förstår jag icke, hvarföre man skulle göra halt. Men i den här befintliga sup-tallen bodde visst något troll; ty, när jag körde åstad, gick sel-knappen upp, och ändan af ena skackeln stötte mot en stor tall, med den påföljd, att hela skackelverket gick sönder i lika många bitar, som det ursprungligen var sammansatt utaf, och der blef jag stående. Borgerskapet, som körde förut med stor skyndsamhet, märkte ej den olägenhet, som träffade mig; men

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]

lyckligtvis kommo några skjutsbönder, som körde med foror, och hunno upp mig just i detsamma. Dessa hjelpte mig till rätta och satte ihop skacklorna med spikar. Det är eljest ej godt i denna ödemark, om något af körredskapen går sönder. I aftonskymningen kom också jag fram till Gråträsk. Här äro tvänne gårdar, och de handlande dela sig i tvänne partier. Marknadslifvet fortsattes: på toddy, brännvin och mat var ingen brist. Vi fortsatte följande morgon resan först till Långträsk, 3 mil, och vidare till Byske, som också räknas för 3 mil, men icke torde betydligt öfverstiga 2. I Byske tillbragtes aftonen såsom i Gråträsk; men jag gjorde här en under-cur, som säkert ej så snart lärer glömmas i Piteå. Handelsman Hedström hade, allt sedan vi reste från Arvidsjaur, varit besvärad af en svår hicka. Han beklagade sig här öfver dess ihärdighet, hvarpå jag förklarade, det jag väl visste bot derför. På tillfrågan, hvari väl den kunde bestå, svarade jag, att den bestod deri, att man skulle supa mindre. Derpå öfvergaf hickan honom genast, till allas stora förundran och löje. Den 19 Februari kommo vi fram till Piteå, och här slutar jag borgerskapets odyssée och marknads-lifvets lustiga sida. Man finner af den nu gjorda beskrifningen, att spirituösa saker och i synnerhet brännvin utgöra dess hufvud-element. Men man misstager sig ganska mycket, om man tror, att de personer, som nu äro nämnda, äro stora fyllhundar, och att man alltid lefver på detta sätt. Marknads-lifvet är just ett eget drag, en helt egen episode uti Lapp

1

marks-lefnadens historia, och förtjenar säkert den plats, den fått i denna framställning. Man kan här se tvänne de skönaste dragen af den Norrländska charakteren och lefnadssättet, med de lifligaste färger uttryckta: gästfrihet och vänsäll munterhet. Ett tredje hufvuddrag kommer härtill, som, i och med det samma det gifver de förra deras lifliga färg, gör öfver det hela nästan ett slags anstrykning af carricatur, nämligen böjelsen för dryckenskap. Redan de fordna Thracierna stämplades med "vinolentia”, och det synes äfven verkligen, som det kalla Nordens invånare häri öfvergå andra. Troligen äro inga nationer i Europa så begifna på brännvin, som Ryssar och Svenskar, de båda hyperboreiska folken. Lapparne vill jag härvid icke ens nämna; ty brännvinsbegäret utmärker icke blott dem, utan äfven alla andra vilda eller half-vilda nationer i kyliga luftstreck. Det spirituösa marknads-lifvet är eljest likasom ett slags mode och har gammal sedvana för sig, hvarföre man nästan är tvungen att rätta sig derefter, likasom man vid moder i klädsel måste vara verlden lik och skulle förefalla pedantisk och löjlig, om man ej conformerade sig, ehuru löjligt än modet kan vara. Också lärer detta ordspråk vara ingen obekant: den, som sviker uti dryckom, sviker ock i androm styckom. Juvat insanire interdum.

Hittills har jag framställt den lustiga sidan af Arieplogs marknad och hvad dervid förekommit; nu vill jag öfvergå till den allvarsamma. Härvid förekommer nu först visitationen. Den

förrättades den 11 Februari, som var Söndagen Septuagesima. Härvid tillgick ungefärligen på samma sätt, som förut är beskrifvet i Arvidsjaur. Sedan jag predikat, och den vanliga Gudstjensten var slut, trädde visitator för altaret och höll ett tal. Men, som största delen af allmogen härstädes består af Lappar, hvilka ej förstå ett ord Svenska, och visitator åter ej kände Lappska språket, så hade han anmodat mig att öfversätta sitt tal, hvilket jag ock åtagit mig. Men härvid var den speciella omständigheten, att han icke hade sitt tal skrifvet, utan höll det ex tempore. Vi stego således båda för altaret, och, sedan han talat ut på Svenska, hvarvid jag noga gaf akt uppå talets hufvudinnehåll och sökte fästa det i minnet, så föredrog jag detsamma på Lappska, och de närvarande, i båda språken kunniga, i synnerhet Fjellström och Rhén, berömde med förundran öfversättningen såsom ganska lyckad, i det den fullkomligen återgifvit talets innehåll, ehuru ej dess bokstaf. Fordom brukades i Lappmarken så kallade prediko-tolkar, som, enär presterna ej kände språket, måste stå i gången och öfversätta deras predikan. Det gick så till, att, när presten sagt ut en mening, så gjorde han halt, och tolken skulle öfversätta den på Lappska. Nu kan man lätt föreställa sig, hvilket jämmerligt sammelsurium härigenom skulle uppstå, och hurudan åhörarnes andakt skulle vara, då de mellan hvar mening skulle höra ett prat, som nödvändigt skulle förefalla dem såsom en löjlig slabber-Tyska. Lägg härtill, att sjelfva tolkarne, som voro okunnigt folk.

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »