Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

lyckligtvis kommo några skjutsbönder, som körde med foror, och hunno upp mig just i detsamma. Dessa hjelpte mig till rätta och satte ihop skacklorna med spikar. Det är eljest ej godt i denna ödemark, om något af körredskapen går sönder. I aftonskymningen kom också jag fram till Gråträsk. Här äro tvänne gårdar, och de handlande dela sig i tvänne partier. Marknadslifvet fortsattes: på toddy, brännvin och mat var ingen brist. Vi fortsatte följande morgon resan först till Långträsk, 3 mil, och vidare till Byske, som också räknas för 3 mil, men icke torde betydligt öfverstiga 2. I Byske tillbragtes aftonen såsom i Gråträsk; men jag gjorde här en under-cur, som säkert ej så snart lärer glömmas i Piteå. Handelsman Hedström hade, allt sedan vi reste från Arvidsjaur, varit besvärad af en svår hicka. Han beklagade sig här öfver dess ihärdighet, hvarpå jag förklarade, det jag väl visste bot derför. På tillfrågan, hvari väl den kunde bestå, svarade jag, att den bestod deri, att man skulle supa mindre. Derpå öfvergaf hickan honom genast, till allas stora förundran och löje. Den 19 Februari kommo vi fram till Piteå, och här slutar jag borgerskapets odyssée och marknads-lifvets lustiga sida. Man finner af den nu gjorda beskrifningen, att spirituösa saker och i synnerhet brännvin utgöra dess hufvud-element. Men man misstager sig ganska mycket, om man tror, att de personer, som nu äro nämnda, äro stora fyllhundar, och att man alltid lefver på detta sätt. Marknads-lifvet är just ett eget drag, en helt egen episode uti Lappmarks-lefnadens historia, och förtjenar säkert den plats, den fått i denna framställning. Man kan här se tvänne de skönaste dragen af den Norrländska charakteren och lefnadssättet, med de lifligaste färger uttryckta: gästfrihet och vänsäll munterhet. Ett tredje hufvuddrag kommer härtill, som, i och med det samma det gifver de förra deras lifliga färg, gör öfver det hela nästan ett slags anstrykning af carricatur, nämligen böjelsen för dryckenskap. Redan de fordna Thracierna stämplades med ”vinolentia”, och det synes äfven verkligen, som det kalla Nordens invånare häri öfvergå andra. Troligen äro inga nationer i Europa så begifna på brännvin, som Ryssar och Svenskar, de båda hyperboreiska folken. Lapparne vill jag härvid icke ens nämna; ty brännvinsbegäret utmärker icke blott dem, utan äfven alla andra vilda eller half-vilda nationer i kyliga Iuftstreck. Det spirituösa marknads-lifvet är eljest likasom ett slags mode och har gammal sedvana för sig, hvarföre man nästan är tvungen att rätta sig derefter, likasom man vid moder i klädsel måste vara verlden lik och skulle förefalla pedantisk och löjlig, om man ej conformerade sig, ehuru löjligt än modet kan vara. Också lärer detta ordspråk vara ingen obekant: den, som sviker uti dryckom, sviker ock i androm styckom. Juvat insanire interdum. Hittills har jag framställt den lustiga sidan af Arieplogs marknad och hvad dervid förekommit; nu vill jag öfvergå till den allvarsamma. Härvid förekommer nu först visitationen. Den

förrättades den 11 Februari, som var Söndagen Septuagesima. Härvid tillgick ungefärligen på samma sätt, som förut är beskrifvet i Arvidsjaur. Sedan jag predikat, och den vanliga Gudstjensten var slut, trädde visitator för altaret och höll ett tal. Men, som största delen af allmogen härstädes består af Lappar, hvilka ej förstå ett ord Svenska, och visitator åter ej kände Lappska språket, så hade han anmodat mig att öfversätta sitt tal, hvilket jag ock åtagit mig. Men härvid var den speciella omständigheten, att han icke hade sitt tal skrifvet, utan höll det ex tempore. Vi stego således båda för altaret, och, sedan han talat ut på Svenska, hvarvid jag noga gaf akt uppå talets hufvudinnehåll och sökte fästa det i minnet, så föredrog jag detsamma på Lappska, och de närvarande, i båda språken kunniga, i synnerhet Fjellström och Rhén, berömde med förundran öfver- sättningen såsom ganska lyckad, i det den fullkomligen återgifvit talets innehåll, ehuru ej dess bokstaf. Fordom brukades i Lappmarken så kallade prediko-tolkar, som, enär presterna ej kände språket, måste stå i gången och öfversätta deras predikan. Det gick så till, att, när presten sagt ut en mening, så gjorde han halt, och tolken skulle öfversätta den på Lappska. Nu kan man lätt föreställa sig, hvilket jämmerligt sammelsurium härigenom skulle uppstå, och hurudan åhörarnes andakt skulle vara, då de mellan hvar mening skulle höra ett prat, som nödvändigt skulle förefalla dem såsom en löjlig slabber-Tyska. Lägg härtill, att sjelfva tolkarne, som voro okunnigt folk

[ocr errors]
[ocr errors]

och icke kunde uti vissa synonyma begrepp uttrycka åtskilligt, som Lappska språket saknar ord för, oftast råkade i yttersta förlägenhet, hvilken de endast på det sättet hjelpte sig ur, att de höggo till i vädret och pratade något, som kunde falla dem in. Lappska språket är så fattigt på ord att uttrycka abstracta begrepp, att man vid en verbal öfversättning ofta måste blifva rådlös. Jag har hört berättas, att en tolk, som råkade i förlägenhet för ordet krubba, som ej finns i Läppska språket, redde sig på det sättet, att han öfsatte: och the lade honom uti ena krubbo, med: o, Herre Jesus, hvad der är kallt? Så kallt det är i Lappmarken vid Jultiden, kan det ej vara så skämt, att svept i linnekläder blifva laggd i en krubba, och han föreställde sig väl det värsta om den stackars Frälsaren, som skulle blifva exponerad på sådant vis och ej hafva ens en skinnpels på sig. Och, som han nu ej kunde uttyda, hvad presten sade, tyckte han väl, att äfven hans mening förtjente begrundas, hvarföre han imellertid ville traktera åhörarne med den. Häraf kan man finna, att hela predikan skulle blifva en orimlig galimathias, som hvarken följde ved eller qvist. Imellertid hade detta undervisningssätt bibehållit sig i Luleå Lappmark, ända emot medium af 18:de århundradet. Men i Piteå Lappmark har Christendomen från lång tid tillbaka och nästan ända från början blifvit föredragen på Lappska språket, hvilket till en ganska stor del lärer kunna tillskrifvas den omständigheten, att Læstadiska slägten ända från medium af 1600-talet här tjenstgjort, då naturligtvis, om ej den förste, åtminstone de efterföljande, som voro födda i landet, måste vara hemma i språket. Det var också ej utan rörelse, Burman och jag erinrade oss, att vi nu tillsammans stodo inom det altare, under hvilket våra fäders stoft hvilade. Hans farmor var äldsta dottern af Johan Læstadius, den tredje och sista i den oafbrutna serien af pastorerna uti Arieplog af denna slägt, och som jemnte sina fäder ligger här begrafven under altaret. Johan Öhrling, som var gift med en syster af den sistnämnda och redan tjent 10 å 12 år såsom scholmästare i Arieplog, hade äfven hunnit blifva hemma i språket, när han efterträdde denna sin svåger såsom pastor, och efter Öhrling hafva de båda Sundelinerna, fader och son, varit efter hvarandra pastorer i Arieplog, hvilka så mycket mer voro Lappska språket mägtiga, som den förra sjelf var född Lapp och nästan det enda exemplet af en rättskaffens, ordentlig och utmärkt prestman af denna nation. Visitationen i Arieplog gick för öfrigt ungefärligen på samma sätt som i Arvidsjaur, med den skilnad likväl, att här ingen fråga uppstod om någon irrlärighet eller klagomål deröfver. I dess ställe framställdes å Lappska allmogens sida en förfrågan om rätta beloppet af deras utskylder till pastor, i hvilken punkt mellan honom och åhörarne ett litet missförstånd egde rum. Orsaken dertill var förmodligen den, att den förra pastorn härvid följt, till en del, gammal praxis, enligt hvilken hans inkomster i någon del torde hafva öfverstigit, men i en annan ej

« FöregåendeFortsätt »