spik, spjellplåt, fenster eller annat. Han kan ock behöfva hjelp att timra upp ett hus, att mura en mur, eller till höbergning o. s. v. Han finner på kyrkoplatsen alla samlade, der får han söka hjelp; är ej den ena i tillfälle, så kan den andra vara det, och han slipper springa socknen omkring. Just derföre är det nyttigt, att kyrkohelger ej inträffa hvar Söndag, då endast få i sönder skulle besöka dem, än den ena och än den andra; men, då de inträffa efter en mellantid af 2 à 3 veckor, har merändels hvar och en något ärende till "kyrko-staden”, och derföre är kyrkan mer talrikt besökt, än man skulle förmoda af folk, som hafva så lång kyrkoväg. Så snart nu, i en aflägsen trakt, landsculturen börjat, och ett antal nybyggare bosatt sig, så är det ganska naturligt, att den förra skall hastigt tilltaga, så snart de sednare få en gemensam medelpunkt. Den förra allmännare sockenkyrkan kan ej mer för dessa utgöra någon nyttig föreningspunkt, emedan den är belägen helt och hållet utom den nya coloniens gränsor. Om de, som ofta händelsen är, hafva 6 à 10 mil dit, så åtgår nästan en hel vecka för resan fram och åter; och ingenting är dyrbarare än tiden, i synnerhet för dessa, som ej ega att skörda frukterna af sina fäders arbete, utan endast med eget arbete skola förskaffa dagligt bröd och framtida bestånd. De träffa väl vid moderkyrkan en myckenhet folk, men som till stor del äro för aflägsna eller kostsamma att få något biträde af. Men, när en kyrka uppstår i medelpunkten af den nejd, som sålunda redan eger ett

antal kringspridda nybyggare och för öfrigt goda lägenheter till ytterligare uppodling, då får colonien lif. De, som äro lika behöfvande af hvarandras biträde och genom ett närmare läge beqvämligast kunna hjelpa hvarandra, blifva satta i en omedelbar och bestämd communication.

Under sådana förhållanden befrämjar således en kyrkas anläggning cultur och population; men ingen må tro, att den gör det i hvilket fall, hvilka omständigheter som helst. En kyrka, byggd uti ett öde land, framtrollar ingen församling; den förblifver öde, allt tills tiden och omständigheterna befolka nejden, lägenheterna må nu vara så förträffliga som helst. Den, som drager åstad att eröfra ett fiendtligt land, misslyckas vanligen i sitt förehafvande, om han rycker fram alltför hastigt och långt ifrån sina reserver, så att communicationen blir afbruten. Detsamma händer äfven den, som vill göra den i sjelfva verket ärofullare eröfringen, att medelst cultur taga ett öde land i besittning. Det land, som förr är cultiveradt, utgör härvid reserv, och han får ej skilja sig för långt derifrån; eröfringen måste framskrida småningom och undan för undan. De herrar, som sist disponerade Nasafjells silfververk, läto tjusa sig af den yppiga fjellvegetationen i Arieplogs fjelldalar och sågo här ett Eden eller ett Kanaans land med mjölk och honing, ett himmelrike hardt när; men, sedan de suttit vid Adolphströms (Nasa) bruk några år bortåt och svultit, återvände de med den erfarenheten, att

den, som vill åstadkomma en alldeles isolerad landscultur, bör ega mer än Crosi skatter att disponera. I Silbojock stod en kyrka och bodde en pastor i 100 år bland grönskande lunder, frodiga ängar och fiskrika sjöar; der drefs en bruksrörelse af flera hundrade personer; men ingen enda själ slog der ned sina bopålar. För 100 år sedan upphörde allt att utgöra särskild församling, pastor flyttade till Arieplog, kyrkan blef laggd i aska, och Silbojocks pastorat tillhör endast sagorna. Ingen nybyggare är ännu inom dess område bosatt. Huru skulle colonister der kunnat nedsätta sig, då en 30 mils öken skilde dem från allt befolkadt land? Men, när befolkningen hunnit utbreda sig efter hand öfver detta mellanland och detta sker nu med stora steg då torde också Silbojock likt en Phenix uppstå ur sin aska, och plogen vandra öfver fädrens grifter, deras grifter, som ett sådant redskap aldrig sett. Qvickjock, det prisade och namnkunniga Qvickjock, har äfven haft kyrka och prest i tvänne århundraden; men ännu eger det ej 10 nybyggare. Arvidsjaur hade ock haft kyrka och prest i halftannat århundrade, utan att någon nybyggare der nedsatte sig. Min far, hvilken ännu lefver, har såsom fullvext man rest derigenom, då ännu ingen Svensk invånare utom presthuset fanns i socken. Men, sedan population och landscultur i Skellefteå småningom utbredt sig och nådde Arvidsjaurs gränsor, då blef äfven Arvidsjaur occuperadt och har nu öfver 100 nybyggen samt en Svensk befolkning af

omkring 800 personer - en ganska vacker progression från noll inom en mansålder.

Men, för att återkomma till Öhrträsk och dess tilltänkta kyrkobyggnad, så var nyttan och behofvet af denna så påtaglig, att icke ens de mest interesserade motståndare mot klyfning och nya kyrkor haft något mot denna att invända.

Ja, ☛ man kan med fullt skäl påstå, att ingen kyrkobyggnad i Lappmarken, som skett för Svenskar, haft så goda skäl för sig. Denna kyrka, belägen i en by af omkring 30 hushåll, skulle vara den enda i Lappmarken, som äfven under mellansöndagarna hyste talrika åhörare. Den här blifvande socknen skulle säkerligen genast utgöras af 60 à 70 rökar, om ej mera, och hvad skulle ej inom korrt tid ske?

Men Öhrträskboerna ville helt och hållet skiljas från Lycksele, och just deri låg knuten. De trodde sig ej tillförlitligt kunna löna en capellpredicant, om de ännu dessutom skulle nödgas löna pastor i Lycksele. De önskade dessutom att i en hast blifva försatta utom kretsen af de intriguer, tillställningar och egenmägtiga tilltag, som en tid bortåt oroat Lycksele. De fruktade för kostnaderna af en ny ny prestgårdsbyggnad i Lycksele, under det de sjelfva skulle vara nödsakade att bygga kyrka och prestgård i sin by. De fruktade äfven, att underhållandet af den till Lycksele anlaggda landsvägen skulle blifva betungande, och hoppades slippa deltaga häri, om de komme under ett annat pastorat. Af sådana orsaker ville de nu genast, medan Lycksele var ledigt, skilja

sig derifrån. Och, som den årliga prost-visitationen i Lycksele nu snart instundade, höllo de om Söndagen (d. 7 Jan.) en byastämma i detta ämne, för att kunna vid nämnda visitation bestämdt andraga allt, hvad som härtill hörde. Vid denna byastämma blef beslutet, att ett hemman i byen skulle inköpas till boställe åt blifvande pastor, och att en viss bevillning skulle utgöras åt honom, utom pastoralierna. Denna bevillning skulle utgöras af en fjerding korn och ett lass hö per rök i Öhrträsks by. Om detta beslut sedan blifvit ändradt, eller om det vid visitationen ej blifvit rigtigt framfördt, eller om ändtligen det för mig blef origtigt berättadt, det är mig obekant; men säkert är, att visitationsacten ej innehöll så förmånliga villkor för den blifvande pastorn i Öhrträsk.

Måndagen den 8 Jan. reste jag från Öhrträsk och skjutsades gratis af min värd till Långsele, som ligger 2 mil derifrån. Jag hade 'dessutom af Öhrträskboerna fått skjutspenningar, som räckte mig ända fram till Arieplog, 25 mil. I Långsele mötte mig, genast som jag steg inom dörren, en qvinnsperson, som temligen förnämt frågade: "Hvad är min herres namn?" Som jag nämnde detta, föll hon mig genast med häftighet om halsen och kallade mig sin kära cousin. Förhållandet var ock verkligen så, och jag kunde äfven, både af röst och anletsdrag, igenkänna henne, att hon var af slägten. Men, som jag märkte, att hon ej var i nyktert tillstånd, sökte jag undandraga mig hennes caresser. Härpå bekla