1

blifvit afstyrdt, och äfven jag har vid sådana tillfällen ej varit den minst nitiske talaren. Jag har dervid föreställt, att ett sådant skiljande strider både mot gudomlig och mensklig ordning; att, som vi hafva blott en Gud, af hvars blotta nåd och barmhertighet vi skola hoppas det högsta go`da, vi icke heller böra skilja hans församling itu och undandraga oss våra sämre lottade bröder, som vi kunna och böra visa harmhertighet emot, väl vetande, att det en dag kommer att heta: "hvad J hafven gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafven J gjort mig;" att för öfrigt Svenskarne här lika litet kunna skilja sig från den allmänna fattig vården, som ståndspersoner å nedra landet äro derifrån skiljda, ehuru af deras klass inga fattighjon vanligen finnas. Att ändtligen Svenskarnes förhållande här är till Lapparne, som barns till föräldrar. Föräldrarne vårda och uppfostra sina barn, medan dessa ej kunna försörja sig sjelfva; men på ålderdomen måste åter barnen draga omsorg om sina föräldrar. Så hafva ock Svenskarne här ursprungligen kommit sig upp genom Lapparne och på deras bekostnad; deras nuvarande fattigdom och knappa omständigheter äro deraf en följd, hvarföre det så mycket mindre är skäl att undandraga sig deltagande i deras fattigvård, o. s. v. Sådana föreställningar hafva ej gjorts för döfva öMen jag må nu återvända till den punkt, hvarifrån jag utgick, nämligen frågan om de extra ordinarie presträttigheterna. Vid barndop och brudvigsel hafva Lapparne drygare och

ron.

känbarare utgifter än Svenskarne; men vid likstol är förhållandet tvärtom. Vid husbondes eller matmoders dödsfall gifves af Lappar, enligt förordningen, en vaja (rehnko), hvilket för ett någorlunda behållet hus är en ganska dräglig utgift: bland 50 à 100 saknas ej en så mycket. Också är väl en vaja ej mer än i värde mot en ko, ja i Arieplog kanske endast Men med den. Svenska likstolen är det helt annorlunda. En fattig nybyggare har 4 à 6 kor, af hvilka han med sina 10 à 12 barn har sitt hufvudsakliga uppehälle. Nu dör han; då är det icke nog med den olyckan, att husets pelare är undanryckt, och att familjen förlorat den, som skulle försörja henne, man måste ännu dertill förminska de medel, som förut funnos till hennes försörjande; man måste taga en ko,, ja kanske af husets redbaraste egendom, och gifva den åt presten, för det han kastar trenne skoflar mull på likkistan! Man måste förundra sig, huru ett så tydligt monument från själamessornas mörka tidhvarf kunnat bibehålla sig ända till våra dagar. Det öfriga sportelväsendet kan hafva sina försvarliga sidor, fastän man väl kunde fråga, hvarföre tjenstemän lönas, om de ändå skola hafva särskildt betaldt för hvar tjenst, de göra; men likstolen synes nästan lika upprörande för både förnuft och hjerta. En liten anekdot må sluta denna utflykt. Det var i ett af de större pastoraten i Vesterbotten en snål prest, som ingen barmhertighet hade, när det var fråga om rättighet. Till honom kom en gång, enligt berättelsen, en fattig enka, hvars man ny

ligen dött. Hon beklagade sitt tillstånd, att hon hade många barn, var mycket fattig och hade endast 4 kor, bad derföre prosten, att han ville låta henne lösa sin ko med penningar samt lindra något; men prosten förblef obéveklig. Enkan gick ut gråtande, men mötte i något af de yttre rummen frun i huset. Denna underrättade sig om förhållandet, tröstade enkan och bad henne komma igen nästa söndag, dock utan att hafva någon ko med sig. Det skedde så, och prostinnan lät henne utur deras egen ladugård taga den bästa och vackraste af de 40 à 50 kor, som der funnos, leda den fram på gården och så gå in till prosten och säga, att hon nu vore här med likstolskon. Prosten gick ut på förstugubron att bese den, berömde den såsom en den vackraste, han sett, och befallde sin fru att gifva gumman en halfspann korn, efter hon gifvit en så vacker likstolsko. Äfven detta skedde, och den fattiga enkan fick i sin betryckta belägenhet ett litet understöd, i stället för att gifva ut en ko. Prostinnans förhållande härvid må nu af andra bedömas huru som helst; men jag räknar mig till heder att vara hennes brorsson.

Ibland saker, som förekommo vid tinget, vill jag anföra en för dess ovanligare beskaffenhet. Det var en Lapp, vid namn Nils Andersson, med till- • namnet Wuoudnas (Hiskelig), som enligt allmänna opinionen plägade olofligt umgänge med annan Lapps hustru och behandlade sin egen illa. Hans naturliga vildhet och häftiga sinnelag eggades förmodligen genom den andra qvinnans ca

en

lumnieusa insinuationer emot hustrun och dennas, förmodligen icke skonsamma och höfliga, förebråclser för det brottsliga umgänget. Ty hos Lapparne, i synnerhet Fjell-Lapparne, har äktenskaps-violen mycket sträfva ljud, och man kan väl då icke undra, om den uti Hiskeligs hus icke gaf några harmoniska toner; ty, utom det vidriga förhållandet och mannens, af tillnamnet väl charakteriserade, sinnelag och väsende, hade icke heller hustrun något bomullshjerta, utan man kunde säga, att det var hampa, som håller, så att här var någorlunda lika mot lika, hårdt mot hårdt. Imellertid hade han såsom starkare naturligtvis öfverhanden i det inhemska kriget, och denna öfverhand lät han henne nog tungt erfara; följden af kriget var den, att hon öfvergaf sitt hus och hemsom då var beläget långt bort i de vilda och ödsliga skogarna, hvilka ligga mellan Jockmock, Arieplog och Arvidsjaur samt tog sin tillflykt till pastor. Detta hade skett några veckor före marknaden, och hon förblef i Arieplog, tills denna inträffade, samt nekade alldeles att återvända till sin man, hvilket man icke heller kan undra, ty uti så fatta omständigheter kunde hon kanske icke ens vara säker om lifvet. När nu mannen kom till marknaden, ville han återtaga sin hustru; men hon förblef obeveklig, och han stämde henne derföre till tings. Genom bemedling blefvo de likväl förlikta, och hon åtföljde honom hem. Men, medan processen ännu varade, kom han en gång till mig i något ärende. Då passade jag på att pröfva honom, om han kunde läsa, slog upp i

Bibeln det språket, som säger: drif ut tjensteqvin

nona och hennes son jag visste icke, att det var en gift hustru, han umgicks med, utan trodde, att det var en piga - och detta blef ett tjenligt ingångsspråk för vårt samtal. Samma man hade ock till detta ting blifvit stämd af min far för begånget våld i hans hus. Såsom redan sagdt är, hafva Fjell-Lapparne sällan några kåtar på kyrkoplatsen, utan taga sitt quarter, hvar de kunna, i husen, således äfven hos min far. Här ligga de ofta så tjockt, som en fårskock i ketten, så att man måste varligen klifva öfver kropparna, om man skall slippa fram. Nu händer ibland, att de blifva alltför stormiga i ruset, och då plägar gubben drifva ut hjorden. Detta hade inträffat vid Andersmesshelgen — om hvilken längre fram sistliden höst 1826. Ibland dem, som utdrefvos, befann sig äfven Hiskelig. Vanligen vika de vid ett sådant tillfälle utan motstånd, af ett slags respect för husbonden i huset; men Hiskelig satte sig till motvärn, och, när han det oaktadt måste ut, så grep han en isbill, som är ett slags spjut att sticka hål på isen med, samt manade ut min far med hotande ord och åthäfvor. Han är allmänt känd för en högst, vildsint och våldsam menniska, som ofta slåss med sina grannar, hvaraf han ock fått sitt tillnamn: Wuoudnas (den förfärlige, den hiskelige). Min far besvarade i sinom tid den utmaningen med en stämning på honom, och nu vid tinget ville Lappen förlika gubben och derigenom nedtysta målet; hvilket ock min far antog, åläggande honom en