dast en liten förlikningspenning, den han ock genast gaf. Detta skedde på min kammare. Ea stund derefter, sedan de gått, fann jag på golfyet en 2-riksdalers-sedel, och, som jag förstod, att ingen annan än den ofta nämnda Lappen hade tappat den, så skickade jag efter honom och gaf honom sedelu med den förmaningen, att han skulle taga lärdom af efterdömet. Han hade, sade jag, icke ens saknat sin sedel, än mindre vetat utaf, hvar han tappat den; men jag hade återställt den åt honom; så borde ock han, när han träffade en annan mans rehn i skogen, ej stjäla den, utan taga den till vara. Gud skulle alltid belöna den redlige; men med orättfånget gods vore aldrig någon välsignelse. Rehnstöld är ibland Lapparne det vanligaste brottet, och här inträffar, att tillfället gör tjufven. Ty, när en rehn öfverkommes i den vilda, ensliga skogen, och någon der fäller honom, så kan det aldrig ens misstänkas. Här gäller det: "Intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är tyst", hvarföre man aldrig nog kan inpregla i folkets sinne den sköna antithesen: "Ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst."I anledning af nu omtalade Lappmannens öknámn må anmärkas, att de flesta Lappar i de nordligare trakterna af Arieplog samt alla i Jockmock och Qvickjock, förmodli gen äfven längre norrut, hafva öknamn. Dessa gifvas för någon utmärkande egenskap eller gerning och äro sällan hedersamma, utan vanligen mer eller mindre infama, ofta likväl hvarken af ond eller god betydelse samt ej sällan endast afkort

ningar eller modificationer af det rätta namnet. Jag må här anföra exempel af några sådana namn, på personer, som jag känt: Pärok (Peruk), Parrak (Ekorrbo, Skatbo), Parri (lik ett sådant allt personer med yfvigt, ruggigt eller

bo) krusigt hår.

Man påminne sig Harald Lufva, Harald Hårfager. Vadnem (Bäfver), för stora framstående tänder, Slafrek (Sloken), för stora öron som på en hund, Huljo (Hunden), Kallok (Lappskon), Snattja (Ankan eller Gräsanden), för späd, pipande röst, Kimmun (yxan), eller rättare Kimmun-Nila (yx-Nisse), emedan han vid ett tillfälle, som jag framdeles torde komma att omtala, begagnade yxan till stridsvapen (Nila är Nils efter Lappska uttalet), Glasok (glasmästaren), emedan han en gång antingen i sömn eller fylla, eller båda delarna, vräkte sig ut genom ett fenster, som således blef sönderslaget. Nabbo, Sjaggo, Rådsa, Tjank etc. allt namn af för mig obekant både upp-. rinnelse och betydelse, men som icke anses vanhederliga; Jouvun, af Jonas, Jon; Anta, Anzi, Adzi, Antur - allt modificationer af Anders; Wuolla, Wuolli, Wuolik, af Olof. Pjettar, Pjetur, Perso, Pedso af Pehr o. s. v. Sedan någon fått ett öknamn, så kan han aldrig mer i sin lifstid skaka af sig det, så framt han ej råkar få ett än mer charakteristiskt och utmärkande. Dessa öknamn blifva också ofta vid ting och i jordeboken autoriserade såsom rätta tillnamn, emedan häradshöfding och fogde, för att skilja eljest synonyma personer, måste fråga, om de ej hafva något tillnamn, hvilket då deras tolkar måste upp

gifva, och då händer, att en glasmästare, yx-Nisse eller Skatbo, som skulle med käppen damma upp skinnpelsen på den af sina medbröder, som vågade kalla dem så ty sådana mindre hedersamma namn nyttjas endast på baken måste skyldra just under dessa hedersnamn i offentliga handlingar. Härvid är dock vanligen den lyc-' kan, att de ofta både skrifvas och uttalas så, att man har svårt att förstå dem, ty domare och fogdar hafva svårt att fatta det rätta uttalet, enär de ej förstå språket; också äro de oskyldiga, när de kalla Lappen med hans öknamn, ty de veta ej dess betydelse, och något tillnamn måste personen hafva, för att kunna skiljas från andra af samma dopnamn, ty här äro ej byar eller bostäder, som kunna tjena till distinction, såsom för allmoge eljest.

Såsom redan sagdt är, begaf jag mig den 14 Febr. från Arieplog, i afsigt att resa ner till Piteå. Afresan skedde på eftermiddagen, och jag körde ensam samt med egen häst (Slompen). Från Arieplogs kyrkoplats går vägen genom skogsland ungefär en fjerdingsväg, och detta stycke kallas Navijaurs-Mårkan 1). Derpå vidtager en mindre

1) Mårka kallas i Lappmarken den väg, man till lands måste tillryggalägga mellan tvänne sjöar eller båtleder. På Lappska kallas den Muorke, och ordet är sannolikt af Lapskt ursprung. Man plägar nämligen draga båten med sig öfver land, när det icke är långt ifrån den ena sjön till den andra. Detta kallas Muorkat och kommer förmod

sjö, vid namn Navijaur, som äfven räcker ungefär en fjerdingsväg, hvarefter man kommer till Koroqveik. Genom Navijaur löper en gren af det stora vattendrag (Skellefteå-elfven), som går genom Arieplogs stora sjöar: Hornafvan, Udijaur och Storafvan. Utur Hornafvan faller vattnet, vid sjelfva Arieplogs kyrka och prestgård, genom en ström, som endast är ett par hundra alnar lång och utan något betydande fall, så att man med båt beqvämligen kan färdas både upp och ned, uti en liten sjö eller sel 2), som kallas Hem-träsket. Härifrån går hufvudmassan vesterut genom flera sund i ett sel, vid namn Sella, och derifrån falla åtskilliga strömmar, som med ett gemensamt namn kallas Tjarvisjock (Hornströmmen), ut i Udijaur, vid nybygget Gustafsholm, nära en half mil från Arieplog. Den mindre delen af vattnet löper österut genom tvänne små strömmar i selet Wauka och

ligen af muora (träd), emedan man lägger ved-trän, stakar och dylikt tvärs öfver den väg, som man ämnar fara fram, på det att båten må gå lättare, ty i den mjuka mossan går det mycket tungt. Mellan hvart och ett träd, som sålunda lägges tvärs öfver vägen, är ej större afstånd än ungefärligen halfva båtens längd, så att han alltid går på dem. Vid elfverna kallas all den led, som måste tillryggaläggas landvägen, Mårka, den vare sig huru lång som helst, och hela skogstrakten vid en sådan led kallas äfven Mårka.

2) Sel, på Lappska saovun eller soen, kallas en mindre sjö eller spak elf mellan tvänne forssar.

sedan genom de af åtskilliga sel afbrutna Navijaurströmmarna, ner i Navijaur och derifrån vid Koroqveik ut i Udijaur. Således bildas genom dessa 2 grenar af vattendraget en holme af nära 1 mils längd, som kallas Öberget (Ö-berg), emedan ett litet skogsberg ligger på densamma. När jag nu om aftonen, stadd på min resa, kom körande, fann jag vid vägen på sjön Navijaur en Lapsk qvinnsperson, som låg i snön och sof. Jag steg af och ville väcka upp henne, emedan hon ovillkorligen skulle frusit ihjäl, om hon blifvit der liggande öfver natten, ty kölden var förfärlig; men mina bemödanden voro fruktlösa. Jag tog henne derföre och lade henne upp i min färdskrinda samt förde henne med mig till Koroqveik. Sedan hon der blifvit inburen och igenkänd -"Ja-så, är det det här syndastraffet!" sade den beskedliga nybyggare-gumman, när hon fick se henne - kom hon sig ändtligen före, efter långt bemödande å vår sida. "Nå, hvar har du ditt barn?" - var det första, gumman frågade henne, sedan hon vaknat. Nu blef upplyst, att ifrågavarande menniska hade haft med sig ett barn af 2 à 3 års ålder uti sin attjia, när hon vid middagstiden begifvit sig från Arieplog, men att hon på vägen insomnat och fallit ur attjian; hvart rehnen tagit vägen med attjian och barnet, visste hon likväl icke. Dock trodde hon, att denna rehn, som gerna plägade hålla vägen, fortsatt, kosan och kommit till det öfriga sällskapet i Kasker. Hon bad derföre mig att få åka med dit, hvilket jag ock tillstadde. Vi kommo till Kasker sent om qvällen, och der,