var en stor myckenhet Lappar, äfven stadda på resan; men den saknade rehnen med attjian och barnet hade ingen sett till. Här blef nu en stark rörelse, och det beslöts, att åtskilliga Lappar skulle nu genast, så snart månen gick upp, ränna tillbaka efter vägen för att söka. Man supponerade, såsom naturligt var, att rehnen på något ställe tagit af och sprungit till skogs, såsom till sitt hem, ty, såsom redan anmärkt är, gör kör-rehnen detta ofta, så snart han kan få tillfälle dertill. Han längtar icke såsom hästen till gårdar och stall, ty han har der ingenting att få eller vänta; han är tvärtom skygg för gårdar - i skogen, der har han sin föda och sitt hem. Det var värst med det arma barnet, som måste göra honom sällskap, hvarthelst han nu behagade taga vägen i den villande, ödsliga marken. Lätteligen hade ock vargar kunnat under den hemska natten anträffa vår lilla resande och hans gångare samt gjort ett hastigt slut på deras färd.

Lapparne drogo åstad, så snart månen gick upp, och gåfvo noga akt på ömse sidor om vägen, i fall något spår kunde synas, som kunnat utvisa, hvarest rehnen tagit af, och hvart han tagit vägen. Men mellan Kasker och Koroqveik (1 mil) hade det icke skett, utan först på sjön Navijaur funno de det afvikande spåret. Rehnen hade således vikit af till skogs, strax sedan Lapp-hustrun fallit utur attjian, och sprungit till Öberget, der de mot morgonen funno honom och barnet. Han gick och betade, och barnet låg, gnolande helt förnöjdt någon af de vanliga enkla monostropha

Lappska melodierna, hvilka just för deras enformiga naturläte de minsta barn snart lära. Lyckligtvis var det väl inbäddadt i rehnskinn, och allt så väl omkring tillsnördt, att det hvarken kunde slippa upp eller frysa ihjäl. Om morgonen, inan jag hunnit afresa från Kasker, återkommo de sökande med sitt fynd, och den arma Lapphustrun tackade mig hjertligen, såsom den der räddat hennes lif och tilläfventyrs äfven barnets. Det gjorde mig ändå ondt om henne, ehuru sannolikt ett omåttligt njutande af brännvin varit orsaken till hennes insomnande. Men jag kunde likväl vid hennes uppvaknande i Koroqveik ej rätt märka, att hon var öfverlastad. Möjligtvis hade hon sofvit af sig ruset; men kan ock hända, att det var en svindel, som öfverfallit henne, ty hon skall, såsom jag sedan fick höra, verkligen vara besvärad af sådant. Också såg jag i Koroqveik, att hennes händer krampaktigt drogo sig ihop, just när hon började qvickna vid eller vakna. Men det ena kan vara en följd af det andra, ty hon skall vara alldeles omåttlig att förtära brännvin, så snart hon kan åtkomma det. Huru som helst, var hon dock att beklaga, ty hon hade blifvit mot sin villja tvungen att taga till man en gammal, ful Lapp-gubbe; sjelf var hon ung och ganska vacker såsom Fjell-Lapp betraktad. Det är bedröfligt med Fjell-Lapparnes äktenskap från början till slut. Hjertat eger dervid nästan ingen röst. Frierierna ske helt annorlunda än hos Svenskar i allmänhet af alla stånd och klasser, dervid sjelfva det contraherande parets röst onekligen

betyder det mesta, och saken till en början vanligen uppgöres och afgöres mellan dem sjelfva, och andra vederbörande blott ega en rådgifvande och villkorligt prohibitiv röst. Ett Lapskt frieri går till ungefärligen på följande sätt: Den tillämnade friarens föräldrar, slägtingar och vänner samla sig till en stor skara och förse sig med brännvin, hvarmed de tractera flickans föräldrar och anförvandter samt under tiden andraga sitt ärende. Friaren säger vanligen icke ett ord, och sammaledes den blifvande fästmön. Det är, som saken alldeles icke anginge dem, de äro de enda, som tyckas vara likgilltiga - undantag kunna väl gifvas. Också är det alldeles enligt med sakens natur, att de vid detta tillfälle icke visa någon kärlek, i fall de hysa den; ty kärleken skyr gerna en så stor mängd forskande ögon och lyssnande öron. Här går nämligen allt helt offentligt till. Utom den stora mängden af fränder och vänner å båda sidor, tanter och cousiner ända till tredje och fjerde led, som tillhöra sjelfva frieriet, sammanskockar sig en otalig mängd af alla andra menniskor, som äro nyfikna att se och höra, huru saken aflöper. Å den friande partens sida är en hufvud-ordförande, som kallas Sognon-dive (frieriets hufvudman). Denne vänder sig med sin brännvinsflaska och sitt tal till hufvudpersonerna å andra sidan, flickans fader och moder. De öfriga mindre hufvudsakliga friarne vända sig, allt som det faller sig, till de andra aflägsnare slägtingarne å brudens sida, dock så, att hvar och en, så mycket tillfälle är, söker att få tractera sjelf

va far och mor väl förståendes, att fästmön icke heller blir glömd, utan får sig en släng af slefven. Sedan man nu genom förplägningen blifvit så förfriskad, att man är susceptibel af ljusaré idéer, och saken blifvit ventilerad dels på prosa och dels med sång, så händer, att brudens föräldrar begära att få se friare-gåfvorna, Kileh; emottaga de dem, så är köpet afslutadt, och man går då antingen genast eller någon af de följande dagarna till presten att begära lysning. Vid marknaden och andra stora högtider uppgöras de flesta partier; men utan brännvin vill det ej gerna låta sig göra. Det är ett talesätt i Lappskan, som heter fria med brännvin, hvilket kan ungefärligen vara på sitt sätt synonymt med det Svenska: fria formeligen, göra en formelig kärleksförklaring; ty utan brännvin tyckes det icke vara något allvar med saken. Imellertid händer ofta, att det ej förslår ändå, utan friarne utösa sitt brännvin i Danaidernas såll; och en bättre utgång har man sällan att vänta, om men den åstundade fästmön rik. att rikedomen öfver allt har ett görande inflytande, äfven i denna sak, som egentligen skulle vara hjertats; men ingenstädes är detta inflytande större än här. Hos Lapparne är rikedomen det enda, som afgör den enas företräde framför den andra, ty uniformen afgör icke något; den ena skinnpelsen är den andra fullkomligt lik. Rang och talent, som hos civiliserade nationer bilda en mer eller mindre stark opposition mot rikedomens envälde, äro här alldeles okända väsen

friaren är fattig,

Det är väl sannt, mägtigt och af

den. I så beskaffade omständigheter vågar sällan den fattiges son se upp till den rikes dotter, och den rikes son ser sällan, med sådana afsigter, ner till den fattiges dotter det vore detsamma, som att en herre gifte sig med en piga, eller en mademoiselle med en dräng. Vid de omtalade frierierna händer ofta, att de contraherande parterna, friare och fästmö, icke ens äro närvarande, ja icke ens veta utaf eller ana något, förrän de af de från kyrkostaden hemkommande få underrättelse om, att "ett Christeligt äkta förbund för dem blifvit afkunnadt". Allt bär stämpeln af en handel. De omtalade friare-gåfvorna utgöra i sjelfva verket köpesumman. Dock finner man den dunkla idéen framlysa, att här dock är fråga om något vigtigare än att köpa eller sälja en rehn, ty det anses icke rätt väl gå an att gifva penningar, som också vid detta tillfälle icke gerna emottagas eller värderas, utan det skall vara något slags vara, helst och vanligen silfverpiecer, såsom skedar, kosor, bägare eller några grannare ingredientier till silfver-kragen och silfver-bältet. Sjelfva SpecieRiksdalern, som eljest bland Lapparne, åtminstone nu för tiden, har större trollkraft än trolltrumman, duger icke gerna vid brudköpet. Skulle så hända, att ett beramadt parti slås upp, så återfordras med fullaste allvar och återgifvas friaregåfvorna. Skulle det ej ske, så kan den tredskande dragas för rätta. Man betraktar saken helt och hållet såsom ett uppslaget köpe-contract,

Lappmarken,

11.