Sidor som bilder
PDF

betyder det mesta, och saken till en början vanligen uppgöres och afgöres mellan dem sjelfva, och andra vederbörande blott ega en rådgifvande och villkorligt prohibitiv röst. Ett Lapskt frieri går till ungefärligen på följande sätt: Den tillämnade friarens föräldrar, slägtingar och vänner samla sig till en stor skara och förse sig med brännvin, hvarmed de tractera flickans föräldrar och anförvandter samt under tiden andraga sitt ärende. Friaren säger vanligen icke ett ord, och sammaledes den blifvande fästmön. Det är, som saken alldeles icke anginge dem, de äro de enda, som tyckas vara likgilltiga – undantag kunna väl gifvas. – Också är det alldeles enligt med sakens natur, att de vid detta tillfälle icke visa någon kärlek, i fall de hysa den; ty kärleken skyr gerna en så stor mängd forskande ögon och lyssnande öron. Här går nämligen allt helt offentligt till. Utom den stora mängden af fränder och vänner å båda sidor, tanter och cousiner ända till tredje och fjerde led, som tillhöra sjelfva frieriet, sammanskockar sig en otalig mängd af alla andra menniskor, som äro nyfikna att se och höra, huru saken aflöper. Å den friande partens sida är en hufvud-ordförande, som kallas Sognon-dive (frieriets hufvudman). Denne vänder sig med sin brännvinsflaska och sitt tal till hufvudpersonerna å andra sidan, flickans fader och moder. De öfriga mindre hufvudsakliga friarne vända sig, allt som det faller sig, till dc andra aflägsnare slägtingarne å brudens sida, dock så, att hvar och en, så mycket tillfälle är, söker att få tractera sjelf

va far och mor – väl förståendes, att fästmön icke heller blir glömd, utan får sig en släng af slefven. Sedan man nu genom förplägningen blifvit så förfriskad, att man är susceptibel af ljusare idéer, och saken blifvit ventilerad dels på prosa och dels med sång, så händer, att brudens föräldrar begära att få se friare-gåfvorna, Kileh; emottaga de dem, så är köpet afslutadt, och man går då antingen genast eller någon af de följande dagarna till presten att begära lysning. Vid marknaden och andra stora högtider uppgöras de flesta partier; men utan brännvin vill det ej gerna låta sig göra. Det är ett talesätt i Lappskan, som heter fria med brännvin, hvilket kan ungefärligen vara på sitt sätt synonymt med det Svenska: fria formeligen, göra en formelig kärleksförklaring; ty utan brännvin tyckes det icke vara något allvar med saken. Imellertid händer ofta, att det ej förslår ändå, utan friarne utösa sitt brännvin i Danaidernas såll; och en bättre utgång har man sällan att vänta, om friaren är fattig, - men den åstundade fästmön rik. Det är väl sannt, att rikedomen öfver allt har ett mägtigt och afgörande inflytande, äfven i denna sak, som egentligen skulle vara hjertats; men ingenstädes är detta inflytande större än här. Hos Lapparne är rikedomen det enda, som afgör den enas företräde framför den andra, ty uniformen afgör icke något; den ena skinnpelsen är den andra fullkomligt lik. Rang och talent, som hos civiliserade nationer bilda en mer eller mindre stark opposition mot rikedomens envälde, äro här alldeles okända väsen

[ocr errors]
[ocr errors]

den. I så beskaffade omständigheter vågar sällan den fattiges son se upp till den rikes dotter, och den rikes son ser sällan, med sådana afsigter, ner till den fattiges dotter – det vore detsamma, som att en herre gifte sig med en piga, eller en mademoiselle med en dräng. Vid de omtalade frierierna händer ofta, att de contraherande parterna, friare och fästmö, icke ens äro närvarande, ja icke ens veta utaf eller ana något, förrän de af de från kyrkostaden hemkommande få underrättelse om, att ”ett Christeligt äkta förbund för dem blifvit afkunnadt”. Allt bär stämpeln af en handel. Dc omtalade friare-gåfvorna utgöra i sjelfva verket köpesumman. Dock finner man den dunkla idéen framlysa, att här dock är fråga om något vigtigare än att köpa eller sälja en rehn, ty det anses icke rätt väl gå an att gifva penningar, som också vid detta tillfälle icke gerna emottagas eller värderas, utan det skall vara något slags vara, helst och vanligen silfverpiecer, såsom skedar, kosor, bägare eller några grannare ingredientier till silfver-kragen och silfver-bältet. - Sjelfva SpecieRiksdalern, som eljest bland Lapparne, åtminstone nu för tiden, -har större trollkraft än trolltrumman, duger icke gerna vid brudköpet. Skulle så hända, att ett beramadt parti slås upp, så återfordras med fullaste allvar och återgifvas friaregåfvorna. Skulle det ej ske, så kan den tredskande dragas för rätta. Man betraktar saken helt och hållet såsom ett uppslaget köpe-contract,

Lappmarken, 11.

hvarvid den ena parten naturligtvis måste återgifva, hvad som redan blifvit inbetaldt på en vara, hvilken nu mer ej presteras. Också hafva de flesta den rättskänslan, att de återgifva opåmindt och dessutom ändå någon skänk såsom betalning för det vid frieriet påkostade brännvinet (sogno-vina). Äfven när friaren får afslag, äro dock många så genereusa, att de betala friare-brännvinet. Man kan lätt föreställa sig, hvad välsignelse skall åtfölja äktenskap, ingångna och contraherade på detta sätt, utan allt afseende på hjertats röst eller egenskaper, der ögonblickets infall afgör en 1efnads öden, och en myckenhet rusiga personers stoj och skrik skola inverka på hufvudbeslutet. Pastor Fjellström har omtalt ett frieri i Jockmock, der han slutligen hade åtagit sig att vara ordförande (sognon-åive) – han var då student. – Friaren hade haft åtskilliga ordförande och flera gånger försökt; men det hade ej velat lyckas. Han hade då kommit till prestgården och der lyckats att få Fjellström, sjelfva pastorns son, med sig. När de kommo till huset, der frieriet förevar och äfven i friarens frånvaro fortsattes, var der en kärring, förmodligen någon sorts tante i tredje, fjerde led, som hade en stämma, hvarmed hon öfverröstade alla andra. Hon gick på med ett gällt och genomträngande skrik: ”Nej, nej, det sker ej, det blir ej utaf, det kommer ej att hända! – Ja, fastän köttfrätarens son kommer, så händer det ändå icke.” – Det sista skulle vara en smädelse åt den nu uppträdande friare-hufvudmannen Fjellström. Men vår student, som väl märkte, att här intet kunde göras, så länge denna harpyan fick låta om sig, så mycket hon ville, hviskade länsmannen, som äfven var närvarande och understödde frieriet, i örat, att han skulle passa på och söka på något behändigt sätt kasta ut kärringen. Detta gjorde också länsmannen. Kärringen, som helt hastigt och oförmodadt befann sig ute på marken, lät om sig på dörren som en broms i en tom tunna, bultade och ryckte, skrek och svor, men slapp icke in, ty länsmannen stod inanföre och höll igen. Imellertid friades derinne med framgång. Friare-hufvudmannens rang och anseende, hans kan hända bättre brännvin och tal samt någon tillökning i friaregåfvorna, som blifvit anskaffad, gjorde slag i saken. Partiet blef beramadt, och sällskapet bröt upp, för att begifva sig till prestgården och taga ut lysning. Dörren öppnades, och kärringen rusade dervid genast in, men märkte icke i sin förbittring, att sällskapet var i aftågande. Samma list, som nyss stängt ut henne, stängde nu in henne, och så blef den sista villan värre än den första. Giftermålet blef fullbordadt. I allmänhet är det, såsom man lätt kan finna, af vigt vid så beskaffade omständigheter, att hafva en ansedd och skicklig friare-hufvudman eller ordförande. Derföre händer det, att man vid ett frieri, som man inser svårligen kunna lyckas, söker någon eminentare friarekung och lofvar vedergälla. En sådan händelse var den, vi nyss omtalat. Äfven här i Arieplog inträffade just un

« FöregåendeFortsätt »