hvarvid den ena parten naturligtvis måste återgifva, hvad som redan blifvit inbetaldt på en vara, hvilken nu mer ej presteras. Också hafva de flesta den rättskänslan, att de återgifva opåmindt och dessutom ändå någon skänk såsom betalning för det vid frieriet påkostade brännvinet (sogno-vina). Äfven när friaren får afslag, äro dock många så genereusa, att de betala friare-brännvinet. Man kan lätt föreställa sig, hvad välsignelse skall åtfölja äktenskap, ingångna och contraherade på detta sätt, utan allt afseende på hjertats röst eller egenskaper, der ögonblickets infall afgör en lefnads öden, och en myckenhet rusiga persopers stoj och skrik skola inverka på hufvudbeslutet. Pastor Fjellström har omtalt ett frieri i Jockmock, der han slutligen hade åtagit sig att vara ordföhan var då student. rande (sognon-åive) Friaren hade haft åtskilliga ordförande och flera gånger försökt; men det hade ej velat lyckas. Han hade då kommit till prestgården och der lyckats att få Fjellström, sjelfva pastorns son, med sig. När de kommo till huset, der frieriet förevar och äfven i friarens frånvaro fortsattes, var der en kärring, förmodligen någon sorts tante i tredje, fjerde led, som hade en stämma, hvarmed hon öfverröstade alla andra. Hon gick på med ett gällt och genomträngande skrik; "Nej, nej, det sker ej, det blir ej utaf, det kommer ej att hända! Ja, fastän köttfrätarens son kommer, så händer det ändå icke." Det sista skulle vara uppträdande friare-huf

en smädelse åt den nu

vudmannen Fjellström. Men vår student, som

4

väl märkte, att här intet kunde göras, så länge denna harpyan fick låta om sig, så mycket hon ville, hviskade länsmannen, som äfven var närvarande och understödde frieriet, i örat, att han skulle passa på och söka på något behändigt sätt kasta ut kärringen. Detta gjorde också länsmannen. Kärringen, som helt hastigt och oförmodadt befann sig ute på marken, lät om sig på dörren som en broms i en tom tunna, bultade och ryckte, skrek och svor, men slapp icke in, ty länsmannen stod inanföre och höll igen. Imellertid friades derinne med framgång. Friare-hufvudmannens rang och anseende, hans kan hända bättre brännvin och tal samt någon tillökning i friaregåfvorna, som blifvit anskaffad, gjorde slag i saken. Partiet blef beramadt, och sällskapet bröt upp, för att begifva sig till prestgården och taga ut lysning. Dörren öppnades, och kärringen rusade dervid genast in, men märkte icke i sin förbittring, att sällskapet var i aftågande. Samma list, som nyss stängt ut henne, stängde nu in henne, och så blef den sista villan värre än den första. Giftermålet blef fullbordadt.

I allmänhet är det, såsom man lätt kan finna, af vigt vid så beskaffade omständigheter, att hafva en ansedd och skicklig friare-hufvudman eller ordförande. Derföre händer det, att man vid ett frieri, som man inser svårligen kunna lyckas, söker någon eminentare friarekung och lofvar vedergälla. En sådan händelse var den, vi nyss omtalat. Äfvën hår i Arieplog inträffade just un

der den sistförflutna marknaden ett frieri af alldeles eget slag. Det var eh gammal Lappenkling, vid namın Styr, som hade fallit på den, enligt ortens begrepp alldeles förryckta, idéen, att fria till en nybyggare-enka, som ändå var af de första i socknen, både i anseende till sitt stolta väsende och sin verkliga rang, ty hennes man hade varit länsman. Dock hade hon ej frus namn, heder och värdighet, ty i Lappmarken gäller icke en länsman så mycket samt har i och för sin tjenst på långt när icke så stort anseende, som man kunde föreställa sig fallet vara på en så aflägsen ort. Han står helt och hållet i skuggan af presterskapets öfverlägsna anseende. Är han af bättre stånd eller sjelf genom utmärkande egenskaper förstår göra sig gällande, så är han herre, och hans hustru fru. Men, är han en för detta dräng och tillika slö, så är han icke i stånd att arbeta sig upp ur hopen, och, om någon främling af artighet kallar honom för herre, så är det ett för hans öra kanske välklingande, men dock ovanligt ord. Hans hustru deremot kan, om lyckan är god, och folket artigt, få heta madame men fru vill det ej blifva utaf. Dock arbetar tiden på förändring häri och har till stor del äfven tillvägabragt det i de södra Lappmarkerna. Så liten distinctionen är mellan nybyggare och nybyggare, så skarp är den deremot mellan Svensk och Lapp. I Arieplog umgås väl Lappar och Svenskar någorlunda på lika fot, och den ena anser sig just ej för mera än den andra; men, blir det frågan om giftermål, då är det en helt annan sak. Det är alldeles o

möjligt, att en Lapp, så länge han förblifver Lapp, kan få en Svensk flicka, och, äfven om han gifver sig till Svensk, det vill säga antar Svenska språket, klädedrägten och lefnadssättet samt blir nybyggare, så håller det nog hårdt ändå. Den Svenska flickan säger med stolthet och yttersta förakt, att hon icke vill blifva "Lappfru". Och äfven en för detta Lapp har att befara korgen, när han friar till en nybyggares dotter. Folkstammarne synas så skarpt åtskiljda, att det till och med för den physiska naturen tyckes vara motbjudande att förena sig. Men det förändrade lefnadssättet åstadkommer snart en stor föränring. I andra generationen är man redan fullkomlig Svensk, och i den tredje är den Lappska härkomsten alldeles glömd. Äfven kroppsbildning och anletsdrag röja ej mer något Lapskt. På samma sätt, som de Svenska flickorna icke vilja' taga någon Lapsk man, så villja icke heller de Svenska ynglingarne taga någon Lapsk flicka. Är det en fullkomlig Lappska, som har Lapsk klädsel och lefnadssätt, så är väl saken alldeles omöjlig. Har hon deremot från yngre år tjent hos Svenskar och antagit Svensk klädedrägt, så kan det väl hända, såsom det händer å andra sidan, att också en försvenskad Lapsk man får en verklig Svenska till hustru. Men, för att återkomma till gamla Styren, som hade fallit på den förryckta idéen, att gripa sig an och fria till hela länsmans-madamen, så insåg han väl den nästan oöfvervinnerliga svårigheten af ett sådant tilltag. Derföre, kan jag tro, kom han och anmodade min

f

far att vara friarekung (sognon-åive). Han trodde väl, att dennes ålder och anseende härvid möjligen kunde ega något inflytande. Till belöning, om frieriet lyckades, utlofvade han en messingskittel, hvilken han sade sig hafva och beskref, såsom Homeri och Virgilii hjeltar beskrif va sina klenoder. "Det var en stor messingskittel från de gamla, goda tiderna, han var så och så tjock i bottnen, han var ett arf och åminnelse efter den eller den salige mannen", och så vidare. Men gubbarne kunde ej komma öfverens i accordet om kitteln; den ena ville gifva kitteln endast under det villkor, att frieriet lyckades; men den andre påstod att få honom i alla fall. Partiet var eljest märkligt: gubben vár 70 år, gumman, som han ville fria till, var omkring 60, och den han sökte få till friarekung, var öfver 80; ett rätt lustigt frieri! Gammel Styren fällde likväl icke modet, ehuru han fiek afslag på sin begäran om friarekung; han företog sig att fria på egen hand och föreställde, så godt han kunde, att allt skulle gå bra. "Du har kor, jag har rehnar: ingen nöd -se på mig, jag är ju lik din förra man", etc. Det var endast ett slags vurmeri af gubben, ty förhållandet var ungefär, likasom en gammal bonde företoge sig att fria till en bedagad, väl besuten grefvinna på ett säteri. Också föreföll saken vår Sigrid Storråda genast så löjlig, att hon, långt ifrån att förifra sig öfver småkonungens frieri till hennes höga person, började harcelera med gubben och låtsa vara rätt tvehogsen, på det han måtte gå på än vidare och anstränga