Sidor som bilder
PDF

der den sistförflutna marknaden ett frieri afalldeles eget slag. Det var en gammal Lappenkling, vid namn Styr, som hade fallit på den, enligt ortens begrepp alldeles förryckta, idéen, att fria till en nybyggare-enka, som ändå var af de första i socknen, både i anseende till sitt stolta väsende och sin verkliga rang, ty hennes man hade varit länsman. Dock hade hon ej frus namn, heder och värdighet, ty i Lappmarken gäller icke en länsman så mycket samt har i och för sin tjenst på långt när icke så stort anseende, som man kunde föreställa sig fallet vara på en så aflägsen ort. Han står helt och hållet i skuggan af presterskapets öfverlägsna anseende. Är han af bättre stånd eller sjelf genom utmärkande egenskaper förstår göra sig gällande, så är han herre, och hans hustru fru. Men, är han en för detta dräng och tillika slö, så är han icke i stånd att arbeta sig upp ur hopen, och, om någon främling af artighet kallar honom för herre, så är det ett för hans öra kanske välklingande, men dock ovanligt ord. Hans hustru deremot kan, om lyckan är god, och folket artigt, få heta madame – men fru vill det ej blifva utaf. Dock arbetar tiden på förändring häri och har till stor del äfven tillvägabragt det i de södra Lappmarkerna. Så liten distinctionen är mellan nybyggare och nybyggare, så skarp är den deremot mellan Svensk och Lapp. I Ariaplog umgås väl Lappar och Svenskar någorlunda på lika fot, och den ena anser sig just ej för mera än den andra; men, blir det frågan om giftermål, då är det en helt annan sak. Det är alldeles o

möjligt, att en Lapp, så länge han förblifver Lapp, kan få en Svensk flicka, och, äfven om han gifver sig till Svensk, det vill säga antar Svenska språket, klädedrägten och lefnadssättet samt blir nybyggare, så håller det nog hårdt ändå. Den Svenska flickan säger med stolthet och yttersta förakt, att hon icke vill blifva ”Lappfru”. Och äfven en för detta Lapp har att befara korgen, när han friar till en nybyggares dotter. Folkstammarne synas så skarpt åtskiljda, att det till och med för den physiska naturen tyckes vara motbjudande att förena sig. Men det förändrade lefnadssättet åstadkommer snart en stor föränring. I andra generationen är man redan fullkomlig Svensk, och i den tredje är den Lappska härkomsten alldeles glömd. Äfven kroppsbildning och anletsdrag röja ej mer något Lapskt. På samma sätt, som de Svenska flickorna icke villja taga någon Lapsk man, så villja icke heller de Svenska ynglingarne taga någon Lapsk flicka. Är det en fullkomlig Lappska, som har Lapsk klädsel och lefnadssätt, så är väl saken alldeles omöjlig. Har hon deremot från yngre år tjent hos Svenskar och antagit Svensk klädedrägt, så kan det väl hända, såsom det händer å andra sidan, att också en försvenskad Lapsk man får en verklig Svenska till hustru. – Men, för att återkomma till gamla Styren, som hade fallit på den förryckta idéen, att gripa sig an och fria till hela länsmans-madamen, så insåg han väl den nästan oöfvervinnerliga svårigheten af ett sådant tilltag. Derföre, kan jag tro, kom han och anmodade min far att vara friarekang (sognon-åive). Han trodde väl, att dennes ålder och anseende härvid möjligen kunde ega något inflytande. Till belöming, om frieriet lyckades, utlofvade han en messingskittel, hvilken han sade sig hafva och beskref, såsom Homeri och Virgilii hjeltar beskrifva sina klenoder. ”Det var en stor messingskittel från de gamla, goda tiderna, han var så och så tjock i bottnen, han var ett arf och åminnelse efter den eller den salige mannen”, och så vidare. Men gubbarne kunde ej komma öfverens i accordet om kitteln; den ena ville gifva kitteln endast under det villkor, att frieriet lyckades; men den andre påstod att få honom i alla fall. Partiet var eljest märkligt: gubben var 70 år, gumman, som han ville fria till, var omkring 60, och den han sökte få till friarekung, var öfver 80; ett rätt lustigt frieri! Gammel Styren fällde likväl icke modet, ehuru han fick afslag på sin begäran om friarekung; han företog sig att fria på egen hand och föreställde, så godt han kunde, att allt skulle gå bra. ”Du har kor, jag har rehnar: ingen nöd – se på mig, jag är ju lik din förra man”, etc. Det var endast ett slags vurmeri af gubben, ty förhållandet var ungefär, likasom en gammal bonde företoge sig att fria till en bedagad, väl besuten grefvinna på ett säteri. Också föreföll saken vår Sigrid Storråda genast så löjlig, att hon, långt ifrån att förifra sig öfver småkonungens frieri till hennes höga person, började harcelera med gubben och låtsa vara rätt tvehogsen, på det han måtte gå på än vidare och anstränga sina bemödanden. Men nog om friareväsendet i Lappmarken för denna gången; jag torde vid ett annat tillfälle komma tillbaka till den saken.

De, som på natten voro utfarna från Kasker, för att söka den förlorade rehnen och barnet, återkommo, som sagdt var, efter väl förrättade ärenden. Hufvudmannen i det verket var katecheten Pehr Fjellman, broder till den redan omtalade doctorn Anders Fjellman. Denne Pehr Fjellman hade ett stilla och sagtmodigt väsende samt var berömd såsom en ganska skicklig barnalärare; men det var samma fel med honom, som med Anders Fjellman: de voro gifta och bedagade män, med egna hushåll och rehnhjordar. Deras enskilda ekonomi hindrade dem att med tillbörlig flit och drift sköta sin katechetsyssla. Efter jag kommit till katecheterna, vill jag härvid anmärka en förändring i deras hittills tourande tjenstgöring, som genom mitt bedrifvande vid visitationen i Arieplog utverkades. I Arieplog äro fyra katecheter, som hafva hvar sina särskilda districter eller stammar. Af de fem Lappbyar (stammar, pagi), som höra till Arieplogs socken, voro tvänne de minsta sammanslagna till 1 katechetprovince; de öfriga hade hvar sin katechet. Men, som svårigheten att resa omkring är olika i olika trakter, och således det ena districtet var vida besvärligare att tjenstgöra uti, än det andra, så var den praxis statuerad, att katecheterna bytte årligen om district och således tjenstgjorde tourvis, än i det ena, än i det andra di

strictet Men, när nu den ena katecheten var iat och försumlig i sin tjenstgöring, den andra deremot flitig och verksam, så kunde dock, genom detta ständiga omflyttande, hvarken någon säker controll hållas, eller den nytta vinnas, som med inrättningen åsyftas. Den ena katecheten hade ett fritt tillfälle att skylla på den andra, om barnen i hans district befunnos dåliga; och, hvad som möjligen kunnat läras under de flitigare katecheternas tjenstgöring, glömdes under de latas. Dessa olägenheter ansåg jag öfvervägande dem af en mindre jemn fördelning af katechet-distri"cterna, i afseende på besvärligheten. Derföre statuerades, att hvar och en katechet skulle nu och hädanefter behålla de districter, de för närvarande hade. Detta gjorde jag så mycket heldre, som det största, mest aflägsna och svåraste - districtet, hvars invånare voro de råaste och okunnigaste, nu just råkade hafva den bästa bland alla katecheter, Lars Pehrsson. Denna utmärkta yngling, om hvilken längre fram mera kommer att nämnas, öfvertalade jag att med beredvillighet emottaga den propositio, men, att districten ej skulle ombytas, ehuru just han härvid blef lidande. Doctor Fjellman S var den enda, som opponerade sig emot, och ville nödvändigt tvinga sin bror Pehr Fjellman att byta med sig, hvartill han ville; att visitator och jag med magtspråk skulle medverka. Men, då vi förklarade, att sådant nu mer, emot det nyss fattade beslutet, ej lät sig göra på annat sätt, än

« FöregåendeFortsätt »