Sidor som bilder
PDF
ePub

sina bemödanden. Men nog om friareväsendet i Lappmarken för denna gången; jag torde vid ett annat tillfälle komma tillbaka till den saken.

De, som på natten voro utfarna från Kasker, för att söka den förlorade rehnen och barnet, återkommo, som sagdt var, efter väl förrättade ärenden. Hufvudmannen i det verket var katecheten Pehr Fjellman, broder til den redan omtalade doctorn Anders Fjellman. Denne Pehr Fjellman hade ett stilla och sagtmodigt väsende samt var berömd såsom en ganska skicklig barnalärare; men det var samma fel med honom, som med Anders Fjellman: de voro gifta och bedagade män, med egna hushåll och rehnhjordar. Deras enskilda ekonomi hindrade dem att med tillbörlig flit och drift sköta sin katechetsyssla. Efter jag kommit till katecheterna, vill jag härvid anmärka en förändring i deras hittills tourande tjenstgöring, som genom mitt bedrifvande vid visitationen i Arieplog utverkades. I Arieplog ä-/ ro fyra katecheter, som hafva hvar sina särskilda districter eller stammar. Af de fem Lappbyar (stammar, pagi), som höra till Arieplogs socken, voro tvänne de minsta sammanslagna till 1 katechetprovince; de öfriga hade hvar sin katechet. Men, som svårigheten att resa omkring är olika i olika trakter, och således det ena districtet var vida besvärligare att tjenstgöra uti, än det andra, så var den praxis statuerad, att katecheterna bytte årligen om district och således tjenstgjorde tourvis, än i det ena, än i det andra di

[ocr errors]

strictet. Men, när nu den ena katecheten var lat och försumlig i sin tjenstgöring, den andra deremot flitig och verksam, så kunde dock, genom detta ständiga omflyttande, hvarken någon säker controll hållas, eller den nytta vinnas, som med inrättningen åsyftas. Den ena katecheten hade ett fritt tillfälle att skylla på den andra, om barnen i hans district befunnos dåliga; och, hvad som möjligen kunnat läras under de flitigare katecheternas tjenstgöring, glömdes under de latas. Dessa olägenheter ansåg jag öfvervägande dem af en mindre jemn fördelning af katechet-districterna, i afseende på besvärligheten. Derföre statuerades, att hvar och en katechet skulle nu och hädanefter behålla de districter, de för närvarande hade. Detta gjorde jag så mycket heldre, som det största, mest aflägsna och svåraste districtet, hvars invånare voro de råaste och okunnigaste, nu just råkade hafva den bland alla katecheter, Lars Pehrsson. na utmärkta yngling, om hvilken längre fram mera kommer att nämnas, öfvertalade jag att med beredvillighet emottaga den propositionen, att districten ej skulle ombytas, ehuru just hau härvid blef lidande. Doctor Fjellman var den enda, som opponerade sig emot, och ville nödvändigt tvinga sin bror Pehr Fjellman att byta med sig, hvartill han ville; att visitator och jag med magtspråk skulle medverka. Men, då vi förklarade, att sådant nu mer, emot det nyss fattade beslutet, ej lät sig göra på annat sätt, än

bästa

Den

att, om han i godo kunde öfvertala sin bror till byte med sig, vi då ej ville vara deremot, med villkor, att de sedermera ej vidare gjorde något ombyte, så hotade han att taga afsked från tjensten. Häruppå svarade visitator, att han gerna kunde göra det, om han så behagade, ty undervisningsverket förlorade ej särdeles mycket derpå, och en man, som ej kunde framvisa mera än tvänne månaders tjenstgöring på ett helt år, borde ej göra så stora påståenden, utan taga skeden i vackra handen. Detta gjorde verkan, och Fjellman tystnade. Båda bröderna hade eljest viď ́ visitationen anmält, att de önskade snart blifva entledigade från tjensten, emedan de ej sågo sig vidare hafva tillfälle att rätt sköta den. Jag bad dem dock att ännu tills vidare qvarstadna och göra sitt till, emedan jag ansåg för sannolikt, att detta problematiska undervisningsverk snart skulle upphöra, hvarföre jag faun det orätt att åbringa staten en onödig kostnad genom bildandet af nya katecheter, hvilka dock ej skulle länge komma att behöfvas. Den äldre Fjellman anhöll dessutom att blifva anmäld till någon liten pension, när han toge afsked, emedan han tjent i hela 30 år. Denna begäran ansågs billig och tillstyrktes. I Arvidsjaur äro tvänne katecheter, en för norra och en för södra delen af socknen. Den ena af dessa, Sjul Andersson, hade redan vid någon föregående visitation anmält sig till erhållande af afsked, och en ny katechet var af pastor bildad i hans ställe. För bildandet af en katechet gifves 116 Rd. B:co såsom arfvode. Vid vi

1

sitationen i Arvidsjaur, då katecheternas förhållande efterfrågades, yttrades ett allmänt bifall och beröm öfver Sjul Andersson, hvarföre visitator, som icke kände förhållandet med den nyss bildade kateheten, tog sig till att öfvertala den förstnämnde att ännu ett år förestå tjensten, hvilket ock Sjul Andersson ändtligen lofvade. Men härigenom blef den nyss bildade katecheten vanlottad, som således icke ännu skulle hafva fått tillträda tjensten. Dock ändrades och rättades detta sedermera, emedan Sjul Andersson, hvars löfte var gifvet endast af undfallenhet och för att göra visitator till villjes, var lika beredvillig som förr att afgå från tjensten, och visitator, sedan han fått veta förhållandet, ej vidare yrkade på hans qvarblifvande. Den nya katecheten kallades Levander, den andra hette Duoldén. Den sistnämnde var, såsom Levander, en ung man, men hade ej särdeles godt vitsord för flit samhet i sin tjenst.

och verk

Den 15 Februari fortsatte jag min resa från Kasker och hvilade endast en liten korrt stund i hållstugan vid Storbodan. Jag hann der upp några Lappar, hvilka höllo på att fara utföre 3), såsom det heter, det vill säga österut åt landet, till deras hemvist. Elden var ännu icke utslock

3) Att fara utföre, det vill säga österut; uppföre eller uppåt, det är vesterut. Talesättet kommer af sjelfva sakens natur, emedan landet har sin lutning österut, och dess floder löpa i den rigtningen.

nad i spiseln, från det de handlande på morgonen passerat förbi. Sedan nu Slompen (min häst) här fått förfriska sig, fortsattes resan. Lapparne höllo efter i hamn och häl. Främst bland dem var en vid namn Nils Nilsson Sjonka. Han hade väl en kör-rehn, men ingen attjia, utan han rännde och höll sig fast i tömmen, hvarigenom han åkte ändå, när rehnen sprang. Detta sätt att åka kallas på Lappska tålkåt och begagnas stundom, i synnerhet om man är tvänne personer, men har endast en attjia, då, den ena sitter i den, men den andra knyter en tömme bak i den och håller sig fast i densamma samt på det sättet släpar med. Sjonka följde mig med sin lätta rehn tätt i spåren och bröt stundom någon lafrik qvist af träden och gaf sin rehn äta, på det han skulle stå bi. Jag hann fram till Arvidsjaur helt sent om qvällen, sedan folket redan gått till sängs, men stallade dock in Slompen i ett gammalt, ödestående fähus och inquarterade mig sjelf, utan att göra något buller eller uppståndelse i huset. Följande dagen tillbragtes i Arvidsjaur, såsom redan ofvan är berättadt. När jag den 17 kom till Gråträsk, fick jag der döpa ett barn, som helt nyligen, för ett par dagar sedan, var föddt. På sådana aflägsna ställen är man rätt glad, när någon prest kommer passerande, som man kan anlita om en sådan tillfällig tjenst, hvarigenom man slipper företaga en lång och besvärlig resa till kyrkan. Den 18 kommo vi till Byske jag reste i sällskap med de handlande från Piteå, såsom redan förut är beskrifvet. I Byske voro tväune Christ

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »