Sidor som bilder
PDF

att, om han i godo kunde öfvertala sin bror till byte med sig, vi då ej ville vara deremot, med villkor, att de sedermera ej vidare gjorde något ombyte, så hotade han att taga afsked från tjensten. Häruppå svarade visitator, att han gerna kunde göra det, om han så behagade, ty undervisningsverket förlorade ej särdeles mycket derpå, och en man, som ej kunde framvisa mera än tvänne månaders tjenstgöring på ett helt år, borde ej göra så stora påståenden, utan taga skeden i vackra handen. Detta gjorde verkan, och Fjellman tystnade. Båda bröderna hade eljest vid visitationen anmält, att de önskade snart blifva entledigade från tjensten, emedan de ej sågo sig vidare hafva tillfälle att rätt sköta den. Jag bad dem dock att ännu tills vidare qvarstadna och göra sitt till, emedan jag ansåg för sannolikt, att detta problematiska undervisningsverk snart skulle upphöra, hvarföre jag fann det orätt att åbringa staten en onödig kostnad genom bildandet af nya katecheter, hvilka dock ej skulle länge komma att behöfvas. Den äldre Fjellman anhöll dessutom att blifva anmäld till någon liten pension, när han toge afsked, emedan han tjent i hela 30 år. Denna begäran ansågs billig och tillstyrktes. I Arvidsjaur äro tvänne katecheter, en för norra och en för södra delen af socknen. Den ena af dessa, Sjul Andersson, hade redan vid någon föregående visitation anmält sig till erhålHande af afsked, och en ny katechet var af pastor bildad i hans ställe. För bildandet af en katechet gifves 116 Rd. B:co såsom arfvode. Vid vi

sitationen i Arvidsjaur, då katecheternas förhållande efterfrågades, yttrades ett allmänt bifall och beröm öfver Sjul Andersson, hvarföre visitator, som icke kände förhållandet med den nyss bildade kateheten, tog sig till att öfvertala den förstnämnde att ännu ett år förestå tjensten, hvilket ock Sjul Andersson ändtligen lofvade. Men härigenom blef den nyss bildade katecheten vanlottad, som således icke ännu skulle hafva fått tillträda tjensten. Dock ändrades och rättades detta sedermera, emedan Sjul Andersson, hvars löfte var gifvet endast af undfallenhet och för att göra visitator till villjes, var lika beredvillig som förr att afgå från tjensten, och visitator, sedan han fått veta förhållandet, ej vidare yrkade på hans qvarblifvande. Den nya katecheten kallades Levander, den andra hette Duoldén. Den sistnämnde var, såsom Levander, en ung man, men hade ej särdeles godt vitsord för flit och verksamhet i sin tjenst.

Den 15 Februari fortsatte jag min resa från Kasker och hvilade endast en liten korrt stund i hållstugan vid Storbodan. Jag hann der upp nå–

gra Lappar, hvilka höllo på att fara utföre 3), så

som det heter, det vill säga österut åt landet, till deras hemvist. Elden var ännu icke utslock

3) Att fara utföre, det vill säga österut; uppföre elHer uppåt, det är vesterut. Talesättet kommer af sjelfva sakens natur, emedan landet har sin lutning österut, och dess floder löpa i den rigtm 1ngen.

- 171 nad i spiseln, från det de handlande på morgonen passerat förbi. Sedan nu Slompen (min häst) här fått förfriska sig, fortsattes resan. Lapparne höllo efter i hamn och häl. Främst bland dem var en vid namn Nils Nilsson Sjonka. Han hade väl en kör-rehn, men ingen attjia, utan han rännde och höll sig fast i tömmen, hvarigenom han åkte ändå, när rehnen sprang. Detta sätt att åka kallas på Lappska tålkåt och begagnas stundom, i synnerhet om man är tvänne personer, men har endast en attjia, då den ena sitter i den, men den andra knyter en tömme bak i den och håller sig fast i densamma samt på det sättet släpar med. Sjonka följde mig med sin lätta rehn tätt i spåren och bröt stundom någon lafrik qvist af träden och gaf sin rehn äta, på det han skulle stå bi. Jag hann fram till Arvidsjaur helt sent om qvällen, sedan folket redan gått till sängs, men stallade dock in Slompen i ett gammalt, ödestående fähus och inquarterade mig sjelf, utan att göra något buller eller uppståndelse i huset. Följande dagen tillbragtes i Arvidsjaur, såsom redan ofvan är berättadt. När jag den 17 kom till Gråträsk, fick jag der döpa ett barn, som helt nyligen, för ett par dagar sedan, var föddt. På så dana aflägsna ställen är man rätt glad, när någon prest kommer passerande, som man kan anlita om en sådan tillfällig tjenst, hvarigenom man slipper företaga en lång och besvärlig resa till kyrkan. Den 18 kommo vi till Byske – jag reste i sällskap med de handlande från Piteå, såsom redan förut är beskrifvet. I Byske voro tvänne Christningsbarn, såsom det heter här i orten, det vill säga barn, som skulle döpas, så att jag äfven här fick tjenstgöra. Det är endast tvänne grannar i byn; men det såg så ut, som deras hustrur just hade kommit öfverens att föda barn, när en prest skulle komma passerandes, på det döpelsen skulle kunna ske en passant. Eljest kommer man äfven från andra närgränsande byar med Christningsbarn till de byar, der man vet att någon prest vid den eller den tiden skall komma att resa fram. Och man kan ej förundra sig häröfver, när man besinnar, att det arma folket kan hafva. hela 10 å 12 milen till kyrkan. Den 19 Febr. om aftonen ankom jag till Piteå. Mitt ärende hit var att skaffa mig något spannmål för mitt behof, att hemta till mig en af min aflidna brors söner, en gosse om 11 år, hvilken jag ämnade upptaga och uppfostra, såsom hans fader hade uppfostrat mig, samt att besöka det icke obetydliga antal Lappar, som här för närvarande voro vistande. Hvad den första saken beträffar, så gifver det mig anledning att omtala en missiomaires lönevillkor och äfven, i sammanhang dermed, göra några reflexioner öfver detta ämbetes beskaffenhet i ett och annat afseende. Det sista åter skall inleda mig till framställningen af Lapparnes närvarande vistelser, lefnadssätt och antal.

Missionairs-tjensterna inrättades år 1820 och skulle, jemnte katechet-beställningarna, såsom en ambulatorisk undervisningsanstalt, ersätta de på vissa ställen upphäfna Lappscholorna. Dessa voro i de nu mer under Sveriges krona lydande Lappmarker följande: I Åsele, Lycksele, Arieplog, Jockmock och Gellivare en fullständig schola på hvardera stället; i Juckasjärvi och Karesuando en half schola. Uti en fullständig Lappschola underhöllos på allmän bekostnad 6 Lappbarn, som der njöto undervisning och beklädning, under den tiden de der vistades. En scholmästare skulle både undervisa scholbarnen och underhålla dem. För det förra egde han lön, och för det sednare åtnjöt han det anslag, som var gjordt till barnens underhåll. Två år var den vanligaste tiden, som tillbragtes i scholan, hvarefter man dimitterades. Här meddelades den fullständiga undervisning uti inanläsning och Christendom, som för en allmoge är nödig. Dessutom funnos äfven katecheter, hvilkas bestämmelse var den, att de skulle hemma hos Lapparne meddela undervisning. Om pastor fann någon ung person mycket svag i Christendomen, så ålade han densamma att taga undervisning af en katechet. Lappar, som icke kunde få plats för sina barn i scholan, i anseende till det inskränkta antal, som der emottogs, kunde af pastor begära att få en katechet till sig. Denne uppehöll sig hos en sådan Lapp stundom en hel vinter, under hvilken tid han undervisade barnen och åtnjöt fri förtäring. En scholmästare åtnjöt vanligast 54 tunnor korn, utom några mindre penningebidrag. Af de anslagna 54 tunnorna erhöll han 20 in natura, som fingo uppbäras i närmaste kronohärberge å nedra

landet och af Lapparne, mot en ringa afgift, med

« FöregåendeFortsätt »